Michel Houellebecq: Kartan och landskapet

Översättning: Cecilia Franklin

Bonniers förlag

När en provokatör upphör att provocera tvingas omvärlden uppfinna provokationerna. Efter att Michel Houellebecqs senaste roman lanserades började därför jakten. Någon lyckades upptäcka att han ”kopierat” info från Wikipedia. I övrigt fann man bara vackert slätstruken tomhet och en berättelse där klangen tonar ut i likgiltighet.

Konstnären Jed Martin dör ensam, stormrik och geniförklarad. Författaren Michel Houellebecq, som han målat ett porträtt av, dekapiteras och strimlas i ett brott så helt utan logik att det inte ens kan kallas meningslöst. I sina sista verk mediterar Martin över tings och civilisationers förgänglighet inför vinden, regnen och ogräsen.

I tidigare romaner har Houellebecq varit ensam litterär spjutspets för den reaktionära våg som dränkt Europa. Han har varit röst för bildade vita mäns kulturkritiska missnöje med att gamla privilegier ifrågasatts och den ”naturliga” ordningen kollapsat. Behöver jag säga att jag ogillar honom? Hans intelligens är ingen förmildrande omständighet.

Att höra kulturradikaler finna försvar, eller i varje fall förmildrande omständigheter, har varit rörande. Han skriver uppriktigt, säger en del. Han är ironisk, säger andra.

Kartan och landskapet inleds med ett fint citat: ”Världen är trött på mig och jag på den”. Houellebecq gör inte längre motstånd mot moderniteten, mot feminismen, mot shoppingkapitalismen, mot Europas marginalisering. Han verkar i stället ha blåst striden över och skrivit en roman som är finrensad från all ”mening” och böjer sig lika stilren som en graciös bugning. Han säljer oss 300 sidor litterär tomhet, fulländad i den avslutande delens sorgset vackra vandring från självvald ensamhet till ofrånkomlig död.

Jag kan inte släppa misstanken att Houllebecqs nya lugn, och leende självironier, är konsekvensen av hans politiska seger. Det är inte längre hans romaner som gör mig deprimerad. Det är Europa. ”Växtligheten seger är total,” slutar boken.

Per Wirtén