Att säga något bestämt om var Europa tar vägen, eller ens vad som händer nästa vecka, har blivit omöjligt. Ena dagen folkomröstning — nästa dag expertstyre. Kommissionen säger euroobligationer och gemensamt ansvar — Angela Merkel (och Borg) svarar nej, de utsatta måste svältas hårdare. I osäkerhetens skugga rör sig krisen mot norr. Snart är den framme i Paris och sedan Berlin. Vad händer då? Ingen vet.

Men en sak är klar. Alldeles för många européer har undvikit Europafrågan. De har gömt sig i mumlets varma gemenskap. De har undvikit att ta reda på politikens konflikter. De har glidit med strömmen. De har tagit riktningen för given. När allt plötsligt står på spel — demokratin, politiken, tryggheten — blir uppvaknandet iskallt.

Den som inte vågar ta ställning i dag, kommer känna sig blåst i morgon.

*

När W.G. Sebalds romaner för några veckor sedan återutgavs i ett enda fett bokband blev jag förvånad. Förr var samlade verk reserverade de stora folkkära författarna. Men Sebald? Hans läsare är visserligen hängivna, men så få att de ryms i läshörnan på ett landsortsbibliotek. Jag hade tänkt skriva några ord om den tusensidiga bokklumpen som kultursociologiskt fenomen. Men så öppnade jag den.

Första gången jag läste Sebalds fyra romaner var pessimismen lika stark som nu, men då i spåren efter 11 september. Böckerna hade en hypnotisk effekt. Jag kunde inte få nog. Det var som att falla handlöst ner i Europas minnen av mänsklig hjälplöshet och politiskt våld: kolonialismen, förintelsen, gränsdragningarna, migrationen. Sebald förvandlade historien från en tidslinje där man lämnar katastrofer bakom sig, till ett hus där de bor kvar i olika rum, i någon mening fortsätter verka, och som de över- och efterlevande är dömda att vandra mellan.

Hans romaner påminde om det avgörande i varje ställningstagande för Europatanken, nämligen skräcken för Europa. Efter att ha läst dem skrev jag min första artikel om europeisk federalism.

När jag nu återigen läste hans sista roman Austerlitz återkom samma känsla. Men den här gången eftersom jag samtidigt märker hur kontinentens styrande eliter — regeringschefer, teknokrater och kommissionärer — glömt den rädsla som konstituerade efterkrigstidens Europa. De står inte längre i kontakt med det som kallats ”den europeiska erfarenheten”, med Sebalds värld. Den väldiga boken utlöste därför en helt annan artikel än den jag tänkt.

*

När den arabiska våren anlände vägrade europeiska regeringschefer, i det längsta, att kräva de gamla tyrannernas avgång. Budskapet var enkelt: hellre odemokratisk stabilitet än osäker demokrati. Ingripandet i Libyen kom som en lättnad. Men misstron hade redan slagit rot. Europas politiker verkade ha förlorat sina demokratiska reflexer. Var det en signal att stabilitet skulle väga tyngre än demokrati i ett möjligt europeiskt nödläge — ett när euron kanske spricker och unionen skakar sönder?

*

I sin sista bok Illa far landet förutspådde historikern Tony Judt att de nyliberala ropen på mindre stat skulle upphöra efter kraschen 2008 och ersättas av statens återkomst och en strid om dess natur: vad ska vi ha den till, ska den vara demokratisk eller auktoritär, snäll eller elak? Han fick rätt. Striden är redan här.

Under eurokrisen har en liten krets regeringschefer och teknokrater från Europeiska centralbanken ryckt åt sig rätten att fatta långtgående beslut. Varje vecka kommer utspel att EU:s rika länder ska styra och de fattiga ställas under förmynderi. I Tyskland skriver intellektuella om att kapa makt från den tjattrande klassen i Bryssel till den handlingsstarka axeln Berlin-Paris. Men på vilken rättslig grund kan den här inre kretsen, som har börjat kallas ”Frankfurtgruppen”, bestämma över grekisk eller portugisisk politik?

I den omskrivna Om Europas författning varnar därför den 82-åriga tyska rättsfilosofen Jürgen Habermas att alla de civilisatoriska och demokratiska framsteg EU inneburit nu riskerar förvandlas till ”ett postdemokratiskt byråkratherravälde”. Han är skitförbannad. I praktiken ställs kommissionen (som är de små ländernas röst) och parlamentet (som är medborgarnas röst) utanför avgörande beslut. Den rörelse mot en unik transnationell demokrati som Lissabonfördraget, trots alla tillkortakommanden, ändå möjliggjorde är allvarligt hotad.

Att eliten nu slår vakt om EU som ett slutet elitprojekt kallar Habermas ”fräckhet”.

*

Under andra världskrigets slutskede cirkulerade Altiero Spinellis legendariska manifest för ett federalt Europa, utsmugglat från en fängelseö i Medelhavet, bland demokrater och motståndsveteraner. Många drog slutsatsen att bara ett enat Europa kunde övervinna nationalismen och ge skydd mot nya tyranner.

De anslöt till idéer som diskuterats hela 1900-talet. Sommaren 1930 skrev till exempel Elin Wägner entusiastiskt i Tidevarvet om ett europeiskt förbund där medlemsländerna avstod delar av sitt självbestämmande. Hon beklagade att Sverige bara ville ha mellanstatliga samtal, inte institutionella förändringar. Det var ”ödesdigert och genant”.

Långt senare publicerade Herbert Tingsten en av sin mest kända ledare i Dagens nyheter, ”Hajarna och sillen”, om erfarenheterna från mellankrigsårens sönderfall: ”Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd och arbetslöshet i en demokratisk stat.” (4/8 1957).

Deras båda texter slår en båge över den rörelse som enade Västeuropa med ambitionen att försöka bädda in kapitalismen, nationalismen och mest av allt Tyskland. ”Den europeiska erfarenheten” blev minuspolen: man fick inte glömma den, måste avlägsna sig från den och därför uppfinna ett annat Europa.

*

I Austerlitz återvänder Sebald flera gånger till tre olika slags byggnader: järnvägsstationen, biblioteket och fästningen omvandlad till fångläger. De framstår som hörnstenar för Europas moderna historia: drömmen att resa ut, behovet att sortera rätt och det återkommande begäret att låsa in.

*

De stämningar av uppgivenhet och rådlöshet som Tingsten varnade för i sin ledare 1957 — de från åren mellan krigen när ”världen blev öde för människorna” — verkar nu vandra tillbaka in över kontinentens städer.

Tigandet och hummandet kring Europa och demokratifrågan har blivit journalisternas och de intellektuellas svek. Karin Olsson och Lars Gustafsson i Expressen (20/11 resp 28/11) samt Per Svensson i Sydsvenskan (23/11) drar ungefär samma slutsats. Habermas bok och den tyska kulturskribenten Thomas Assheuers anklaga
nde fråga i Die Zeit, om var de intellektuell befann sig när Europaprojektet föll samman, har blivit ett gemensamt ”call to arms”.

Krisen har förvandlat ”Ja till EU” till en meningslös fras. Nu behövs mer taggiga ställningstaganden: för att parlamentet blir politikens motor, att kommissionen underställs parlamentet, att ett socialt ansvar och en fördelningspolitisk ambition mellan rika och fattiga regioner förverkligas — annars har varken euron eller Europatanken någon framtid.

För första gången kan man sägas detta utan att betraktas som en strandad drömmare. Parlamentet har tagit ställning för beskattningsrätt av företag. Kommissionen för Tobinskatt på finansiella transaktioner. Och den som orkar läsa Barrosos tal och texter har upptäckt hur nyliberala signalord tonat bort efter 2008 och försiktigt ersatts av sociala. Om de olika partigrupperna vid nästa Europaval beslutar, som de faktiskt verkar diskutera, att gå fram med egna kandidater till kommissionens ordförande utlöser det ett demokratiskt skred.

Läget är motsägelsefullt, både illavarslande och hoppfullt. Europa står återigen vid ett avgörande vägval: antingen ett ”postdemokratiskt byråkratherravälde” eller en författningsgrundad transnationell demokrati. För första gången ligger en sådan demokrati, som EU länge rört sig mot, inom räckhåll. Men då krävs, som Jürgen Habermas skriver, att regeringscheferna i Europeiska rådet vill ”något som går emot deras eget intresse av att behålla makten”. Det kommer aldrig hända utan opinionsbildning och offentliga ställningstaganden. Vilken karaktär ska den, på många vis underliga, europeiska överstaten ha? Frågan väntar våra svar.

*

Var man än börjar undersöka Europa, åt vilket håll man än rör sig så slutar man i Tyskland. I sina så kallade Zürichföreläsningar uppmärksammade W.G. Sebald de brittiska bombmattorna över Nazityskland och eldstormarna i Hamburg. Ett ögonvittne berättar hur en kvinna på flykt från den brinnande staden bar sitt döda sönderbrända spädbarn i resväskan, ända tills låset gick upp och det rullade ut på en främmande tågperrong. Sebalds starka empati med just tyskar provocerar fram känslor som avslöjar den europeiska historiens fortsatta laddning. Jag känner det i min egen mage.

Under många år har det löst flytande europeiska missnöjet siktat mot tjänstemännens glashus i Bryssel. Men under eurokrisen har andra, mer obehagliga historiska spöken vaknat till liv, när protesterna börjat röra sig i en annan riktning, mot den plats där de verkliga besluten nu fattas — mot Berlin. Vad händer då?

”Den europeiska erfarenheten” är inte övervunnen. De demoner Europaprojektet lyckades övemanna väntar fortfarande på sin revansch.

*

Karin Olsson avslutade sin artikel i Expressen (20/11) med Antigone som referens till det pågående ödesdramat. Man kan lägga till Orestiens berättelse om hur Aten tog steget från blodshämnder och våldsspiraler till rättslig ordning. Den Europeiska unionen har kommit fantastiskt långt i samma riktning. Men rörelsen kan inte slutföras utan en demokratisering och öppning av unionens beslutsordningar. Inget kan längre skjutas på framtiden.

Per Wirtén

W.G. Sebald: Dikt, prosa, essä (Översättning: Ulrika Wallenström. Bonniers).