(Sydsvenskan 7/10 2024). Den 7 oktober kommer alltid vara en röd dag i Palestinakonfliktens långa historia. Hamas massakrer i södra Israel kom som en oväntad chock: mördandet, det sexuella våldet, kidnappningarna. Den kallhamrade människofientligheten avslöjade hur de tänker sig en etnisk rensning av Israel. Dödandets raseri anslöt till den antisemitiska rasismens återkommande längtan efter länder utan judar.

                Under det efterföljande kriget har Hamas också avslöjat sin likgiltighet för Gazas palestinier. De hade konstruerat ett sofistikerat tunnelsystem för sig själva, men inga skyddsrum för vanliga palestinier. Hamas är medskyldiga till de mer än 40 000 palestinier som dödats under kriget. Finns det någon förlåtelse? Jag tror inte det.

                Men det räcker inte att sörja och förbanna. Det gäller att också försöka tänka om konflikten, våldet och framtiden. Den israeliska invasionen blev inte en sedvanlig, men större, vedergällningsaktion. Nu har det gått ett år. Och kriget kan fortsätta länge, längre än någon kunde tro och förstå.

                Massakrerna 7 oktober utgör en nollpunkt i betydelsen att våldet blev sin egen avsikt. Men de utgör också en vändpunkt, eller en dramatisk scenförändring, där konflikten förändrat skepnad. Det har hänt vid några tillfällen sedan de första sammanstötningarna i Palestina för över hundra år sedan. Det är enkelt att identifiera tre sådana. Kriget 1947-49 med både Israels självständighet som stat och den palestinska nakban. Junikriget 1967 då Västbanken och Gaza ockuperades. Den första intifadan och den efterföljande Osloprocessen. Varje vändpunkt förändrade konfliktens förutsättningar. De skapade nya politiska begrepp och tankesätt, utvecklade nya handlingsmönster och förhoppningar.

                Men aldrig har situationen varit så farlig som efter 7 oktober. De nya villkoren har inte fixerats. Situationen flyter. Ingen har kontroll. Alla är rädda: i Tel Aviv, Nablus, Galiléen, Beirut och Gazas sönderbombade städer. Deras rädsla är befogad. Varje soluppgång kan följas av nya massakrer, terrordåd och bombningar. Nollpunkten är skräckens cirkel. Den där politiken utplånats av våldet.

                Det är svårt att förutspå utvecklingen det kommande året. Hamas kan trots allt kapitulera och lämna Gazaremsan för en möjlig fristad i Teheran. Kriget kan också bli fryst genom en vapenvila där kontrollen över Gaza delas. Men just nu, den 7 oktober 2024, förefaller det mest sannolika att kriget växer. Sedan någon vecka har det på allvar anlänt till Libanon, efter ett år av Hizbollahs raketbeskjuningar mot samhällen i Galiléen. Västbanken, israeliska stadskärnor och mer avlägsna platser kab stå på tur.

  Och kriget fortsätta i fyra, fem, sex år. Städer som Jenin och Nablus kan bli ödelagda av bomber och gatustrider. Tel Aviv och Haifa förvandlas till nedstängda spökstäder. Konflikten kan då för första gången utvecklas till ett komplicerat inbördeskrig, där judar även dödar judar och palestinier skjuter palestinier. De israeliska och palestinska samhällena är mer uppsplittrade och konfliktladdade än man först förstår. Hundratusentals kommer då fly över havet.

                I New York Review of Books rapporterar regelbundet David Shulman, professor vid Hebreiska universitetet, från södra Västbanken där beväpnade bosättare med stöd från israeliska armén terroriserar palestinska bybor och försöker skrämma dem att flytta. Han är aktiv i den israelisk-judiska antiockupationsrörelsen Ta’ayush som ofta ställer sina egna kroppar mellan bosättarnas vapen och de palestinska invånarna. Det är dramatiskt. När skjuts den första judiska antiockupationsaktivisten till döds och hur reagerar andra israeler då? Omslagspunkten ryttlar som en hungrig hök över kullarna runt Hebron.

                En vacker vårdag förra året var jag där, satt på de slitna mattorna hemma hos en familj, drack bittert kaffe och pratade strunt. Utanför skimrade landskapet på gränsen mellan skört vårbete och hård grusöken. I bilen på väg tillbaka till Hebron längs de små krokiga vägarna, med en palestinsk bekant, stannade mötande bilister, vevade ner rutorna och ropade varnande till oss att israeliska militärer hade setts i närheten och att vi borde vara försiktiga.. Friheten finns i landskapets vidd, men inte i människornas liv.

                I sin senaste artikel (NY Review 14/2024) beskrev Shulman hur de flesta israeler ”lever i förnekelse” om övergreppen på den ockuperade Västbanken – och att denna förnekelse är ett sjukdomstillstånd. Mitt intryck är att många palestinier haft svårt att acceptera innebörden av massakrerna 7 oktober. Shulman konstaterar: ”Man behöver våld för att upprätthålla lögnen. Och då även våld mot det egna förnekande jaget”.

                I somras fick jag fotoboken ”Anchor in the Landscape” av min dotter. I den har Adam Broomberg och Rafael Gonzalez porträtterat några av landets urgamla olivträd, närmare bestämt på Västbanken: de som har iakttagit människorna i hundratals år och sett hur den gamla komplicerade mellanmänskliga närheten brutits upp av nationalism och krig till fientlig separation. De precisa fotografierna har fyllt mig med förundran. Olivträden är böjda och fårade som sörjande människor. Flera ser ut att ha klyvts av ett blixtnedslag, men ändå fortsatt hänga samman. Det är som om de har ett djupt vertikalt sår i sina stammar. Som om de försöker berätta något om landskapets två (o)förenade folk.

                En ofrånkomlig slutsats av 7 oktober är att inga separationsmurar, blockader eller barriärer kan skapa hållbar säkerhet för någon. Den avgörande frågan är vad de inblandade gör med den slutsatsen. Antingen måste de fullfölja nationalismens logik, genom en fullskalig etnisk rensning eller att med radikalt våld skrämma ”de andra” till fullständig underkastelse. Detta verkar vara både Hamas och regeringen Netanyahus programmatiska vägval. Men så kan det inte få fortsätta. De båda folkens politiska förnuft måste börja ropa nej. För slutsatsen pekar ju också på att säkerhet bara kan vinnas i en process där både den judisk-israeliska och den aldrig förverkligade palestinska nationalismen försiktigt ger upp sina fullständiga suveränitetsanspråk.

                Det är där, i frågan om nationalismen, konfliktens nya stora vändning gissningsvis tar mark. I bästa fall utgör 7 oktober nationalismernas ändhållplats. I värsta fall porten in i deras människofientliga helveten.

                Tvåstatslösningen kommer fortsätta ha betydelse. Men inte som en separationslösning, utan som en process på väg mot någon form av binationell eller federal union, där idén om nationellt självbestämmande ersätts av den om demokratiskt självbestämmande. De både ”nationerna” är ju ohjälpligt ”kontaminerade”. På Västbanken och i östra Jerusalem av 700 000 judiska bosättare som inte tänker flytta (även om en del av dem helt enkelt måste göra det). I Israel lever nästan två miljoner israeliska palestinier som inte heller tänker flytta. Inget av de två hemländerna är anpassat till nationalismens krav på kulturell renhet – och har aldrig varit det. Säkerhet och frihet kan bara uppnås i en förnyad närhet, i en rörelse mot vad som brukar kallas ett postnationellt tillstånd.

                Omöjligt? Ja, kanske. Men vad finns det för bättre alternativ efter 7 oktober? Demokratins antropologi har alltid burit på övertygelsen att det omöjliga kan göras möjligt av fria människor – även i farliga och laddade situationer. Européerna lyckades trots allt med det omöjliga efter 1945 näör gamla fiendeländer började samarbeta på helt nytt vis. Varför skulle då inte israeler och palestinier kunna göra något liknande?

                För drygt tio år sedan betecknade filosofen Judith Butler, i boken ”Parting Ways – Jewishness and the Critique of Zionism”, arbetet i en sådan riktning som en ”omöjlig nödvändig uppgift”. I en dialog med tidigare judiska filosofer som Hannah Arendt och Martin Buber samt palestinierna Edward Said och Mahmoud Darwish identifierade hon de båda folkens förenande beröringspunkter i deras erfarenheter av exil, utanförskap och våld. Binationalismens idé att de båda folken kan förenas i något slags federal union, är inte ny. Den har alltid funnits, som en förlöjligad humanism.

I Israel finns fortfarande kulturella och historiska beröringspunkter med Bagdad, Aleppo, Addis Abeba och Rabat genom alla de arabiska och afrikanska judar som har sina rötter där. De har alltid marginaliserats i Israel. Och de flagrant oinformerade Palestinaaktivister som nu beskriver judar som ”vita” förstärker den här gamla, och i grunden rasistiska, underordningen. Efter 7 oktober är det viktigare än någonsin att öppna dessa historiska sammanhang av både tillhörighet och förföljelse. Den arabiska världens sånger och minnen finns inneslutna i det judiska Israel – och har alltid funnits där. I en intervju i israeliska Haaretz (18/8 2000) med den palestinsk-amerikanska litteraturvetaren Edward Said reagerade journalisten på att han verkade så ”judisk” i sina synsätt. Said utbrast spontant: ”Självklart, jag är ju den sista judiskt intellektuella”, för att sedan karakterisera sig själv som en ”judisk palestinier”.

                Alla dessa öppningar, kommunikationslinjer och behov av närhet behöver nu artikuleras i politik, litteratur och journalistik. Butler summerar i sin bok en judisk etik i orden: ”Om jag inte är för mig själv, vem är då det? Om jag bara är för mig själv, vem är jag då?” Allt fler har på senare år börjat skriva Israel/Palestina, på ett helt naturligt vis, som om landet faktiskt är ett enda och att befolkningarna, det mänskliga myllret, trots allt kanske kan förenas med hjälp av det tunna slashtecknet, som ett diagonalt och skört ärr efter ett djupt svårläkt sår, precis som de som löper längs olivträdens böjda men fortfarande livskraftiga stammar.

                I dag ska vi minnas och sörja dem som mördades i massakrerna i södra Israel för ett år sedan.

                I morgon kan vi sörja dem som dödats i det efterföljande kriget i Gaza.

                I övermorgon och alla följande dagar behöver vi kunna sörja samtliga som dödats och dödas i det här kriget, oavsett språk, livsåskådning eller tillhörighet. Om man inte kan göra det, hur ska man då kunna leva nära dem som lyckats överleva?

                De gamla olivträden fortsätter betrakta människornas liv. Tysta. Eftertänksamma. De böjer sig inte för vinden.