(Expressen 17/3 2025) FÄNGELSET. När läsarna slog upp Dagens Nyheter vid frukostbordet en regnig söndag i augusti 1966 kunde de redan på förstasidan, kanske med viss förvåning, läsa om en ”tjyvriksdag” i jämtländska Strömsund. En provinsialläkare som blivit upprörd över de usla förhållandena på fängelserna hade samlat likasinnade i den lilla stadens biograf. Författaren, centerpartisten och blivande akademiledamoten Per Olof Sundman fick hålla inledningsanförandet.
                Tidningens reporter noterade hur paranta damer satt på konditoriet mitt emot och spanade efter de kåkfarare och kassaskåpssprängare som anlände för att vittna. Kritiken låg i tiden: inlåsningarna i isoleringsceller, bältesläggningarna och förnedringen stred mot nya upplysta ideal. Tjyvriksdagen satte igång en reformrörelse för att försöka ersätta fängelser med frivård. Men förändringarna gick trögt.
                I oktober 1970 samlades de intagna på fängelset i Österåker till stormöte och röstade för hungerstrejk mot de dåliga förhållandena. De ville ha behandlingsprogram, psykologhjälp och möjlighet att studera. Sympatiaktionerna gick som en löpeld genom landets anstaltskorridorer. Efter en vecka rapporterade DN att hälften av alla fångar hade slutat äta. Ledarsidorna på DN och Expressen gav dem rätt. Kriminalvårdsstyrelsen tvingades åka till Österåker för att förhandla.
                Strejkerna fick kritiken att växa. Under pseudonymen Kennet Ahl skrev den tidigare kåkfararen Lasse Strömstedt tillsammans med Christer Dahl den mörka krimromanen och bestsellern ”Grundbulten” (1974) om livet på Hall. I Hasse & Tages (fortfarande sevärda) folklustspel skrev Lena Nyman filmtiteln ”Släpp fångarne loss, det är vår” på Långholmens murar.
                Kritiken var kanske lite naiv och överentusiastisk ibland. Efter halva filmen går Lena Nyman tillbaka till muren och ändrar till ”Släpp fångarne loss, det är svårt”. Men ifrågasättandet var ändå rätt. Fängelsestraff är institutionaliserat våld.
                2025 är situationen på fängelserna återigen lika illa som när hungerstrejkerna bröt ut, eller kanske värre. Fängelsesystemet expanderar nu utan kritiskt motstånd och utan att de intagnas egna röster får höras.
I höstas, femtio år efter ”Grundbulten”, kom Fanny Klangs roman ”Sluten anstalt”, som ett vittnesmål inifrån ett system på väg mot sammanbrott. Hon har arbetat tre år ”på golvet” på olika häkten och fängelser. I en artikel i Tidskrift för kriminalvård (3/12 2024) skriver hon att jobben ”präglades av angiverikultur, tystnadskultur och maktmissbruk”.
                • Överbeläggningen är akut och det är bara början. I alla celler större än sex kvadratmeter ska det i fortsättningen trängas in två fångar.
                • Riksrevisionen konstaterade nyligen i en rapport att Kriminalvården inte klarar sitt centrala uppdrag att förhindra återfall, Bara en femtedel av de intagna har kunnat gå ett behandlingsprogram. Det finns varken pengar, personal eller lokaler.
                • I januari förklarade en utredning (Ds 2025:1) att det är lagligt att placera ut fångar i andra EU-länder. Därmed avskaffas till och med själva ambitionen att ha behandlingsprogram,
                • Alla vet att fängelser bryter ner människor, skapar långvarig psykisk ohälsa, underlättar för kriminella nätverk, stänger ute de dömda från arbetsmarknaden och ett framtida normalt liv. I den miljön ska nu även barn låsas in.
                • Hot och våld mot personalen ökar snabbt, enligt både Kriminalvården och fackförbundet SEKO. Trettio procent vill byta jobb. Även de intagna utsätts för olagligt våld. Under förra året avslöjade journalister övervåld och maktmissbruk på anstalterna i Skänninge och Saltvik.
                I Fanny Klangs detaljrikt verklighetsbaserade roman är de slutna anstalterna kliniskt upplysta. Alla är kameraövervakade, även personalen. Språket är avhumaniserat. Visad empati kan leda till omplacering eller uppsägning. Farhågan att en intagen är nära självmord bemöts med rutinsvaret att han bara fejkar. Iskallt.
                Hon beskriver platsbristen med lakonisk humor: ”På motorvägarna cirkulerar transportfordon fullastade med klienter, men utan vare sig plats eller placeringsbeslut körs bilarna runt utan att veta vart de ska ta vägen.” Samtidigt dräller det in nyanställda: uppsagda byggjobbare och bortkomna gymnasister. Det räcker att ha fyllt 18 år för att få jobb med befogenhet att fatta besluta om bland annat våld mot äldre fångar laddade med mäktigt våldskapital.        
Det är brist på platser, på personal, på utbildning, till och med på mat – men mest av allt på mänsklig hänsyn. Situationen blir värre månad för månad.
                Isoleringscellerna har alltid varit de mest omstridda på fängelserna. I ”Släpp fångarne loss, det är vår” blir fängelsedirektören (Gösta Ekman) själv inlåst på isoleringen. Efteråt kommer han ut som reformator: så här kan vi ju inte ha det. När jag läser Fanny Klangs vittnesmål framstår isoleringen som ett slags tortyr. Nej, jag överdriver inte. Min reaktion är stark och omedelbar. Där kan människor sitta inlåsta i ett halvår, kanske längre, utan annan kontakt med omvärlden än en timmas rast i en större bur, en tv, kanske en bok och möjligen penna och papper. En del är psykotiska och borde vara på rättspsyk. Några har begärt omplacering efter att ha hotats eller misshandlats av andra intagna men hamnat på isoleringen, där de blivit kvar månad efter månad eftersom det inte finns lediga platser – alla avdelningar, alla fängelser, alla alternativ är ju överbelagda och med ännu fler på väg in.
FN:s konvention mot tortyr definierar den som avsiktligt framkallat fysiskt eller psykiskt lidande i bland annat straffande syfte. Det är därför naturligt att organisationens Kommitté mot tortyr uppmärksammat just isoleringen på svenska häkten och fängelser.
Jag vet. En del säger säkert att jag vill dalta med mördare. Men det här handlar om något annat. Om en gammal insikt att gärningsmän faktiskt kan bli bättre, och ofta blivit det – om de fått chansen. Men att den chansen nu håller på att täppas igen.
I Fanny Klangs skildring fungerar den lite äldre personalen som minnesbroar till bortglömda sätt att arbeta. En av dem förklarar enkelt och insiktsfullt varför man hamnar i fängelse. ”Olyckliga omständigheter. Det är väldigt ovanligt att man begår allvarliga brott om man har ett välbalanserat liv. Något måste saknas först. Kärlek, trygghet, en känsla av mening.”
Vintern 1993 skrev jag ett långt reportage från den slutna anstalten i Österåker. Där satt mördare, bankrånare och andra med tunga register. Fängelsechefen Ann-Britt Grünewald hade där skapat en särskild behandlingsmodell byggd på absolut drogfrihet med dagliga urinkontroller och tålmodigt tillitsarbete. Det hade nog aldrig hänt utan tjyvriksdagen 1966 och hungerstrejkerna 1970.
Jag letade fram mitt gamla reportage i Arbetaren (nr 4/93). Det låg i en dammig arkivlåda långt in i garderoben. Jag upptäckte att också den  var en minnesbro. Så här skulle ett fängelse fortfarande kunna fungera. ”När avdelningen H3 ska till badhuset ställer de sig i samma busskö som alla andra Österåkerbor. Och när Göran, med sin långa brottskarriär, ska göra sin dagliga arbetsplikt promenerar han genom skogen ner till golfbanan vid kyrkan.” Statskontoret hade då precis publicerat en undersökning som visade att Österåker hade färre återfall än andra slutna anstalter. Men modellen var personaltät och dyr. Den upphörde under 1990-talets hårda åtstramningspolitik. I dag är den inte möjlig av ideologiska skäl. Fångarna ska ju lida. Men fängelset rymmer ingen magisk alkemi där påtvingat lidande omvandlas till mänsklig godhet.
Kriminalpolitikens mål verkar inte längre vara att förebygga nya brott genom att minska återfallen, utan att spärra in så många som möjligt så länge det går. Kunskapen om konsekvenserna spelar inte längre någon större roll. Att låsa in människor på häkten, fängelser och i Migrationsverkets förvar har blivit en partiöverskridande rörelse. Ingen ska länge släppas loss. Vårarna är inställda. Filmens Ernst-Hugo Järegård ska sitta inlåst resten av sitt liv. Det är känslorna och rädslan som tagit över. Den nya kriminalpolitiken saknar impulskontroll. Jag undrar om någon i framtiden kommer känna skam över sina beslut.