(Expressen 8/10 2024). Israelen David Grossman skriver inte för de försiktiga. Hans ord är skarpa. Uppfordrande. Ironifientliga. I nya boken ”Det tänkande hjärtat” har han samlat tal och texter om Israel, sitt skrivande och massakrerna 7 oktober. Den är bara hundra glesa sidor, men den allvarsamma tyngden rullar fram över dem.
Läger är verkligen förtvivlat. Våldet har slagit ut politiken. Men Grossman tänker inte ge sig. Han insisterar på sin judiskt grundade humanism. På sin längtan efter önsesidig rättvisa. Sitt försvar av Israel. Netanyahus och Hamas styrkepolitik är farlig men bräcklig. Bestående makt kan bara utvecklas igenom samarbete.
Han undrar över vem han blivit efter att ha levt ett helt liv mitt i och mellan krig, aldrig under normala förhållanden. Och hur utvecklas israeler och palestinier om deras nationella identiteter och anspråk formas av ett evigt krig? Massakrerna framkallade på ett helt nytt vis: ”Ett existentiellt tvivel inför frågan om någon någonsin kommer att kunna leva ett normalt fritt, demilitariserat liv, utan hot och skräck. Ett stabilt säkert liv. Ett liv som är ett hem.”
De flesta av bokens texter är skrivna före 7 oktober. Först blev jag förbryllad. Men sedan fattade jag. På så vis lyckas han påminna om sammanhangen, om de som nästan dolts av krigsröken. Före den 7 oktober var ju Israel helt ur balans. Protesterna mot regeringens försök att avdemokratisera landet var väldiga. Konflikten hätsk och oförsonlig. Under marschen till Jerusalem sommaren före massakrerna, i 37 graders värme, talade han om hur landets lögner äntligen var på väg mot ytan, att bli synliga för alla. Hans förakt för Benjamin Netanyahu är bottenlöst.
Men landet var också moraliskt och politiskt utmärglat av mer än femtio års förödande ockupationspolitik. När han 2017 blev hedersdoktor vid Hebreiska universitetet konstaterade han med sin vanliga rakhet att ockupationen förvandlat hans hemland till ”en illusorisk demokrati som mycket snart kan bli till en illusion av demokrati”. Men också ett land som fortfarande inte var helt accepterat av omvärlden, utan vars existens var ”villkorad”.
Det finns en besvärande tystnad hos Grossman. En blind fläck. Hans hårda kritik av Israel utgår alltid från junikriget 1967 och ockupationen av Gaza och Västbanken. Men han säger ingenting om kriget 1948 när 750 000 palestinier gjordes statslösa. Är inte även det en ouppklarad israelisk smärtpunkt som behöver bearbetas? Under senare år har den palestinska nakban blivit mer central för förståelsen av konflikten. Vad tycker Grossman om det? Jag vill veta. Jag vill höra hans obekvämt uppriktiga röst om även detta.
Grossman skriver inifrån ett sammanbitet tungsinne. Han plågas av en uppenbar längtar efter att få andas ut, efter frigörelse, lycka. Men när?
David Grossman: Det tänkande hjärtat
Översättning: Natalie Bloch
Albert Bonniers förlag
@font-face
{font-family:”Cambria Math”;
panose-1:2 4 5 3 5 4 6 3 2 4;
mso-font-charset:0;
mso-generic-font-family:roman;
mso-font-pitch:variable;
mso-font-signature:-536870145 1107305727 0 0 415 0;}@font-face
{font-family:Aptos;
panose-1:2 11 0 4 2 2 2 2 2 4;
mso-font-charset:0;
mso-generic-font-family:swiss;
mso-font-pitch:variable;
mso-font-signature:536871559 3 0 0 415 0;}@font-face
{font-family:Geneva;
panose-1:2 11 5 3 3 4 4 4 2 4;
mso-font-charset:0;
mso-generic-font-family:swiss;
mso-font-pitch:variable;
mso-font-signature:-536870145 1375739999 10534912 0 415 0;}@font-face
{font-family:”Times New Roman \(CS-brödtext\)”;
panose-1:2 11 6 4 2 2 2 2 2 4;
mso-font-alt:”Times New Roman”;
mso-font-charset:0;
mso-generic-font-family:roman;
mso-font-pitch:auto;
mso-font-signature:0 0 0 0 0 0;}p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal
{mso-style-unhide:no;
mso-style-qformat:yes;
mso-style-parent:””;
margin:0cm;
line-height:200%;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:12.0pt;
font-family:”Geneva”,sans-serif;
mso-fareast-font-family:Aptos;
mso-fareast-theme-font:minor-latin;
mso-bidi-font-family:”Times New Roman \(CS-brödtext\)”;
mso-font-kerning:1.0pt;
mso-ligatures:standardcontextual;
mso-fareast-language:EN-US;}.MsoChpDefault
{mso-style-type:export-only;
mso-default-props:yes;
mso-ascii-font-family:Geneva;
mso-fareast-font-family:Aptos;
mso-fareast-theme-font:minor-latin;
mso-hansi-font-family:Geneva;
mso-bidi-font-family:”Times New Roman \(CS-brödtext\)”;
mso-fareast-language:EN-US;}.MsoPapDefault
{mso-style-type:export-only;
line-height:200%;}div.WordSection1
{page:WordSection1;}
(Expressen 8/10 2024). Israelen David Grossman skriver inte
för de försiktiga. Hans ord är skarpa. Uppfordrande. Ironifientliga. I nya
boken ”Det tänkande hjärtat” har han samlat tal och texter om Israel, sitt
skrivande och massakrerna 7 oktober. Den är bara hundra glesa sidor, men den
allvarsamma tyngden rullar fram över dem. Läger
är verkligen förtvivlat. Våldet har slagit ut politiken. Men Grossman tänker inte
ge sig. Han insisterar på sin judiskt grundade humanism. På sin längtan efter
önsesidig rättvisa. Sitt försvar av Israel. Netanyahus och Hamas styrkepolitik
är farlig men bräcklig. Bestående makt kan bara utvecklas igenom samarbete. Han
undrar över vem han blivit efter att ha levt ett helt liv mitt i och mellan
krig, aldrig under normala förhållanden. Och hur utvecklas israeler och
palestinier om deras nationella identiteter och anspråk formas av ett evigt
krig? Massakrerna framkallade på ett helt nytt vis: ”Ett existentiellt tvivel
inför frågan om någon någonsin kommer att kunna leva ett normalt fritt,
demilitariserat liv, utan hot och skräck. Ett stabilt säkert liv. Ett liv som
är ett hem.” De
flesta av bokens texter är skrivna före 7 oktober. Först blev jag förbryllad.
Men sedan fattade jag. På så vis lyckas han påminna om sammanhangen, om de som
nästan dolts av krigsröken. Före den 7 oktober var ju Israel helt ur balans.
Protesterna mot regeringens försök att avdemokratisera landet var väldiga. Konflikten
hätsk och oförsonlig. Under marschen till Jerusalem sommaren före massakrerna,
i 37 graders värme, talade han om hur landets lögner äntligen var på väg mot
ytan, att bli synliga för alla. Hans förakt för Benjamin Netanyahu är
bottenlöst. Men
landet var också moraliskt och politiskt utmärglat av mer än femtio års förödande
ockupationspolitik. När han 2017 blev hedersdoktor vid Hebreiska universitetet
konstaterade han med sin vanliga rakhet att ockupationen förvandlat hans
hemland till ”en illusorisk demokrati som mycket snart kan bli till en illusion
av demokrati”. Men också ett land som fortfarande inte var helt accepterat av
omvärlden, utan vars existens var ”villkorad”. Det
finns en besvärande tystnad hos Grossman. En blind fläck. Hans hårda kritik av
Israel utgår alltid från junikriget 1967 och ockupationen av Gaza och
Västbanken. Men han säger ingenting om kriget 1948 när 750 000 palestinier
gjordes statslösa. Är inte även det en ouppklarad israelisk smärtpunkt som
behöver bearbetas? Under senare år har den palestinska nakban blivit mer
central för förståelsen av konflikten. Vad tycker Grossman om det? Jag vill
veta. Jag vill höra hans obekvämt uppriktiga röst om även detta. Grossman
skriver inifrån ett sammanbitet tungsinne. Han plågas av en uppenbar längtar efter
att få andas ut, efter frigörelse, lycka. Men när? David Grossman: Det tänkande hjärtatÖversättning: Natalie BlochAlbert Bonniers förlag
Per Wirtén 