(Sydsvenskan 1/5 2925). De flydde i en liten träbåt över Medelhavet med riktning Italien. Båten var full av vänner. Resan blev dramatisk. Efter flera år i tålamodsprövande italienska flyktingläger kunde de till sist landa i Halmstad som kvotflyktingar.
                Det kunde ha varit 2015. Men det var 1957. Den lilla kroatiska familjen flydde från Jugoslaviens ännu oklara kommunism.  De var journalisten Linda Vodopija Starks mormor och morfar. Nu åker hon till Halmstad för att få veta varför deras liv blev som det blev. Hennes morfar är då död och mormor på väg in i alzheimer. Nu är sista chansen. Hennes bok utvecklar sig till en undersökning av familjens många mörklagda tystnader och trauman: kriget, flykten och sedan fientligheten i den nya hemstaden med glåpord på gatorna, från grannarna, i skolan: svartskallar, bidragsfuskare, odjur.
                Varför ska jag läsa det här, undrar jag inledningsvis. Texten är till synes oansenlig. Enkelheten vägledande. Berättelsen typisk. Fabriksarbete med låga löner och nedsliten hälsa, breven från det gamla hemlandet, semesterresorna tillbaka. Men jag blir snabbt fångad, berörd. Efter ett tag förstår jag att det är just vanligheten som är poängen. Varsamt utplånar Vodopija Stark populära föreställningar om att de som invandrade under rekordåren kom till en generös idyll. Ja, de fick arbete. Men ingen respekt. Ingen omtanke. Ingen svenskundervisning. Den som inte försöker förstå hennes mormors erfarenheter kan inte heller förstå Sverige.
                Boken är utformad som författarens inre monolog riktad till mormoderns ”du”. Det är ett svårt skrivsätt, men fungerar fint och förstärker den medmänskliga värme som präglar hennes existentiella och samhällshistoriska undersökning.
Det här är den lilla berättelsen i den stora, om hur de invandrade bidragit till välståndet. Utan deras arbete hade Sverige varit fattigare. För några år sedan skrev den brittiska historikern Peter Gatrell ”The Unsettling of Europe” om Europas flykting- och migrationshistoria efter 1945.  Det var en på många vis häpnadsväckande bok. Men någon sådan övergripande historia om Sverige har inte skrivits. Varför inte?
När hon sitter med sin mormor i köket i Halmstad är det också något mer hon vill ha svar på, nämligen hur flyktingskapet ärvts genom generationerna. Hon vill försöka förstå sin egen oro och sviktande självtillit. Kan den förklaras av en gammal flykt? Hon hittat ny forskning som antyder att traumatiska upplevelser kan föras vidare även som ett biologiskt arv, generation efter generation. Bokens titel ”Dina liv strömmar genom mig” blir den kärleksfulla men kanske också lite pessimistiska slutsatsen.
Men eftersom mellangenerationen med dess eventuella inre sår och trauman i stort sett saknas, med undantag för en hastig glimt av författarens olyckliga morbror, så blir berättelsen om arvet ofullständig. Det har säkert hållbara orsaker. Men jag undrar ändå över tystnaden.
Författarens barn är däremot med. De framhäver sin kroatiska härkomst i skolan. Hos dem har den nedärvda skammen – att nedlåtande kallas ”invandrare” – ersatts av glädje, trots att livet i Kroatien ligger flera generationer bort. Det är också en berättelse om hur Sverige förändrats.
                                
Linda Vodopija Stark:
Dina liv strömmar igenom mig. Arvet efter en flykt.
Albert Bonniers. 191 sidor.