(Expressen, 1/6 2024). Tänk att en bok kan börja så förstrött och sedan utvecklas så genomtänkt. Yan Liankes ”Kvinnorna” verkar inledningsvis handla mest om honom själv och hans problem att hitta någon att gifta sig med. Men målmedvetet rör sig hans berättelse om kvinnornas situation på den kinesiska landsbygden utåt och i allt vidare cirklar. Den undersöker både klassamhällets och patriarkatets orättvisor, från de år när alla hade Maos porträtt på väggen och in i statskapitalismens välståndsepok.
                ”Kvinnorna” är så enkel att den blir fyndig. Han berättar okonstlat om kvinnorna i sin familj, en efter en: modern, systrarna, fastrarna, kusinerna. Om hur deras liv avgjorts av deras kön. Men också om sig själv. Hade hans klassresa – bort från de fattiga bondbyarna i Henan in till staden och ut i världen –varit möjlig om han inte varit man? Han fogar samman minnen och vittnesmål till en litterär essä.
                Tack vare Anna Gustafsson Chens uthålliga översättningsarbete finns flera av Yan Liankes betydelsefulla romaner på biblioteket. De är tillspetsade uppgörelser med politisk hänsynslöshet och hyckleri. Han är både moralist och materialist i den klassiskt radikala traditionen. Det är inte så konstigt att han verkar ha fått allt svårare att publicera sig. Diktaturen har hårdnat.
                Jag har alltid läst honom med fascination. Romanerna har gett en vidvinklad kunskap om Kinas tillväxtsprång. Men jag har också stört mig på deras kyliga och rätt livlösa karaktär. Människorna har varit stela som knäckebröd från Leksand.
                Yans förra bok ”Tre bröder”, i första hand avsnittet om hans pappa, innebar en vändning som nu fullföljts. Hans sakliga stil har fått en ny språklig känslighet. Äntligen blir jag berörd av de enskilda människornas partiella maktlöshet; av viljan, slumpen, ödet, de förlorade förhoppningarna. I ”Kvinnorna” återkommer han hela tiden till äktenskapet som ett patriarkalt hänglås som vidmakthåller den kvinnliga ofriheten och inlåsningen. Frågan är inte avlägsen. Den finns mitt i hans familj. Hans mamma var till exempel äktenskapsförmedlare i hembyn, och upprätthöll därmed en gammal tradition av arrangerade äktenskap som nu är svår att förhålla sig till.
                Även om Yan Lianke citerar både Judith Butler och Simone de Beauvoir är han ingen teoretiker. Men han uppmärksammar ändå, i deras anda, hur det länge funnits ett ”kinesiskt tredje kön”, nämligen de maskulina kvinnor som under det revolutionära styret tvingades till extremt hårt kroppsarbete (bygga dammar och vägar för hand), men ändå inte erhöll det människovärde som utgick från männens arbete. De blev manskvinnor – ett tredje kön – i kroppslig, kulturell och social mening. Yan menar att fenomenet lever kvar, men nu i elektronikföretagens fabrikshallar. Intressant. Men övertygande? Tja, jag vet inte.
                Yan Lianke rundar av boken med berättelserna om åtta unga kvinnor från hans gamla hemtrakter i Henan som valt kärleken och sexualiteten i stället för det sedvanliga patriarkala äktenskapet. En del har landat lyckligt, andra våldsamt. Två av dem sitter i fängelse, en är död. De tillhör de modiga men ofta förbigångna föregångarna. Genom dem får boken sin effektfulla efterklang. Den öppnar sig mot det stora kvinnomyllret.
 
Yan Lianke: Kvinnorna.
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Natur & kultur