(Expressen 27/5 2024). Varför kan delar av den radikala vänstern inte sörja när israeliska judar dödas, våldtas och kidnappas? När nyheten kom om Hamas massakrer 7 oktober var det en del som i stället betraktade dem som frigörande motståndshandlingar.
                Frågan ställdes omedelbart. Sedan försvann den i dånet från de israeliska bombningarna av Gaza. Men den kommer inte försvinna. Den pockar på svar. De som inte försöker kommer förföljas av den i årtionden.
                I lördags kväll var det sociologen Eva Illouz som ställde den. Hon har blivit känd som en hård kritiker av Israels krig i Gaza. Men på den ambitiösa internationella konferens Judisk kultur i Sverige ordnade i helgen – ”The October 7 Forum” – så riktade hon blicken i annan riktning. Vänstern har, enligt henne, genom historien utmärkts av en vilja till empati bortom den egna gemenskapen. Men i Palestinakonflikten glider nu en del av den in i Hamas högerextrema och antisemitiska fälla. Borde inte ett radikalkonservativt, antidemokratiskt och rasistiskt parti betraktas som en naturlig fiende?
                Illouz svar var ingen stor hjälp för att förstå. Hennes attack på så kallad postmodern vänsterfilosofi lät möjligen sofistikerad men var häpnadsväckande torftig. Jag hade väntat mig mer.
                Det var alla infallsrika panelsamtal med judar från Tel Aviv, New York, Wien, Paris som gnistrade i stället. Hur har 7/10 påverkat förhållandet mellan den judiska diasporan och Israel, har den judiska identiteten förändrats, hur ser antisemitismens nya retoriska former ut?
                Vid en kafferast fick jag frågan hur det kändes för mig som identifierar mig med vänstern att sitta där. Jag kom av mig. Var det inte självklart? Frågorna engagerar mig ju just för att jag är vänster. Jag känner förtvivlan och solidaritet med de som dödades och kidnappades 7/10. Många av dem delade mina värderingar. De var socialister. De var motståndare till ockupationspolitiken. De var medmänniskor. Samtidigt förstår jag frågan. Det förakt som riktas mot judar har ofta tillhört den breda vänsterns många blinda fläckar. Den brittiska författaren och komikern David Baddiel har nog rätt när har säger att judarna aldrig räknats in som en ”riktig” minoritet i rättighetspolitiken.
                Över hela konferensen vilade ytterligare en fråga, en annan än Illouz, en som aldrig uttalades men de flesta nog tänkte på: är det moraliskt acceptabelt att tala om 7 oktober utan att beröra det efterföljande kriget?
                Författaren Herta Müller inledde sitt anförande på söndagen med att säga: ”Jag kan inte tänka mig en värld utan Israel”. Det kan inte jag heller. Men behöver man inte – i synnerhet efter 7/10 – samtidigt säga att man också längtar efter en värld där även palestinierna har demokratiskt självbestämmande, fria från Hamas och ockupation?
                                 Per Wirtén