(Expressen, 11/9 2024). Att skriva en roman var inget bra beslut. Inte alls. Tänk om KG Hammar i stället valt en essä. Den bok han skrivit om Dag Hammarskjöld är ju egentligen en sådan – personlig, undrande, litterär – men nu inklämd i en ansträngd och obekväm romanform.

                ”Den längsta resan” är Hammarskjölds sista, med flyg, på låg höjd för att undvika fientliga radarsystem, till Ndola i dagens Zambia. Han försöker medla i den förgiftade postkoloniala konflikten i Kongo 1961. Landet är på väg att falla sönder. Både de nya stormakterna och de gamla kolonialimperierna är inblandade. Han litar inte på någon. Under resan börjar hans tankar vandra genom tid och rum. Gud. Människan. Ensamheten. I väskan har han filosofen Martin Bubers klassiker ”Ich und Du” som han börjat översätta till svenska.

                Det är denna inre tankeflykt som KG Hammar försökt fånga. Men det blir stelt, lite undervisande. Redan från början bestämt av det våldsamma slutet. Efter hand blir det uppenbart att det i första hand inte är FN:s generalsekreterare man följer i texten, utan KG Hammar själv. Han prövar Hammarskjölds, Bubers och sina egna värderingar mot varandra. Det är ett möte mellan tre intellektuella mystiker i en bullrig flygkabin. Livet på marken var lika sönderslitet då som nu, av falska rykten och besinningslöst våld. Hur kan man tala meningsfullt med varandra i en sådan värld?

Det utvecklas till en filosofisk essä om Guds närvaro och kommunikativ etik. Hammarskjölds fromhet har jag alltid tyckt doftat pekoral. Men viljan till prövande samtal är något annat. Det är ju i mellanrummen mellan människor, där olikheter möts, som förnuftet kan uppstå.

Bubers tänkte sig att människan skapas i det oförutsägbara mötet mellan ett Jag och ett Du. Men där Du:et hela tiden riskerar att förvandlas till ett Det. Där gömmer sig mystikens intresse för tystnader och tomma rum.

KG Hammars ställer en fråga han inte kan besvara. Hur kan en mystiker arbeta i en handlingsinriktad organisation utan att förråda sina värderingar. Det kan vara som ärkebiskop i Svenska kyrkan eller generalsekreterare för FN. I sådana sammanhang – och i politiken –verkar Jag-Du-dialogen omöjlig. Den går ju inte att kontrollera. Men den måste ändå finnas där. Annars fryser allt till is.

 Hammarskjölds flyg är en perfekt scen för problemet. I Ndola ska han möta Moise Tshombe, en politiker han ogillar – djupt. Han uppfattar honom som en lakej för europeiska exploatörer.. Men han måste ändå betrakta honom som ett fullvärdigt Du i Bubers dialogfilosofiska betydelse. Men är det verkligen möjligt att samtala med frihetens fiender? Att planet skjuts ner och Hammarskjöld mördas blir ett pessimistiskt svar på den frågan. Men innan dess gäller det att ha skala av det hindrande romanhöljet för att hitta essän – och i den ett lite ljusare svar.      

KG Hammer: Den längsta resan.

Polaris