(Sydsvenskan 18/2 2025). Atomåldern låter som en tidsmarkör från det förflutna. Men den är fortfarande lika närvarande. Ja, mer än vanligt. Sverige rustar upp under Natomedlemskapets kärnvapenparaply och regeringen drömmer samtidigt om oöverskådliga satsningar på ny kärnkraft. Nästan omärkligt tvinnas klimatkrisen, kärnkraften, upprustningen och kärnvapnen samman i svensk dagspolitik. Atombomberna och kärnkraftsreaktorerna har alltid varit sammanlänkade. Först kom Hiroshima och sedan Forsmark.
                Ändå har de flesta uppenbarligen glömt sambanden. Mitt i diskussionerna om kärnkraftens framtid finns ett mörklagt hål. Ingen säger längre något om riskerna. För femtio år sedan syntes plakat med den välbekanta atombombssvampen bakom siluetten av ett kärnkraftverk vid protester över hela Västeuropa. Är det någon som minns?
                I vinter har Paris Moderna Museum visat en ambitiös utställning, ”L’àge atomique” – atomåldern, om hur konstnärer, arkitekter, fotografer och andra förhållit sig till hur löftena om befriande energiutveckling med en uranmotor i varje bil sammanföll med hotet om slutgiltig utplåning i en evig atomvinter. Att se den var som att bli omtänksamt omskakad. Sambanden klargjordes. Glömskan föll bort.
                 Under det kalla krigets mörkaste år skissade arkitekter på underjordiska städer att fly ner i när kriget slog till. Amerikanen Buckminster Fuller fantiserade om en gigantisk glob över Manhattan. Tänkte han sig att bomberna och långdistansrobotarna skulle studsa mot pansarglaset och sedan rulla ner i Hudsonfloden? Vid ungefär samma tid formgav andra arkitekter de nya kärnkraftverken. Även de som bunkrar, men ovan jord. Fransmannen Claude Parent ritade dem som gigantiska blomvaser i betong. Deras skisser var som vuxna mäns futuristiska lekar; arkitekternas motsvarighet till reklamarnas ”Mad Men”.
                Det vilar till och med en känsla av obekymrat slapstick över den tidiga atomåldern. 1961 publicerade det tongivande amerikanska magasinet Life en stor artikel om hur man kunde skydda sig för strålningen efter en attack; eller från ”nedfallet”, som det ofta kallades. På omslaget sågs en stilig man i en plastliknande ”Civilian fallout suit”. Det skulle nog gå bra att överleva med lite fantasi och optimism, oavsett om det var en atombomb eller reaktor som kraschat.
                Sedan dess har tre kärnkraftverk på tre kontinenter havererat. Tjernobyl var nära att utvecklas till en atombombsliknande katastrof. Många har sett dramaserien med Stellan Skarsgård. Alla vet hur farlig kärnkraften är.  Och ändå är det ingen som säger något. Inga journalister ställer envist hårda frågor om säkerheten inför nysatsningen. Inte ens miljörörelsen protesterar så det hörs. Det är gåtfullt.
När Ebba Busch nyligen angrep tyska politiker för deras slutsatser att stänga ner kärnkraften på grund av osäkerheten var det hennes aggressiva tonläge som väckte debatt, inte själva sakfrågan om det tyska vägvalet kanske är mer välgrundat än det svenska. På den tiden när kärnkraften fortfarande var ifrågasatt även i Sverige, till exempel vid folkomröstningen 1980, tillhörde Buschs parti den radikala motståndarsidan för omedelbar avveckling. Deras argument har på 45 år hunnit bli ännu starkare. Men de har glömt dem.
                Även Sverige har snuddat vid ett möjligt haveri. I en underbar text i tidskriften Essä (17/2023) berättar författaren Elise Karlsson helt kort om den ”incident” som 1969 kunde ha utlöst en olycka vid experimentreaktorn i Ågesta, inte långt från där jag bor i södra Storstockholm. Händelsen benämndes efteråt inte ens som en ”incident” och tystades länge ner. ”Hade incidenten blivit en incident hade den förekommit de andra. Kronologin: Ågesta, Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima.”
                Det är inte bara kärnkraftens risker som slätas över. I vinter har den lilla gula instruktionsboken ”Om krisen eller kriget kommer” skickats ut till alla hem. Konsekvenserna av ett globalt kärnvapenkrig beskrivs i förbigående på fem allmänt hållna rader. Det verkar inte vara värre än ett vanligt bombanfall. Det gäller bara att stanna några dagar extra i skyddsrummet tills strålningen avtagit. Som om Hiroshima och Nagasaki aldrig hänt. Som om invånarna återvänt till Tjernobyl. Som en repris på mannen i en ”Civilian fallout suite” från 1961.
Essäs temanummer utgår från den tanklöst teknikoptimistiska Atomkraftsutredningen från 1955. Kärnkraften sågs som huvudentrén till en lycklig framtid med en välståndstillväxt utan hinder. Vid samma tid – och parallellt – hade Socialdemokraterna börjat diskutera om Sverige skulle utveckla egna atombomber för att försvara sig mot hotet i öster.
Nu verkar vi vara tillbaka på samma punkt i en annorlunda värld.
                På utställningen i Paris fanns ett rum med vita målningar från i huvudsak 1960-talet. Det utplånade livet. Tystnaden. Isen. Den eviga och livsfientliga strålningen. Slutet är vitt. Sverige behöver lite förnyad atomångest.