(Sydsvenskan, 1/4 2025). På morgonen den 3 februari stängde Donald Trump ner biståndsorganisationen USAID. Portarna i Washington DC låstes. Biståndsarbetarnas skärmar slocknade i Afrika och Asien. Presidenten snäste att USAID styrts av ”radikala galningar”. Det gick som en stöt genom det globala Syd. Det var en jätte som kraschade. Den årliga budgeten var 40 miljarder dollar, varav en tredjedel gick till olika hälsoprojekt, med HIV-mediciner, säker förlossningsvård och bekämpning av malaria som tyngsta inslag.
                Enskilda människor i Kongo, Kenya och Kambodja kommer drabbas hårt. Men beslutet handlar om något annat än deras liv, nämligen om det amerikanska imperiet uteslutande ska garanteras av hot. aggressivitet och vapenmakt eller även ska bindas samman av Frihetsgudinnans löftesrika aura, av ett slags internationell tillit.
                När John F Kennedy beslutade om USAID 1961 var det inte för att i första hand avskaffa svälten och fattigdomen. I stället förklarade han att satsningen gällde ”den nationell säkerheten”. Biståndets avsikt var att stärka den amerikanska ordningen och isolera den sovjetiska. Bilden av ”The Ugly American” skulle suddas ut med hjälp av amerikansk generositet. På varje paket med medicin, mat eller annat har det sedan dess stått ”En gåva från det amerikanska folket”.
                Att dominera genom värderingar, attraktionskraft, handel, kultur och löften om bättre liv brukar kallas soft power. Under det kalla kriget var USA:s politik i det avseendet målmedveten och framgångsrik.  Den amerikanska auran var lika lockande som kärnvapenmissilerna var skräckinjagande. Det var med hjälp av Coca-Cola, Hollywood och Ernest Hemingways romaner som världen amerikaniserades. Politiken var finmaskig. När jag bodde några perioder i USA på 1990-taket var det fortfarande exceptionellt billigt att skicka lådor med böcker – bara böcker, inget annat – hem till Sverige. Att sprida amerikansk kultur och vetenskap var soft power; en fråga om nationell säkerhet. Ett annat ord för detta var kulturimperialism.
                I Västeuropa uppmuntrade USA under 1950-talet, med otippad genialitet, den demokratiska vänstern via CIA-finansierade Congress för Cultural Freedom. I Sverige startades en kortlivad verksamhet som hyrde ett rum på den syndikalistiska tidningen Arbetarens redaktion i Stockholm där författaren Birgitta Stenberg installerades. I den mäktiga boken ”The Free World – Art and Thought in the Cold War” visar Louis Menand hur frihetsbegreppet var centralt för den abstrakta och radikala – men ofta säreget innehållslösa – konst som var spjutspetsen i imperiets kulturoffensiv: Jackson Pollock, John Cage, Merce Cunningham. Landet visade hur det uppmuntrade sina kritiker: de konstnärer som förkastade ”middle-americas” materialistiska förnöjsamhet och de européer som inom godtagbara ramar häcklade USA-imperialismen. I de svenska diskussionerna om det kalla kriget ställde den radikala författaren Stig Dagerman frågan var han kunde fortsätta vara systemkritiker: i Öst eller Väst? Svaret var uppenbart. Det var med hjälp av den frågan USA kunde triumfera. Soft power.
I ett avslöjande avsnitt om den inflytelserika litteraturkritiska inriktning som kallades New criticism visar Louis Menand att företrädarnas fientlighet till frågor om litteraturens moraliska kärna och författarnas biografier orsakades av att det fanns något de ville dölja: rasismen, våldet och mörkret som inte bara präglade USA utan även deras egna liv.
                På bokomslaget avbildas Frihetsgudinnan som en mörklagd och sluten siluett. Är den ett löfte eller ett hot? Den amerikanska drömmen om frihet var både en realitet och en lögn. Ungefär samtidigt som Kennedy sjösatte USAID initierade han också USA:s ödesdigra krig i Vietnam. Imperiets politik var ofta brutalt frihetsfientlig, genom till exempel statskupperna i Iran 1953 och Chile 1973, krigen i El Salvador och Nicaragua. Trots detta överlevde den amerikanska dragningskraften rakt genom hela det kalla kriget. Stjärnbaneret brändes på gator och torg men fortsatte ändå vara en global frihetssymbol.
                Men nu verkar den mjuka maktens strategi vara avslutad. Donald Trump och hans yngre medarbetare förstår inte poängen med den. De föraktar den. De försöker nu försvaga eller riva ner de bärande balkarna.
                • Makten över nyhetsförmedlingen. Den 14 mars upphörde plötsligt alla sändningar från Voice of America. Miljoner lyssnare i länder som Kina och Iran förlorade en daglig kontakt med amerikanska tolkningar av världsläget. Enligt Trump spred stationen ”radikal propaganda” – vilkjet lite ironiskt är precis vad vänsterkritiker av amerikansk kulturimperialism hävdat i årtionden, men utifrån andra värderingar än Trumps.
                • Den fria konsten. Som en excentrisk markering mot kulturlivets värderingar har Trump utnämnt sig själv till styrelseordförande för den symboliskt viktiga konstscenen Kennedy Center i Washington DC. Den ofta normkritiska och bångstyriga konsten ska inte längre förstås som inslagen i det amerikanska värderingspaketet.
                • Forskningen. Statliga anslag till klimatforskningen har stoppats. Högern försöker nu begränsa den akademiska friheten på de stora universiteten. Under ett halvt århundrade har amerikanska historiker, sociologer, filosofer och statsvetare med kritiskt tänkande dominerat den internationella meningsbildningen om hur världen bör förstås. Många svenskar vet därför mer om USA:s politiska historia än om EU:s. Det är ett USA-dominerat kunskapssystem som Vita huset nu ifrågasätter.
                • Biståndet. En journalist på NY Timnes som länge följt USAID berättade nyligen hur myndigheten långsamt byggt upp en fungerande tillit mellan USA och vanliga afrikaner i små städer och på landsbygden: mediciner, undervisning, läkarhjälp. Men så klipptes den plötsligt av, utan att de tidigare anställda ens kunde berätta varför. Förtroendeförlusten var omedelbar, och kommer ta årtionden att återvinna.
                När USA nu släcker auran runt Frihetsgudinnan finns andra som vill ta över. Förra året var USA fortfarande i topp på den jämförande mätningen Global Soft Power Index. Vid nästa årsskifte är det möjligt att tvåan Kina passerat USA. De ligger redan nu nära. Från Beijing utvecklas inte den mjuka makten med kulturens hjälp. Den enda konsten av värde i totalitära samhällen är den oppositionella. I stället satsar de på till synes värderingsfria projekt. De bygger järnvägar, motorleder, avloppsystem, containerhamnar och sjukhus i Afrika och Asien. Bakom Kina ökar också Saudiarabiens och Arabemiratens mjuka inflytande. Dubai är nu en världsstad med samma magiska dragningskraft på människor i det globala Syd som Paris och New York tidigare varit ensamma om.
                I Europa är alla nu upptagna av militär upprustning. Men det räcker inte med generaler och vapensystem. EU behöver bli en löftesbärare på samma starka sätt som USA var under det kalla krigets ideologiska konflikter. Den hårda makten är lönlös utan den mjuka. EU:s flagga har fungerat som frihetssymbol i Bosnien och Ukraina. Varför kan den inte bli det även i Palestina, Turkiet och Ryssland?  Hotet från den ryska imperialismen är övervunnet först i den stund alla ryssar vill leva som européerna redan gör.