(Expressen, 13/11 2025) STRAFFET. Lennart Geijer blev justitieminister i Olof Palmes första regering 1969. Läget var dystert. Våldsbrotten hade ökat brant under två årtionden. Geijers motåtgärd var att luckra upp det gamla straffsystemet. Det fanns påföljder som var både mer humana och samhällsnyttiga än fängelsestraff. Efter sex år på posten sade han i en intervju i Aftonbladet: ”I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten”. Han tänkte att bara ett fåtal återfallsförbrytare behövde låsas in. Många av dem hörde dessutom hemma på slutna psykiatriska anstalter; mördare var sjuka människor. 90 procent av alla fängslade kunde lika gärna friges och få andra påföljder, menade han.
                Så dramatisk blev aldrig hans politik. Den var försiktig. Men eftersom de följande borgerliga regeringarna fortsatte i samma riktning – med samhällsforskningen på sin sida – så blev förändringarna ändå märkbara. Lennart Geijer inledde en liten revolution. Allmänhetens sätt att tänka om brott och straff förändrades. Fängelsestraff skulle inte längre vara normen, utan undantaget.
                Under de senaste åren har allt detta sopats undan. Fängelsestraffen förlängs nu successivt över hela linjen: villkorlig frigivning upphör, korta småstraff blir längre, straffreduktionen för unga avskaffas, barn från 15 år ska kunna fängslas, de rättsosäkra straffen utan fastställd längd återinförs och så vidare. Allt är inte beslutat men på väg.
Kriminalvården räknar nu med en tredubbling av antalet fångar under de närmaste åtta åren. I en intervju (SR 13/1 2024) nämnde generaldirektören Martin Holmgren till och med en möjlig femdubbling. Oavsett vilket kommer Turkiet och (antagligen) Belarus då vara de enda europeiska länderna med fler fångar i förhållande till befolkningsmängden, inget annat EU-land kommer ens vara i närheten. Och ändå ligger våldsbrotten på ungefär samma nivå som för nästan 40 år sedan. Tala om dissonans.
                I en debattartikel i SvD (28/12 2023) vädjade fyra framstående kriminologer till både regeringen och oppositionen att besinna sig: ”Kostnaderna för er kriminalpolitiska kapprustning är extremt höga”. Socialt. Ekonomiskt. Värderingsmässigt. Den hotar nu rättssäkerhetens innersta, som att svenskar ska kunna berövas sitt medborgarskap, och fungerar som vägröjare för en värderingsförändring i auktoritär riktning.
                Nästan alla forskare är överens om att längre fängelsestraff inte pressar tillbaka brottsligheten. Men med förbehållet att enstaka straffhöjningar vid rätt tillfälle kan fungera preventivt för vissa typer av brott. Kriminalvårdens egna forskningsöversikt ”Kort om straffskärpningar” (2021) bekräftar bilden. Den här ganska grundläggande empiriska kunskapen verkar ingen längre bry sig om. Den nya kriminalpolitiken är helt enkelt inte kunskapsbaserad. Kriminologisk forskning verkar nu uppfattas som en fientlig handling.
De statliga utredningarna har förvandlats till snabba beställningar på de straffskärpningar regeringen redan bestämt sig för. De flesta utredare rättar in sig i ledet. Forskningsresultat behandlas förstrött eller inte alls. I det genomgripande förslaget om straffskärpningar från 2021 (Ju2021/03004) skriver man: ”Vi har inte grundat våra överväganden på vilka effekter på brottsligheten som en viss högre straffnivå kan tänkas få.”
                I olika utredningar och utspel märks också hur det gamla – och rätt självklara – kriminalpolitiska målet att förebygga nya brott tonar bort I stället laborerar de flesta med att varje brott är kopplat till ett visst ”straffvärde”. Detta värde uppstår på en flytande marknad av opinioner, värderingar och valresultat. Andra menar att hårdare straff markerar ett ställningstagande mot våldet, att staten visar musklerna. Hårdare straff har börjat bli ett självändamål.
                Men det begrepp som verkar vinnande för att ge straffen mål och mening är samhällsskydd, som också utvecklats i utredningen ”Ett ändamålsenligt samhällsskydd” (SOU 48:2024). Det behöver nödvändigtvis inte utesluta det tidigare målet att förebygga nya brott. Men risken är stor att tanken om rehabilitering – att få människor att räta upp sig – nu helt ersätts av ett där själva inlåsningen blir det viktigaste.
                Riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm (M) förklarar vad ett sådant samhällsskydd kan innebära i sin ideologiskt betydelsefulla bok ”Gangstervåld” (2020). De som begått grova brott ska låsas in för så lång tid att de på grund av hög ålder inte längre orkar begå fler brott. Det kallas inkapacitering. Det förutsätter en ”uppgörelse med behandlingstankens idealism,” och att den ersätts av ”vedergällningens princip”. Han menar att hämnden ger brottsoffren upprättelse. Men vet vi inte från historien – och den klassiska litteraturen – att hämnden aldrig får våldet och dödandet att upphöra, utan bara att accelerera?
                Men är inte allt detta nödvändigt för att få ett slut på de hänsynslösa gängkrigen, skjutningarna, sprängningarna, barnsoldaterna, utpressningsterrorn?
                Efter att ha läst flera av de böcker som undersökt gängkriminaliteten och dess konsekvenser har jag, och många andra, dragit (den motvilliga) slutsatsen att just de gärningsmännen, av olika skäl, behöver låsas in extra länge för sina grova brott. De tillhör den lilla grupp som redan Lennart Geijer ansåg behövde inkapaciteras för att skydda samhället. Bland dem finns också de som trots både straff och behandling fortsätter begå sexövergrepp.
                De flesta tror nog att det är just det som nu händer. En del straffskärpningar riktar visserligen in sig på just de grovt gängkriminella. Men huvudintrycket är ett annat. Den straffande vändningen drabbar alla lagöverträdare. Om korta fängelsestraff förlängs och den villkorliga frigivningen slopas kommer fängelserna fyllas av människor som gjort sig skyldiga till trafikförseelser, inbrott, stölder och småbedrägerier. De får betala priset för andras skjutningar och sprängningar – och för den straffande vändningens ideologiska doktriner om samhällsskydd, vedergällning och statlig stränghet.
                Kriminalvården räknar med att straffskärpningarna kommer kosta ungefär 9,5 miljarder per år. I den nämnda debattartikeln i SvD räknade kriminologerna ut att ökningen motsvarar ”över 10 000 lärare eller socialarbetare per år”, de som gör ett fungerande brottsförebyggande arbete.
I Susanne Alms forskningsöversikt ”Konsekvenser av fängelsestraff i Norden” (2024) visar hon att de är särskilt skadliga för unga genom att öka risken för återfall i brott och långvarig psykisk ohälsa. Men mest anmärkningsvärt är nog slutsatserna från olika håll om fängelsets sociala arv. Söner till fängslade pappor löper klart ökad risk för att själva börja begå brott. Fängelsestraffen genererar alltså nya brott i nästa generation. Varför ska vi tredubbla sådana straff?
                De som nu berusas av den straffande vändningen verkar helt strunta i frågan vad som händer med de fängslade när de kommer ut igen. Ja, i alla de självklara frågor Susanne Alm ställer: ”Det gäller bland annat hur en tidigare fängelsedom påverkar risken för återfall i brott, liksom möjligheterna att försörja sig och bidra till samhället.” Just nu verkar alla bara blunda och hålla andan, förlamade av skjutningar och sprängningar.
                Jag skriver för att försöka förstå det som händer. Men känner mig övermannad av mörkret. På ett vitt ark papper har jag klottrat ner en fråga jag hela tiden återkommer till. ”Ska straffen vara till för att göra lagöverträdarna laglydiga, eller för att ge de laglydiga bekräftelse på sin egen förträfflighet genom att plåga de dömda?” Min fråga är kanske orättvist tillspetsad. Men jag kommer inte undan den.
                Trots allt kan man fortfarande höra hoppingivande ekon från det mer humana och konsekvenspräglade strafftänkande som introducerades för 55 år sedan. I ett inlägg på DN debatt (3/7 2023) efterlyste Kriminalvårdens generaldirektör Martin Holmgren strafftidsförkortningar för de med låg risk för återfall, nya mindre repressiva boendeformer för frihetsberövade, hemarrest och fotboja. Fängelserna bör i stället reserveras för grova brottslingar, återfallsförbrytare och gångkriminella – för de farligt hänsynslösa. Han verkade mena att grindarna kan låsas upp för 70 procent av alla som hamnat i fängelse. ”Samhällsskydd och adekvata straff bör för många i denna grupp kunna uppnås även utan inlåsning”, skrev han. Det påminde om Lennart Geijers framtidsspaning från 1975.
                Men vem lyssnar? Inte regeringen. Inte oppositionen. De har blivit den straffande vändningens fångar, intellektuellt inlåsta på obestämd tid.