(Sydsvenskan 16/12 2024). De senaste dagarnas bilder från Damaskus har varit berusande.  Förhoppningsfulla människor drar fram genom gatorna; ropar, sjunger, gråter. De strömmar in i tyrannens övergivna palats. Fängelseportarna öppnas och de torterade kan återvända gem. Det framstår som ett mirakel.
                Nu kvarstår det mest avgörande: att lyckas ta steget från befrielsens ögonblick – några korta dagar av lättnad och eufori – till den svåra uppgiften att grundlägga en hållbar gemensam frihet, en ny stat. Ingen vet hur det kommer gå. Men erfarenheterna från andra revolutioner i Mellanöstern och Nordafrika är inte uppmuntrande. Europa har i de situationerna sällan stått på frihetens sida. Fientligheten mot islam och misstänksamheten mot de arabiska samhällena får europeisk politik att gång på gång gå i baklås. Passiviteten under Gazakriget är det senaste exemplet. Medelhavet har blivit en vallgrav av ömsesidig misstro.
                Sedan 1980-talet har hela den arabiska världen suttit fast i en förödande strid mellan islamistiska radikaler och sekulära diktatorer. Allt runtomkring har dött. Ekonomierna förtvinat. Staterna militariserats. Inbördeskrigen härjat. Själva samhällslivet har fallit sönder. Algeriet, Egypten, Libyen, Syrien, Irak, Regimens fall i Damaskus väcker återigen hoppet att den här långa arabiska mardrömmen äntligen kan få ett slut. Att människorna ska kunna börja om.
                Men den segrande rörelsen HTS framväxt ur islamismens totalitära ytterfalanger är illavarslande. Att de nu talar om en islamisk stat ”något mer moderat än Saudiarabien” förbättrar inte utgångsläget. Men ändå. Syrien är ett land som med sin kulturella, religiösa och etniska mångfald passar sällsynt illa för sådan politik. Hoppet finns i olikheterna, i motståndet mot sunnimuslimsk likriktning.
                Jag har länge förbryllats av att européerna är så förhäxade av bara den ena sidan i de arabiska konflikterna, nämligen islamismen. Återkommande hörs rop på att den muslimska världen måste sekulariseras. Men i själva verket har ju de flesta länder styrts av sekulära regimer sedan 1960-talets början. I Tunisien, Egypten, Syrien och Irak drog man de gränslinjer mellan stat och religion som man lärt från Europa. Det är ju dessa diktatoriska och ofria varianter av den sekulära staten som orsakat det arabiska sammanbrottet. Islamismen, i dess olika former, har med tiden blivit den samlande oppositionen mot tyranniet. Det är en tragedi, men inte svår att förstå. De tillhör dessutom en motsägelsefull global våg av hård konservatism.
                Samtidigt som HTS förband närmade sig Damaskus och stad efter stad befriades utan egentliga strider läste jag en nyutkommen bok med texter som är nästan 150 år gamla, men med förbluffande aktualitet. Den då berömda liberalen och språkforskaren Ernest Renan gav i början av 1880-talet en handfull föreläsningar i Paris om islam, judendom och nationstanken som blev klassiska. De har nu samlats av Erik Tängerstad, som också skrivit ett klargörande efterord, i den fina boken i ”Vad är en nation?”.
                Renans tidstypiska angrepp på islam låter märkligt välbekant. Det har överlevt alla omvälvningar, krig och demokratiska genombrott. ”Islam är [ … ] den dogmatiska trons styre, den tyngsta boja mänskligheten någonsin burit.” Hans synsätt blev grundläggande för den orientalism som Edward Said långt senare kopplade samman med kolonialismen. Poängen är att Renan och andra orientalister inte bara spred stereotypa föreställningar om de arabiska regionerna – kulturerna, människorna och deras historia – utan också använde dem för att framkalla en europeisk självuppfattning. Orienten var Europas evigt annorlunda motpol. Att försvara islam har på så vis misstänkliggjorts som angrepp på den europeiska demokratins försvarslinjer. Orientalismens stereotyper kastar fortfarande sina skuggor över både Europa och Mellanöstern. Renan och hans forskarkollegor bidrog till de ideologiska labyrinter vi irrar omkring i.
                Det är som om dessa mångfacetterade idékomplex – den doktrinära islamismen, skräckslagna sekularismen och föråldrade orientalismen – tvinnats samman. Ingen verkar längre förstå hur man kan frigöra sig från dem. Det känns övermäktigt.
                Under den arabiska våren verkade det trots allt möjligt. Det stod då klart att ingen demokrati i de arabiska länderna var möjlig om inte olika islamistiska partier deltog. Men också att islamismen inte kunde bli statsbärande om den inte bejakade demokratin och de arabiska samhällenas urgamla värderingsolikheter.  Det krävdes helt enkelt ett ömsesidigt erkännande. Men Muhammad Mursis regering vacklade i trovärdighet. Militären vägrade erkänna den. Och både Europa och USA övergav, och svek, hela experimentet. När militärkuppen kom andades de flesta européer ut: hellre en tyrann i uniform än en folkvald islamist.
                I Damaskus får misstagen inte upprepas. Läget framstår som islamismens sista chans att visa eftertanke, analysförmåga och vilja till samförstånd. EU behöver redan nu bidra genom att höra av sig med den enkla frågan: Vad behöver ni hjälp med? Europa och Mellanöstern hänger samman.    
Ernest Renans föreläsning om islam fick ett arabiskt svar. Det kom i en artikel av den intellektuella profilen Jamal al-Din al-Afghani som just då besökte Paris. Debatten mellan dem finns också med i den nya boken. al-Afghani skrev både inifrån islam och i opposition. Han var en upplysningsfilosof verksam i olika delar av Mellanöstern, som befann sig i ett tvåfrontskrig mot både det ortodoxa islamska etablissemanget och den europeiska kolonialismen som då börjat erövra Nordafrika. Han ville ha ett modernt Mellanöstern, men inte utan arvet från islam. Han var inte ensam. I Egypten och Libanon fanns flera intellektuella som börjat arbeta i liknande riktning, mot en förnyelse av islam och en sekularisering på egna villkor. al-Afghani underströk att européerna och araberna var indragna i samma hårda strid mellan filosofins frihet och religionernas sanningsanspråk.
                Bilderna från Damaskus aktualiserar återigen alla dessa frågor, förhoppningar och farhågor. Kan Syrien kanske ändå bli vändpunkten? I bästa fall en öppning ut ur de gamla järnburna, till ett nytt slags politiskt rum. Det är kanske bara grundlösa drömmar. Men kan Syrien, med sitt myller av minoriteter, annars någonsin bli ett fritt och förenat land?
                I sin mest berömda föreläsning ställde Ernest Renan frågan vad en nation egentligen är. Han förkastade nationalismens sedvanliga ideologi där den är grundad i en fast kärna av gemensam religion, kultur, språk eller ”ras”. I stället menade han att den är en föreställd gemenskap. Den vilar enbart på en tänkt gemensam historia, präglad av lidande och uppoffringar. Samt att invånarna bestämt sig för att vilja fortsätta leva tillsammans även i framtiden. Inget annat. Hans mest kända formulering är att ”en nations existens är en daglig folkomröstning”. Jamal al-Din al-Afghani kände säkert till orden, och vad jag vet hade han inga invändningar.
                Renans synsätt  är fortfarande kontroversiellt – men frigörande, i både Europa och Mellanöstern. I synnerhet när syrierna nu har chansen att grundlägga ett demokratiskt självbestämmande.
               
Ernest Renan: Vad är en nation? Texter i uravl av Erik Tängerstad.
Översättning: Astrid Pleijel Blomstrand och Erik Tängerstad.
Korpen.
250 sidor.