(sydsvenskan, 3/6 2024). Framtiden har förlorat sitt politiska värde. Den vinner inte längre några val. Det innebär inte att den är helt avskaffad, men när man talar om framtiden är det som ett hot mot mänskligheten: skenande klimat, biologisk artdöd, krig och allmän oordning. Framtidens politiska funktion har blivit att motivera sin egen negation.
                Vi har helt enkelt satt framtiden under politisk blockad. Ingen står längre ut med de möjliga risker den rymmer, att den inte går att kontrollera och inte ens ryms på ett överskådligt excelark. Och vad är det som hörs i den svenska debatten inför EU-valet? Jo, att framtiden är ett hot som måste avvärjas.
                Under pandemins mest kritiska månader, när alla undrade om framtiden faktiskt skulle dö, läste jag en del debattböcker och pamfletter från 1970-talets tidiga år. Det var en säregen upplevelse. Unga socialdemokrater trodde på allvar att Sverige före årtiondets slut skulle passera tröskeln till socialismen. Även borgerliga politiker var övertygade om att människor på politisk väg kunde skapa en lyckligare framtid. Alla vägleddes av en hoppets princip. De nyliberaler som från 1990-talet började förändra landet i annan riktning – avregleringar, privatiseringar, skattesänkningar – utgick från samma princip. De hoppades på framtiden. Ja, de var berusade av drömmen om att den frigjorda kapitalismen skulle utplåna alla krig, allt lidande, kanske även döden.
                Men sedan dess har politiken, debatten, opinionerna och hela samhällsandan lagts om. Hoppets princip har ersatts av rädslans politik. Den radikala konservatismen lovar att återskapa passerad tid och nationalismen att återigen stänga in oss i skyddande järnburar. Den nya europeiska högern förenas av en längtan inåt, hemåt, bakåt. Om det är något Åkesson, Le Pen och Orbán vill släcka ner så är det framtidens möjliga löften om en friare, öppnare och mer jämlik värld.
                Men för att framtiden ska kunna blockeras måste man först sudda ut kunskapen om de förhållanden vi lagt bakom oss, själva historiemedvetandet. I sin uppmärksammade, och obehagligt klargörande, nya roman om den här tidsandan skriver den bulgariska författaren Georgi Gospodinov: ”Det första som försvinner vid en minnesförlust är nämligen själva föreställningen om framtiden”. Romanen heter ”Tidstillflykt”. I den undersöker han begäret efter samhällen där tiden kan kontrolleras och stängas in i ett slags tillbakablickande bubblor – ett aktivt återskapande av det förgångna i tillflyktszoner av trygghetsgaranterad tid. Är det dit vi är på väg?
                Berättelsen börjar med en innovativ liten klinik för dementa och alzheimersjuka i Schweiz. Där återkallas passerade årtionden minutiöst i olika rum. På så vis kan patienterna skapa sig nya minnen de upplever som autentiska, utifrån ett vagt igenkännande av föremål, teveprogram och nyhetstidningar från åren innan sjukdomen slog till. Klinikerna blir så framgångsrika att de expanderar till egna små samhällen, Glömskan förvandlas hastigt till ett virus. Även friska européer börjar söka sig till de nya miljöerna.
                Människorna blir lyckliga. I land efter land kan livet återskapas som de tror att det var. De blir barn på nytt. Oron för framtiden upphör. Efter en stor folkomröstning förvandlas hela EU till en union av ”kliniker för det förgångna”.
Konsekvenserna blir snart uppenbarade. Om viljan att erövra framtiden tynar bort upphör både politiken och demokratin att ha några verkliga funktioner. De blir teater, dekoration, ”lite mer tjafs” och en ironiskt knuten näve. När framtidshorisonten förvinner ur sikte vaknar gamla monster: de som alltid följer i spåren av rädslans politik.
Gospodinovs roman är ingen dystopi. En sådan förutsätter att framtiden är möjlig. Nej, den är en gestaltning av den dröm om återvändande som sociologen Zygmunt Bauman i sin sista bok dystert beskrev som en retropi – utopins och dystopins radikala negation. Blickarna vänds bakåt i tiden, inte på spaning efter förändring utan efter återställning av en förlorad idyll som kanske aldrig funnits i verkligheten.
Men framtiden kan inte hindras. Det förgångna, nuet och framtiden är ostoppbara processer i våra kroppar, i vår omvärld, i alla sammanhang vi tillhör. Retropier är därför politiska bedrägerier som leder till existentiell självförstörelse.
I sin fina essäsamling ”De blinda i Venedig” från i höstas skriver Karin Brygger, apropå kärlekens inneboende förluster och smärtpunkter, hur samtidens strävan bort från den osäkerhet, och de möjliga nederlag som varje risktagande innebär har utvecklats till ett samhällsproblem. Vad innebär ett liv i absolut trygghet helt utan risktagande? Förmodligen en existens utan kärlek, kommunikation och öppenhet för värderingsolikheter mellan enskilda och samhällen. Allt detta, som utgör civilisationens grunder, innebär ju att man sträcker sig ut mot den ännu okända framtiden; mot det nästan omöjliga, det drömda, det som ännu inte är. Hon skriver: ”Det är ett stort problem – generellt – världen över att människor gör vad som helst för att undvika förlust och förändring. Samtidigt är det naturligtvis inte konstigt. Vi vill leva i paradiset. Eller?”
Minne. Framtid. Frihet. De tre orden är sammanbundna i ett ömsesidigt beroende. De sätts i rörelse av politiken – om invånarna vill.
I ”Tidstillflykt” fångar Gospodinov ett avgörande politiskt och existentiellt vägval, som är vårt, nu. Hans ord behöver läsas långsamt: ”Hur skiljer sig en framtid som inte ännu är från den som inte längre är. Vilken skillnad är det inte mellan de båda negationerna. Den första innehåller ett löfte, den andra en apokalyps.”
 
Georgi Gospodinov: Tidstillflykt.
Översättning: Hanna Sandborgh
Ersatz.
 
Karin Brygger: De blinda i Venedig.
Korpen.