Strax efter "Juholtaffären" ingick jag två vad med olika bekanta. I båda fallen satsade jag på att Juholt skulle leda S i nästa valrörelse. De andra trodde han skulle tvingas avgå inom de närmaste månaderna. För någon vecka sedan såg det mörkt ut för mitt vad. Men nu verkar Björn Rosengren ha räddat Juholt – och mig.

Men det finns så många frågeteckan kvar.

I senaste Arena skriver Devrim Mavi en kritisk, och obehagligt träffsäker, artikel om hur Juholt förändrar S: "Juholt in – invandrarna ut". Den placerar honom i en oroande rörelse inom europeisk socialdemokrati där man glider i frågor om invandring, diskriminering, mångkultur och rättigheter — glider mot instängda perspektiv och de nationella värderingar som anfaller från höger. Det paradoxala är att det ofta är en självutnämnda "vänster" inom partierna som pressar på. När jag var i Nederländerna för ett drygt år sedan fick jag mail från en "vänsterteoretiker" med direkt koppling till Arbetarpartiet (och mycket respekterad på den europeiska konferensscenen) om att vänsterns problem var att det fanns för många kvinnor och invandrare i olika vänsterpartier.

Mavi upptäcker att S inte längre har en integrationspolitisk talesman, sedan Luciano Astudillo åkte ur Riksdagen. Hon noterar att det i Juholts närmaste politikerkrets inte finns någon "med 'annorlunda namn', ingen som har lärt sig svenska i efterhand och därför bryter, ingen som är icke-vit." De som fanns förut har kickats eller "försvunnit". Hon poängterar naturligtvis den hårresande "testballongen" om villkorat medborgarskap — ett brott mot rättstatens grund. Och hon upptäcker att Juholt inte i något av sina större tal tog avstånd från SD innan det var absolut nödvändigt, dvs efter Utøya.

S har blivit ett parti med vit hudfärg. Vad innebär det?

Devrim Mavis artikel är politiskt oändligt mycket viktigare än allt trams från middagar, sms och annat skitsnack från missnöjda sossar. Hon skriver om politikens kärnfrågor och riktar skarp relevant kritik mot den kursändring Juholt verkar peka ut. Det blir ännu mer remarkabelt om man tänker på Mona Sahlins engagerade och kunniga arbete mot SD och rasism. Ja, om man tänker på Socialdemokraternas långa tradition att tänka inkludering och antidiskriminering. Därför blir jag förbluffad över att inga nyhetsmedier plockar upp hennes kritik. Hon har inte bara skrivit en debattartikel. Hon har upptäckt saker andra inte sett — eller velat se. Hennes artikel innehåller nyheter. Läs den!