(Sydsvenskan, 27/2 2025). På sidan 40 i det lysande, förtätade och bångstyriga inledningskapitlet skriver historiken Dan Stone: ”det finns ingenting att lära av förintelsen”. Hur ska man förhålla sig till ett sådant påstående? Det förföljer mig genom hela hans bok. Ingenting? Jag fattar varför det storskaliga försöket att utrota Europas judar inte funkar som pedagogiskt exempel. Men Stone, som leder ett brittiskt forskningscentrum om just Förintelsen, lägger djupare innebörder i sina ord. Vi kan hedra offren, läsa böcker och försöka förstå men ”ingenting kan avhålla människor från att stödja dessa mörka krafter i kristider”. Lärandet kan med andra ord inte hindrar upprepningen.
                Dan Stones mångåriga försök att kartlägga Förintelsens olika aspekter och skeenden pekar väl i motsatt riktning? Han skriver ju som om det gällde hans egen moraliska överlevnad. Han är som en vulkan av starka känslor och precisa kunskaper. Det som står på spel är sanningen. Inte bara om Förintelsen som sådan, utan också om samhället och staten. Så jag tycker nog att han motbevisar sig själv.
                Poängen med hans bok är att den fungerar för alla. Den som har bräckliga kunskaper och vill veta mer får hela den grundläggande berättelsen, från de första årens nazistiska ideologiarbete via den eskalerande utrotningspolitiken under kriget fram till det minnesarbete som nu pågår. Men här finns också en ofta polemisk kritik – ett ifrågasättande – av hur massdödandet uppfattas i det nu globala förintelsemedvetandet, som engagerar (och möjligen provocerar) även de mest pålästa. Till sist även ett oupphörligt undrande om det vi ännu inte vet, om det gåtfulla, om hur länder och städer förändrades för alltid. Vi glömmer lätt att Förintelsen var framgångsrik: judiskt liv – religion, språk och minne – utplånades nästan helt från Europa.
                Framför allt är Stones bok en uppgörelse med föreställningen att Förintelsen var ett industriellt dödande, med förhöjd byråkratisk effektivitet. Frenesin i dödandet var visserligen fruktansvärd. I synnerhet under de tolv månader mellan de båda vårarna 1942 och 1943, då de flesta av Förintelsens judiska offer mördades. Men gaskamrarna i Auschwitz–Birkenau är inte representativa för utrotningspolitiken, som vi i allmänhet tänker. De flesta dödades längre österut i dåvarande Sovjetunionen med massarkebuseringar ”öga mot öga” i småstäder, skogsbryn och längs uppgrävda diken. De tyskar som sköt i timmar och dagar verkar ofta ha varit upptända av ett begär att döda just judar; en hunger och längtan efter tillfredsställelse.    
                Förintelsen var blodig och rörig men samtidigt systematisk och effektiv. Den drevs på av en målmedveten statsapparat. Ambitionen att utrota judarna var krigets hjärta och egentliga orsak.
                Risken är stor att våldet blir avtrubbande i böcker om Förintelsen. Stone är medveten om det. Han lyckas undvika det genom att skriva med ett enormt inre tryck. Man kan lägga handen på boken och känna hur den skälver. Det mörka innehållet laddas av en livgivande kritisk energi.
                Han påpekar att vi alltid underskattat nazisterna. De var inte galna. De var övertygade. De hade en lättbegriplig ideologisk världsåskådning. Enligt den var judarna den grupp som mer än någon annan stod i vägen för den nationalistiska tanken om ett kulturellt och rasmässigt homogent hemland – för tyskhetens revansch. Men judarna utgjorde också ett direkt hot, genom en fientlig global sammansvärjning i de makthavande skikten mot den tyska nationen. I folkmordspolitiken vävdes övertygelsen om att vara överlägsna alla andra på så vis samman med mardrömmen att vara en hotad underdog. Att döda judar blev en nationell frihetshandling. Rasbiologin och den historiska antisemitismen fungerade som en förstärkande fond. Med hjälp av likasinnade kollaboratörer växte Förintelsen under kriget till en kontinental jakt på judar.
                Nu hörs ofta bekymrade frågor om vad som händer med förintelsemedvetandet när de överlevande ögonvittnena gått bort. Stone verkar mer oroad över den extrema högerns växande inflytande: Orbán, Le Pen, Åkesson. Förintelsen förnekas inte längre. Men den förvrängs. Regelbundet blossar det upp komplicerade strider om hur den ska tolkas, ofta inramade av nationalistiska försök att förneka det egna landets bidrag till utrotningspolitiken. I Tyskland har det uppstått en helt annan problematik där kritik av Israels politik likställts med antisemitism. Yttrandefriheten inskränks med hänvisning till tysk historia. Minnespolitiken har blivit en maktfaktor och därmed ett slagfält. De hårda diskussionerna om kriget i Gaza är det senaste exemplet.
                Stones svar på dessa motsägelsefulla konflikter är att hålla fast vid den faktiska kunskapen om utrotningspolitikens verklighet. Den är utmanande i egen rätt. Den ifrågasätter nationalismen som politikens grundval. Och den avslöjar rasismens våldsamma närvaro i samhällslivet. Så visst. Han medger. Det finns faktiskt något man kan lära sig och börja förstå med hjälp av Förintelsen. Men det handlar då inte om hatet, utan om hur snabbt staten kan byta skepnad. Förintelsen har inte bara efterlämnat minnesmonument och -platser som Majdanek och Aushwitz–Birkenau utan även ”ett mörkt arv, en djuppsykologisk fascination för fascismen som människor instinktivt hemfaller åt i kristider.”
                                
Dan Stone: Förintelsen. En oavslutad historia.
Översättning: Johan Wollin.
Daidalos.