(Expressen, 19/1 2025). Klockan kvart över tio i söndags tystnade äntligen vapnen i Gaza. Kriget har inte resulterat i något annat än massiv förstörelse av människoliv, material och samhällsmoral. Konflikten är längre bort från en acceptabel lösning än någonsin. Vem tror att vapenvilan är annat än en paus? Men ändå. Gisslan har börjat släppas och dödandet slutat.
                Hur vapenvilan faktiskt kan göras hållbar är enkelt att förstå: att både Hamas och Israel villkorslöst lämnar Gaza, att hela gisslan släpps och den gamla blockaden avslutas, att de som efterlysts (och fortfarande lever) av Internationella Brottsmålsdomstolen för brott mot mänskligheten anhålls: Benjamin Netanyahu, Yoav Gallant och Mohammed Deif. Men inget av detta kommer hända. Den internationella rätten och förmågan att avveckla konflikter är svag. Europas och Nordamerikas passivitet har gjort systemen ännu svagare.
                Hamas och den israeliska högerns strategiska arbete för ensidig kontroll ”från floden till havet” har saboterar varje rörelse mot jämlik samexistens. Båda kom till makten – i Jerusalem respektive Gaza City – genom framgångsrik terror mot Osloprocessen. ”Riktig fred kräver frihet”, sade Ulf Kristersson på Folk och försvar. Han tänkte naturligtvis inte på Palestinakonflikten där han valt ofrihetens sida. Men det är där ordens innebörd står i brand.
                I israel har bara några små kretsar, som de beundransvärda Standing Together, protesterat mot massdödandet och den avsiktligt framkallade hungersnöden. Under kriget i Libanon 1982 kastades däremot landet ner i en omskakande kris. Den största protestdemonstrationen samlade var tionde israel.. Det var då. Den här gången har tystnaden utvecklats till ett samhällsmoraliskt sammanbrott.
                Tystnaden bland palestinierna på Västbanken är mer svårtolkad. För Hamas i Gaza måste ointresset för en stödjande ny intifada i Nablus och Ramallah ha varit ett bakslag. Men passiviteten kan också tolkas mer pessimistiskt som ett uppgivet samtycke till massakrerna 7 oktober.
                Det finns helt enkelt inget bärande ljus på någon sida av gränserna – bara små grupper av envisa dissidenter som, i Vaclav Havels mening, försöker leva i sanning.  
                Efter att Gaza nu målmedvetet ödelagts och ockupationen av Golanhöjderna möjligen utvidgats väntar Västbanken på tur. Vapenvilan i Gaza kan innebära att Israel nu annekterar åtminstone område C, som utgär mer än hälften av den ockuperade Västbanken. Vad det innebär för palestinierna avgörs nog av den påföljande och oförutsägbara händelseutvecklingen. Annekteringen kan presenteras som en del i ett ”fredspaket” signerat i Washington, Jerusalem och Riyadh för att legalisera den palestinska ofriheten. Men kan lika gärna medföra samma våldsutveckling som i Gaza.
                Vapenvilan innebär inget slut på varken den fysiska förstörelsen av Palestina eller det inre moraliska och politiska sönderfallet i Israel. Våldet, massakrerna, övergreppen kommer fortsätta. För vem kan peka ut en möjlig vändpunkt?