Joan Didion: Blue Nights

Knopf

Joan Didion förnyade reportaget. Hon fulländade den coola romanen. Hon undersökte det amerikanska imperiet. Och till sist bröt hon genom den sista vallen för att uppnå den stil där skrivandet till synes sker i fullständig frihet; först i Ett år av magiskt tänkande om sin mans oväntade död och nu i Blue Nights om deras dotters långsamma död. Det är sånt som ska förvandla författare till nobelpristagare.

Quintana Roo fick sitt namn efter en region i Mexiko. Då avlägsen. Nu hårt turistexploaterad. Hon var deras enda barn. Efter Q:s död 2005 är J. ensam kvar.

I Blue Nights drabbas läsaren av nånting i varje avsnitt. Min klocka stannar när hon plockar i de lådor och askar där hon sparat små ting som minnen. Sånt vi alla gör. Hon hittar vykort, gamla uppsatser, kläder, mormors broderier, söndervikta fotografier. Men nu har de förlorat all mening för henne. Det finns ju ingen kvar att överlämna dem till. En lång berättelse om liv går mot sitt slut. När hon själv försvinner kommer minnet av flera generationer sopas bort. Och vad minns hon själv, levde hon utan egentlig uppmärksamhet?

Många av hennes noteringar är enkla. Banala, skulle en del säga. Men formulerade med allmängiltig kyla och privat intimitet får de omskakande kraft.

När Quintana föddes var Joan 31 år. Nu är hon 77 år. ”Only yesterday I was holding her in my arms.”

När min första dotter föddes var jag 30 år. Nu är jag 53 år. ”Only yesterday I was holding her in my arms.”

Mina barn lever. Men tankarna tränger sig på när jag läser Blue Nights. Det går inte att komma undan den personliga beröringen.

Upplevelsen av förlust binder samman Didions hela författarskap. Ofta förlust av barn, födda eller ofödda. Att Quintana var adopterad innebar att hon redan från början var bortvald och därför hade ett slags förlust som utgångspunkt. Man kan läsa Blue Nights som ett relationsdrama i kulturell high society-miljö, med mammans skuldkänslor och barnets behov av bekräftelse. ”Brush your teeth, brush your hair, sush I´m working”, nynnade mamma Joan varje kväll. Det är en roman om växande, mödrande, arbetande och sörjande kvinnor. Livet är varken smärta eller glädje i Didions romaner. Det är mest en ohygglig frånvaro. En daglig känsla av oåterkallelig förlust. Nu även genom det egna åldrandet, känslan av bräcklighet och rader av fysiska förluster som att inte längre kunna jämföra sig med en ung Sophia Loren eller ens känna entusiasm för nya nummer av Vogue och Foreign Affairs.

Stråken av sentimentalt skymningsljus i Blue Nights är brott mot Didions förfinade stil. Men de är helt ok. Den här gången. I den här boken. Redan titeln låter ju som en sång med Emmylou Harris.

Per Wirtén