144 000 kronor har pockat på min uppmärksamhet flera dagar. Det är Håkan Juholts månadslön. Jag har nog aldrig anslutit mig till klagokören över politikerlöner. De jobbar jämt. De har omänsklig press på sig. De ska ha bra betalt. Men 144 000 kronor? Det är frånstötande mycket.

På ett år blir det 1 miljon 728 ooo kronor. Det tar honom fyra dagar att nå min månadslön. Jag vet att det bara är en bråkdel mot en stordirektörs. Men det avspeglar samma problem: Hur samhället slits itu, hur det i inkomstklyftornas spår skapas misstro och liv i helt olika världar. Jag förstår inte argumenten varför en socialdemokratisk partiledare ska ha så orimligt hög lön. V:s och MP:s har mindre än hälften så mycket.

Det är inte ett "Juholtproblem". Jag antar att Mona Sahlins lön låg på ungefär samma nivå. Det är ett problem för Socialdemokraterna. Som riksdagsgruppens ordförande hade Sven-Erik Österberg 100 000 kronor. Hans efterträdare Carina Moberg ska få något mindre sägs det, kanske 90 000. Vad ska de ha alla sina pengar till? Var tog anspråkslösheten vägen? För att inte säga det arv av puritanism och enkelhet som manifesterades av Olof Palmes och Ingvar Carlssons livsstilar. Göran Persson bor nu i en herrgård.

Nu ser jag att Annie Lööf har 150 000 kr i månaden. 

Jag vet att detta brukar anses vara kverulantiskt irrelevant missnöje. Ja, ren populism. Hur många gånger har jag inte sagt det själv? Men jag har helt enkelt inte kunnat släppa den där summan: 144 000 kronor. Den ligger och gnager. Jag märker hur den skapar ett hål – som växer. Har jag fel?