Niklas Orrenius: Sverige forever in my heart. (Natur & kultur).

En gammal journalistisk grundregel är att vara osynlig, men inte förlora sig. Man går ut i världen, samlar intryck, smälter samman kunskap och återvänder sedan hem för att ge sin egen berättelse. Journalisten talar alltid med andras röster. Det är en omstridd hållning som utmanats av en mer hejdlös subjektivitet: jag tycker, jag tänker, jag känner. Ibland har journalistens egen doft blivit viktigare än världens.

I det avseendet är sydsvenskans Niklas Orrenius old-school.

Orrenius är inte vem som helst. Han har blivit en av landets mest läsvärda dagstidningsreportrar. Och jag gissar att han kommer bli förebild för en hel generation unga kollegor. Sverige forever in my heart är ett generöst urval reportage mellan 28 juni 2008 och 23 oktober 2011. De flesta berör vår tids stora frågekomplex: migration, gränser och rasism avlyssnade i skånskt landskap. Några är enastående. Jag tänker på berättelserna om hur protesterna mot Israels tennismatch fick fart, om de rasistiska angreppen på Shneur Kesselman i Malmö och stenkastningen mot Malyum Salah Hashi i Tomelilla. Han skriver med reducerad stil. Varje reportage är mödosamt nerstruket. Färgskalan skimrar i grått.

Men old-school är inte journalistik utan invändningar. Den kan bli opersonlig som en kollektion från Filippa K.

Hösten 2008 pendlade Orrenius över gränsen mellan Mexiko och Arizona. Han träffade gränsväktare och gränsöverskridare. I en kommentar skriven för den här boken avslöjar han hur jobbigt det var: nervöst, varmt, obehagligt. Inombords kokade han. Men i det publicerade reportaget verkade han oberörd, kall som ett glas isvatten.

”Jagupproret” inom journalistiken var ett försök att utplåna det där glappet mellan faktisk upplevelse och färdig text, att göra berättandet mer ärligt genom att inkludera egna känslor och slutsatser. Världen var en plats för inte bara rapportering utan också undersökning och självreflektion. Det kunde skapa en påträngande intensitet.

Orrenius har i stället behållit den klassiska reporterns kyla. Genom bokens kronologiska upplägg avslöjas hur han långsamt, med tillbakahållet temperament och anspråkslöst ego, ändå lyckas överbrygga glappet. När han i november 2011 började skriva om rabbinen Shneur Kesselman verkar det som att något lossnade. Plötsligt hör jag hans röst. Vem kan gå oberörd från ett sådant reportage?

Men jag undrar fortfarande över hur han själv tänker om Malmö, Skåne och den rasism han berättar om.

Per Wirtén