(Expressen, 11/3 2025). BROTTET. Alltsammans började 1966. Det var då brott och straff gjorde entré i samhällsdebatten. Innan dess hade det varit frågor för jurister och ämbetsmän. Men plötsligt ställdes det frågor om tjuvar och bankrånare i tidningar och tv. Vilka var de egentligen, varför begick de brott (gång på gång) och hur kunde kåkfararna förvandlas till strävsamma löntagare? I ett slag blev kriminalpolitiken politiserad. Alla skaffade sig åsikter.
Det som hänt var att några läkare, forskare och andra engagerade – mest liberaler – bildat KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering). Sedan världskrigets slut hade våldsbrotten ökat utan avbrott. Fängelserna var omoderna och överbelagda. De flesta som frigavs begick omedelbart nya brott. Straffsystemet fungerade helt enkelt inte. Något behövde göras. Tillsammans med en ung generation politiker från i stort sett alla partier började KRUM bilda opinion. De ville ha kortare fängelsestraff, behandlingsprogram för de intagna och alternativa påföljder utan inlåsning. Brottsutvecklingen kunde bromsas med kunskapsbaserade åtgärder, menade de. Landet lyssnade. Kriminalpolitiken lades långsamt om. Den infogades i en större rörelse för demokratisering, jämlikhet och medmänsklighet.
På senare år har politiseringen kantrat i helt annan riktning än KRUM tänkte. Kriminologer kallar det ”den straffande vändningen”. I ”Kriminalpolitik” (2022) daterar Henrik Tham den till början av 1990-talet. Det var då krav på hårdare straff för första gången (!) blev valvinnare och möjlig katapult för politiska karriärer.
Men det är under trycker från gängkrigen som vändningen fullföljts på allvar. Den har blivit omfattande och dramatisk. Alla är nu eniga om att fängelserna ska fyllas. Det finns ingen politisk opposition kvar. Alla springer i samma riktning, som en panikslagen folkmassa.
Den straffande vändningen utgår från att den tidigare mer humant inriktade politiken misslyckades: att brotten och i synnerhet våldsbrotten ökat, eller åtminstone blivit grövre och dödligare. Alla verkar hålla med. Men stämmer det?
Jag gör en sökning i Brottsförebygganderådets databas på anmälda brott mot brottsbalken räknat i förhållande till antalet invånare. Den grafiska kurvan jag får upp på skärmen är omskakande. Själva förutsättningen för den straffande vändningen går nämligen omedelbart upp i rök. Redan vid mitten av 1980-talet planade brottsutvecklingen ut till en knappt märkbar ökningstakt. Sedan gängkrigen bröt ut på allvar åren efter 2015 har de här brotten till och med minskat markant. 2024 låg de på samma nivå som för ungefär fyrtio år tidigare.
I Jerzy Sarneckis undersökning av våldsutvecklingen i forskarantologin ”Det svenska tillståndet” (2022) är graferna för olika brottskategorier likartade. Snabb stegring, maxläge vid sent 1980-tal och sedan flera år utan förändringar för att så småningom börja sjunka tillbaka. Utvecklingen pekar i rätt riktning: våldsbrotten, ungdomsvåldet, stölderna. Att våldet skulle blivit grövre ”bygger på felaktiga beräkningsmetoder,” skriver han.
Det finns undantag. Narkotikabrotten ökar, men det verkar relaterat till beslutet 1993 att förstärka kriminaliseringen av eget bruk. Mer allvarligt – helt enkelt oacceptabelt – är att det dödliga våldet det senaste årtiondet börjat öka igen, efter att ha legat på historiskt låga nivåer. Sarnecki konstaterar att det ”helt och hållet” beror på skjutningarna. Men de är ett så ”specifikt och avgränsat problem” att de inte kan vara måttstock på brottsutvecklingen eller våldet i stort, skriver en grupp kriminologer i en annan artikel i samma bok.
Skjutningarna och uppgörelserna mellan olika kriminella nätverk kan inte bagatelliseras. Och det är nog ingen risk. Men det kan vara bra att ändå höja blicken. Den nya ökningen av det dödliga våldet är trots allt inte lika allmänt utbrett som ett som plågade landet under 1950- och 60-talen. Mycket tyder också på att gammal acceptans för unga mäns våld och sexövergrepp börjat försvinna: i hemmet, på trottoaren, i skolan eller utanför folkparken en berusad sommarnatt. Våld som tidigare fick passera gör inte längre det. Förändringen kan beskrivas som en positiv antivåldsspiral. Varför pratar vi inte om den – också?
 1960- och 70-talens reformatorer försökte med hjälp av sociologisk och psykologisk forskning förstå varför människor begår brott. De fann svaren i sociala missförhållanden som fattigdom, utslagning, alkoholmissbruk och ett normaliserat vardagsvåld mot bland andra barn. De började tala om det sociala arvet. Samhället behövde reformeras för att vända brottsutvecklingen. Välfärdsstaten var mer brottsförebyggande än fängelsestaten.
I huvudsak fick de rätt. Livet i landet blev så småningom mindre våldsamt. Men det var kanske inte riktigt så enkelt som de trodde. Brotten ökade ju under hela den jämlikhetspolitiska eran, men planade ut samtidigt som välfärdssystemen började krackelera. Reformerna hade långsam verkan. Framgången verkar uppenbar. Men alla håller inte med.
Den moderata riksdagsledamoten och tidigare polisen Fredrik Kärrholm förkastar deras socioekonomiska förklaringar kategoriskt: de tillhör en misslyckad fördelningspolitisk ideologi. I sin bok ”Gangstervåld” (2020) lägger han fram den straffande vändningens idésubstans med moral och kultur som basbegrepp. Han menar att det är brister i människors moraliska karaktärsbildning, förstärkt av invandringen, som gör att de begår brott. Stopp för ”antisocialt beteende”, respekt för auktoriteter och hot om hårda straff blir därför barriärer mot brott.
Den straffande vändningen innebär att förklaringarna på så vis flyttar från yttre förhållanden till inre karaktärsdrag. Och brottsligheten förvandlas från handlingar till egenskaper. De kriminella blir som en kulturbestämd folkgrupp: de främmande och obegripliga.
Alla vet att de invandrade länge varit överrepresenterade i brottsstatistiken. Men är sambanden verkligen så enkla att man kan påstå att invandringen som sådan är orsak till brott? Flyktinginvandringens expansion sammanfaller ju nästan exakt i tiden med brottsutvecklingens inbromsning. Växande invandring har inte medfört stigande brottssiffror. Jag stirrar på Brås grafiska kurva – där jag började min undersökning – men ser inga samband. Möjligen har invadringen hindrat brotten från att minska ännu mer än de så småningom gjort, men det går inte att veta.
På ett individuellt plan har Kärrholm naturligtvis rätt i värderingarnas och självkontrollens betydelse. Men i ett samhällsperspektiv står nog de socioekonomiska förklaringarna starkare än någonsin. De som skjuter på varandra kommer sällan från Djursholm.
Antalet lagföringar för brott bland invandrade har sedan början av 00-talet faktiskt minskat snabbare än de bland svenskfödda. Överrepresentationen har alltså sjunkit. Det upptäckte fyra tongivande kriminologer vid Stockholms universitet i det stora forskningsprojektet ”Den ojämlika brottsligheten 1973–2017” (2020). De kunde samtidigt visa att den sociala ojämlikhetens betydelse däremot ökat. När det gäller kriminellt högaktiva unga män från familjer med låga inkomster upphörde överrepresentationen vid slutet av den undersökta perioden. De som nu tynger ner statistiken är de invandrades barn. Och det är skillnad. De är ju gått i förskola, grundskola, kan språket och hur samhället funkar. Inkomst är helt enkelt viktigare än härkomst.
En jämförelse av brottsutvecklingen mellan nio europeiska länder, som gjorts av kriminologen Lars Westfelt, ifrågasätter ytterligare en utgångspunkt för den straffande vändningen, nämligen att kriminalpolitiken har så stor betydelse. Trots att lagar och påföljder skiljer sig mellan de undersökta länderna har brottsligheten ökat, peakat och avtagit längs oväntat likartade grafiska kurvor.
Brottsutvecklingen ser helt enkelt inte ut som den nya politiken utgår från. Den humanisering av kriminalpolitiken KRUM initierade för snart sextio år sedan verkar ha fungerat. De bidrog till att vända utvecklingen och få kurvorna att plana ut. Brotten förklaras fortfarande bäst av socioekonomiska missförhållanden och brist på tillhörighet, sammanhang och omtanke. Det kanske inte är över brottsutvecklingen politikerna förlorat kontrollen – utan över kriminalpolitiken.
                                                 Per Wirtén
I