(Expressen, 22/5 2024). Medelhavsmuseets nya utställning ”Nakba – palestinska berättelser från 1948” är som en liten kapsel med grå väggar. Den förflyttar en palestinsk historisk erfarenhet så att den landar mitt i Sverige. Minnena har funnits här i årtionden. Men nästan ingen har lyssnat.
                Al Nakba – katastrofen – är den palestinska beteckningen på den etniska rensningen under kriget 1947 – 49 när Israel blev en oberoende stat. Ungefär 750 000 palestinier flydde från städer och byar, bort från hot, övergrepp och krig. Det tog lång tid för omvärlden att erkänna och förstå betydelsen. Men al-Nakba är inte längre en omstridd händelse. Den är väl dokumenterad av både israeliska och palestinska historiker.
                Den lilla utställningen – den är verkligen mycket liten – bygger på Bernt Hermeles bok från förra året där han samlat in minnen från de som fortfarande lever. Nu har elva av dem lästs in av skådespelare i en loop på nästan en timma. Man sitter sig i kapseln, lyssnar och låter tiden gå.
                I tre montrar ligger enkla minnesföremål som förts vidare i familjerna. En ring, en tummad identitetshandling, fotografier.  Upptäckten att de flesta av dem kommer från palestinier i Sverige – Landskrona, Stockholm, Uppsala – är stillsamt omtumlande. Deras minnen och berättelser blir här en naturlig del av de svenska kulturarven. Det är på tiden.
                Utställningen består av ljud, bilder och ting. Men nästena helt utan text. Här finns inget om varken den historiska bakgrunden till al-Nakba och Israel eller vad som hände sedan: det fortsatta våldet, hatat och ockupationen. Inga egentliga förklaringar. Inget om det pågående kriget i Gaza. Utan bara ett antal enskilda människors minnen.
                Inför öppningen protesterade Judiska centralrådet mot museets pressmeddelande. Jag tolkar det som att de efterlyste en mer politiserad utställning med större utblickar och redogörelser för de politiska sammanhangen.
                Jag vet inte om de ändrat sig efter att ha sett själva utställningen. Jag hoppas det. För jag slås av hur just frånvaron av allt detta ger rummets tidskapsel en särskild värdighet. Så är det ofta med minnesdokumentation. Det är kanske lätt för mig att säga. Jag känner ju till kontexten. Men hur reagerar de besökare som inte gör det?
                Jag fastnade häpen framför ett torkat granatäpple och en glasburk med jord från Safed. Det kom från intill Rashid al-Hajehs föräldrahem. Jag kände omedelbart igen hans namn. För snart fyrtio år sedan gjorde jag en resa genom norra Israel i Nakbans fotstår på spaning efter de ruiner och stadsdelar som återstod. Jag hade med mig en ungefärlig beskrivning av Rashids barndomshem. Då kunde han ännu inte resa dit och ville ha ett fotografi. Jag hittade inte huset. Men för drygt tjugo år sedan kunde han äntligen åka dit själv. Han tog med sig ett granatäpple och en handfull jord, som symboler för ett liv som blev ett annat än hans föräldrar hoppats på.
                Det är om detta utställningen handlar: förluster och längtan. Om man inte vill lyssna kan man inte förstå den politiska konflikten.
                                
Nakba – palestinska berättelser från 1948
Utställning på Medelhavsmuseet.