(Expressen, 4/12 2024). Höstens svenska svärmeri för den tyska romantikens mer än 200 år gamla filosofiska idévärld kan verka otippad. Först fick Andrea Wulfs omfattande bok ”Fantastiska rebeller” om den intellektuella och betydelsefulla Jenakretsen större uppmärksamhet än liknande böcker brukar få. DN:s kulturredaktion anser till och med att den tillhör höstens viktigaste. Och sedan följde de stående ovationerna för Nationalmuseums utställning med romantikens måleri.
                Det är naturligtvis lätt att berusas av Wulfs entusiastiska skildring av romantikens filosofiska genombrott och av Caspar David Friedrichs dunkla målningar. Men när hyllningarna sammanfaller med den vindkantring som nu vrider samhällsvärderingarna i konservativ och nationalistisk riktning drabbas jag av olust. Är inte sambanden mellan arvet från romantiken och det här skiftet uppenbart?
                Andrea Wulf har grottat ner sig i den fascinerande berättelsen om hur den pyttelilla tyska universitetsstaden Jena – som det bara tog tio minuter att promenarea igenom – under 1700-talets sista fem år blev en förtätad samlingspunkt för en krets filosofer, författare och forskare som skulle bli kända som romantikerna. Det var några osannolika år.Listan över Jenalretsen är mäktig: Fichte, Schelling, Schiller, Hegel, Goethe, Novalis, Alexander von Himboldt, bröderna Schlegel – och de betydelsefulla men länge förbisedda kvinnorna Carolina Böhmer–Schlegel–Schelling och Dorithea Veit–Schlegel.. De började som liberaler innan begreppet ens fanns, anslöt sig till den franska revolutionens idéer och struntade i förlegade normer. Fichte förelästa med karismatisk glöd om hur människan var en fri självbestämmande individ. Under några år var det Jena mot resten av världen. Det är omöjligt att inte bli både impad och charmad.
                Wulf följer deras vardagsliv i detalj: arbetet, kärleken, avundsjukan, skvallret, vänskapen. Boken blir som en dokumentär relationsroman där filosofin efter hand intimiseras. När man nått fram till kretsens långsamma sönderfall med bittra gräl och plågsamma sjukdomar känns det som att man lusläst minst fem årgångar kändisporträtt i Vanity Fair. Den stora frågan drunknar och försvinner: hur kunde det gå så illa med deras frihetsfilosofiska uppror?
                Bara några år efter att kretsen splittrats inledde Fichte sin berömda föreläsningsserie ”Tal till den tyska nationen” där han spekulerade i en unik tysk nationalism grundad i djupa språkliga, kulturella och histopriska rötter. Den tyska nationen var besjälad, mer äkta än andra och förankrad i de germanska urskogarna. Senar skulle andra vulgarisera hans nationalism som ”Blut und Boden” – blod och jord.
                Men fröet fanns där redan från början. Deras avsikt var att komplettera det upplysta förnuftet med fantasins hänförelse. Novalis menade att den av upplysningen avförtrollade världen behövde återförtrollas, men på ett nyss vis: genom att omge det faktiska vetandet med en mörkt skimrande magi. Därifrån var det inte långt till de stora myterna om öde, ära, svek och storhet.
                På Nationalmuseum kan man nu se hur denna återförtrollning utvecklades när konstnärer som Caspar David Fiedrich översatte den romantiska filosofin till hemlighetsfulla bilder. Människan är inte längre så fri. Hon bestäms i själva verket av starka men oklara inre samband med landskapet, naturen, myterna och historien. Att befinna sig i naturen var som att gå in i sitt eget inre, menade Jenafilosofen Friedrich Schelling. Naturen, människan och samhället var organiskt sammanflåtade.
                Jag behövde åka till London för att riktigt fatta hur djupt jag ogillar de tyska romantikerna – och även Wulfs bok om dem. Där lyckades jag smita in på den helt utsålda utställningen på National Gallery med Vincent van Goghs målningar från hans sita intensiva år i Sydfrankrike vid slutet av 1880-talet. Vilken kontrast mot romantikerna! Där återfinns en i alla avseenden mer upplyst livsåskådning.
                Han målade världen som den var. Den slitna stolen vid hans säng representerade inget annat än vad den var: en stol. Han riktade inte blicken mot det egna inre dunklet, inte ens när han befann sig på ett mentalsjukhus, utan sökte hela tiden ljuset från den yttre världen. Det var som om träden och landskapet hävde sig upp och störtade fram mot honom, precis som att han sträckte sig ut efter dem. I hans måleri återfinns den enskilda människans personlighet inte i det inre jaget utan utanför den egna kroppen, i mellanrummen mellan sinnesförnimmelserna och omvärlden. Friheten är kommunikativ, social och ömsesidig. Van Gogh och impressionisterna försökte befria människorna från inåtblickandet, myterna och gudarna. Den inre naturen var inte betydelsefull. De sökte i stället frigörelse genom att måla sig ut ur sig själva. Van Goghs målningar badar i ett knallhårt ljus, på dagen från solen och på natten från stjärnorna. Romantikerna målade sig inåt mot själens och skuggornas skymningsljus. Det är en avgörande skillnad. De uppfattade människans existens och förhållande till världen på diametralt olika vis. De ’är oferenliga.
                I en artikel i den nya läsvärda tidskriften European Review of Books (nr 5/2024) skriver Sander Pleij om en brevväxling mellan van Gogh och Anthon van Rappard som han arbetade tillsammans med under några år innan han flyttade till Sydfrankrike. De försökte fånga enkla människors vardagsliv, ibland med samma motiv. Men van Gogh tyckte att vännen målade alldeles för tekniskt fulländat. Det gällde att befria sig från gamla falska skönhetsideal. Man måste måla verkligheten som den framstår, som man förnimmer den med sina sinnen – någon annan verklighet finns inte. Det var en rätt punkig attityd. Tillsammans med de andra impressionisterna öppnade van Gogh dörren till ett annat sätt att befinna sig i världen än romantikernas, till det som senare kom att kallas fenomenologins och existentialismens – till det öppna samhällets.
                Det räckte med några minuter framför van Goghs konstverk för att romantikernas idévärld skulle förlora sin lockelse. Den avslöjade Wulfs ”Fantastiska rebeller”. Frihetens återfinns inte i det inre, utan i det yttre. Friheten ligger i ett avförtrollat ljus.
                Är det inte vid just vid denna skärningspunkt mellan två olika sätt att uppfatta människan och världen som samtiden just nu befinner sig? Den konservativa och nationalistiska vindkantringen handlar ju inte bara om politiska värderingar utan även om filosofisk livsåskådning, om vilka vi vill vara som människor.
                Andrea Wulfs avslutar sin långa bok med en slutsats i romantikens anda: att vi först måste lära känna oss själva, vilka ”vi” är innerst inne, innan ”vi” kan möta världen, och börja leva tillsammans med ”de andra”, med ”de främmande”, i ett samhälle präglat av värderingsolikheter. Men är inte detta ett allvarligt missförstånd? Jag föredrar det synsätt som strålar ut från van Goghs målningar, att den sociala verkligheten redan finns där och ropar på vår uppmärksamhet, att vi bestäms av hur vi agerar i den, av ljuset mellan människorna, av nuets villkor. Men jag är rädd att det ljuset håller på att slockna. Att vi i återigen börjat förirra oss in i föreställningar om kulturella rötter, nationella särdrag och inre äkthet; in mot den nedsläckta och inringade människan.
 
Andrea Wulf: Fantastriska rebeller. De första romantikerna.
Översättning: Inger Johansson
Albert Bonniers förlag