(Expressen, 5/11 2024). Tracey Emin är tillbaka i sin egen säng. Lakanen, vätskorna, den plågade kroppen – ångesten. Sängen som en återkommande ö för överlevnad.
                För 25 år sedan fick hon sitt stora genombrott som konstnär. Hon hade tillbringat lång tid i ett dimmigt tillstånd av missbruk – sprit, sex och annat – med sängen som sin enda fasta punkt. Hon lyckades ta sig upp och ställde sedan ut den obäddade, nerfläckade, skräpiga sängen på Tate i London. Den blev en ikon med feministiskt självutlämnande udd. Och Emin blev en av Englands mest älskade, och ogillade, konstnärer. Alltid intrasslad i nya skandaler. Man kan läsa mer om den där första sängen i Saga Cavallins bok ”Utge sig” från i våras.
                I en stor utställning i London är sängen som livräddande föremål nu tillbaka. Hon har gjort en rad snabba, nästan skissartade, målningar av sig själv i antingen den egna sängen eller i en sjukhussäng – rädd, naken och oförmögen att resa sig.  En del av dem är stora med färgen rinnande som tårar. Andra som små titthål.
                För något år sedan drabbades hon, en andra gång, av cancer. Hennes urinvägar, livmoder och delar av tarmsystemet opererades bort. Hon överlevde. Målningarna är från de månader när ingen visste hur det skulle gå.
                Besökarna strömmar in i galleriet. Många är unga. Men det är anmärkningsvärt tyst i de stora rummen. Alla verkar berörda. Jag också. Tänk att måleri kan vara så omskakande.
                Tracey Emin tillhörde 1990-talets betydelsefulla YBA, Young British Artists. I motsats till den mest omtalade Damien Hirst, som numera målar meningslösheter med astronomiska prislappar, fortsätter Emin vara relevant. Hennes bakgrund, hennes klassresa, hennes ilska verkar behöva få samma självutlämnande utlopp som förr.
                Förutom svarta linjer har cancermålningarna bara tre färger. Blått som den skräckens iskyla som bara kan övervinnas hud mot hud med en man. Rött som blodet som rinner ut ur hennes kropp. Vitt som den sköra genomsläppliga skyddshinnan mot döden. Sängen är den enda fasta punkten. Igen.
 
Tracey Emin: I followed you to the end.
White Cube I Bermondsey, London, t o m 10 november.