(Expressen 2/11 2024). Alla vet att det amerikanska presidentvalets betydelse. Jag har varit på demokraternas valvakor i Washington flera gånger, följt politiken under många år men ändå är jag märkligt oengagerad den här gången. Jag tror jag vet varför.
                Donald Trump är fortfarande en unik och farlig politiker, men hans lyskraft har successivt avtagit. Han går på repeat. Och republikanerna – som han kontrollerar hundraprocentigt – har förlorat eller underpresterat i varenda val sedan 2016.
                Kamala Harris? Ja, hon är väl den politiskt mest innehållslösa kandidat demokraterna haft sedan John Kerry förlorade 2004. Förutom hennes intensiva försvar av rätten till abort har jag inte hört nånting minnesvärt.
                Den enda riktigt intressanta politikern är han som inte längre är med: Joe Biden. Jag trodde aldrig jag skulle sakna honom. Men nu är jag där. Även om hans Gazapolitik är helt oacceptabel.
                Det finns en liten, och möjligen sann, anekdot från ett möte i Vita huset mellan Stefan Löfven och Biden. När de sitter omgivna av sina ivriga medarbetare säger Biden på sitt släpiga sätt: ”Jaa du, Stefan. Vi är de enda i det här rummet, bland alla dessa briljanta experter, som vet nåt om arbetarklassen.” Till skillnad från Löfven använde han den kunskapen till att peka ut en ny riktning i den ekonomiska politiken, bort från de senaste decenniernas ortodoxi. Det har kallats Bidenomics. Han lyckades göra mer på fyra år än Barack Obama klarade på åtta. Det var en fråga om både intellekt och vilja. Klart han inte ville lämna scenen.
                Hans cv är lång. De enorma investeringarna för att få igång landet efter pandemin, satsningarna på infrastruktur, de lite mer blygsamma för en grön omställning, industripolitikens eftertryckliga återkomst och en framgångsrik politik för full sysselsättning. USA har nu en historiskt låg arbetslöshet, barnfattigdomen har minskat, låginkomsttagare och vanlig medelklass har fått reallöneökningar trots inflationen. Biden har som president inte bara ställt sig bakom fackliga organiseringskampanjer utan också deltagit när strejkande arbetare demonstrerat (vilken annan regeringschef har gjort det?). Hans politik hade kunnat bli direkt omvälvande, om kongressen inte stått i vägen.
                The Economist har konstaterat att USA nu utklassar jämförbara länder (14/10). Och en gammal vän, tidigare fackförbundsekonomen Mark Levinson, drar på New Labor Forum (1/10) slutsatsen att ”Bidenomics innebär ett uppbrott från 40 år av politiska beslut som försvagat arbetare”. Donald Trump borde vara chanslös.
                Men de flesta amerikaner tror motsatsen: att landet befinner sig i lågkonjunktur, börserna faller, lönerna sjunker och arbetslösheten stiger. Varför? Ja, det är den amerikanska gåtan. Den som kanske avgör valet. Det finns enkla svar om högerns svartmålning och mer sofistikerade om inflationsekonomins konsekvenser. Jag har märkt hur de här missuppfattningarna även sipprat in i den svenska valbevakningen.
                USA behöver mer Joe Biden. Men en människas åldrande går inte att hindra. Och Kamala Harris verkar sakna hans fördelningspolitiska patos. Är det så konstigt att man känner sig avslagen inför 5 november?
                                                
.