Dagarna runt nyårshelgen befann jag mig i Paris. På de prestigemärkta konsthallarna kunde jag se samtida konstnärer från Gabon, Madagaskar, Colombia, Japan, Brasilien och Litauen. Några utställningar var svåra att komma in på. De var utsålda. Känslan att staden sträckte sig ut mot resten av världen för att försöka förstå den var stark. Den franska självgodheten ifrågasattes. Fönstren stod öppna.
                Vad visades samtidigt i Stockholm? Svenskt tenn, tysk expressionism från 1920-talet, romantikens måleri, Wiener Werkstätte, Carl Fredrik Hill. Det kanoniserade, avlidna och välbekanta. Kanske är det en tillfällighet, eller möjligen en reflex av hur Sverige börjat gripas av konservatismens tre ledord: inåt, hemåt, bakåt.
                Javisst. Paris är en stor stad. Där kan man också hitta de gamla fina och säkra konstnärernas verk. Men ändå. Skillnaden var slående. I min hemstad verkade man längta efter en existentiell frizon av skönhet och självbekräftelse, rum befriade från påminnelser om det pågående dödandet, den försvinnande snön, de egna känslorna av skuldtyngd vanmakt.
                I höstas skrev jag en artikel som ifrågasatte de okritiska hyllningarna av Nationalmuseets utställning med romantiskt måleri och Andrea Wulfs bok ”Fantastiska rebeller” om den krets intellektuella som kallas Jenaromantikerna. Min fråga var den som jag nu återigen blev påmind om i Paris: i vilken riktning går våra blickar i sökandet efter medvetande och frihet? Utåt mot den sociala verklighetens myller eller inåt mot själens dunkla salar. Jag drog slutsatsen att idéarvet från romantiken i huvudsak leder fel. Det fyllde mig med en oväntad och spontan motvilja.
Både frågan och slutsatsen är naturligtvis förenklingar, men i vissa lägen kan renodling vara bra för att identifiera samtidens utvecklingslinjer. Finns det samband mellan det invändningsbefriade välkomnandet av romantikerna och vindkantringen mot nationalism och konservatism, undrade jag.
                Jag hade inte väntat mig en enda reaktion. Men tänk vad fel man kan ha. Det kom inlägg på både kultur- och ledarsidor: DN, Expressen, GP, Sveriges Radio och Sydsvenskan. De flesta som reagerade var uppladdade av irritation. Många ägnade sig mest åt min amatörmässiga okunnighet; en så utsliten härskarteknik att jag läste dem med ett milt leende. Ingen berörde på allvar de ovedersägliga sambanden mellan den tyska romantiken och etnonationalismens hårda svärmerier (som nu återvänt och i växande omfattning påverkar svensk realpolitik). Det var faktiskt svårt att förstå den framvällande indignationen. Jag hade uppenbarligen sårat en känslig nerv. Eller kanske stört ett påbörjat ideologibygge?
                Ska den svenska kulturdebatten gå samma väg som romantikerna i Jena: från normkritisk radikalism till konservativ nationalism? För många år sedan beskrev Horace Engdahl hur en av dem, Friedrich Schlegel, slutade som fullt utvecklad romantiker och ”en pompös katolsk Metternichanhängare bland Wiens hovadel”. I Sverige vid 2020-talets mitt innebär motsvarande resa att tidigare kulturrradikaler ansluter sig till statens nya dröm om konsten som en assimileringsmaskin för likriktad svenskhet.
                Min avsikt har inte varit att försvara varken upplysningen, den sociala ingenjörskonsten eller den rationaliserade marknadsmänniskan. I stället undrar jag över hur vi egentligen blir de människor som  vill sträva efter en upplyst och ömsesidig frihet. Jag kan inte förstå annat än att romantikens inåtblickande mot det egna inre jaget, den egna kulturen och gemenskapen är fel svar på fruetens fråga. Det föränderliga och aldrig stillastående svaret på vem jag vill vara. vilka vi vill vara, ligger i stället utanför oss själva i en viljebestämd rörelse ut mot världen: mot andra människor, andra djur, skogarna, haven, atmosfären.
                Jag finns inte bara för att jag tänker, som Descartes trodde, Inte heller för att jag är en kännande varelse, som romantikerna tillfogade. I stället blir vi människor med omdömen och omsorgsförmågor genom att vi kommunicerar. Medvetandet skapas i mellanrummen mellan oss. De sammanhängande begreppen globalisering och anthropocen har inskärpt det kommunikativa handlandets livsavgörande betydelse.
                Friheten blir möjlig när vi träder ut ur våra egna invanda begränsningar och världar, när vi upprättar kommunikativa samband, i ögonhöjd, med det som verkar okänt, främmande, annorlunda. Det vi då möter är inte myter eller någon essentiell inre autenticitet, utan den faktiskt existerande verkligheten. Inget i världen är, utan allt blir. Är det inte där, i rörelsen ut ur våra skal, hänförelsen över livets mysterier uppstår?
                Statsvetaren Gina Gustafsson, som nog var den enda som skrev uppskattande om min ”konträra” inställning till romantikerna, menade att deras come back ”handlar om att vi vantrivs i världen i dag, så till den grad att vi i vämjelse börjat vända oss bort från den och varandra.”. Denna inåtriktade vilja bekräftas av romantikerna som också flydde från tidens krig och omvandlingar, ogillade sociala reformer och sökte frid i skönheten. Hon avslutade: ”Kittlande? Javisst. Förståeligt? Kanske. Harmlöst? Knappast”. (DN 20/12)   
                Vägen till att bli upplysta och öppna går enligt min mening fortfarande genom kulturradikalismens tre riktningsgivare: utåt, bortåt, framåt. De är både romantikens och konservatismens motpoler. De är ”konträra” mot hela den pågående politiska omläggningen av Sverige.