(Expressen 7/5 2025). Sverigedemokraternas politik vilar på en samhällsfilosofi som länge varit så bortglömd att ingen längre känner igen den.  Alla vet att de har nazistisk historia, att de växte fram ur ett virrvarr av obetydliga rasister och livsfarliga våldsrörelser. Men vad hände sedan, efter att Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson tog över för tjugo år sedan? Det blev ju varken ett fascistiskt eller ett populistiskt parti.
I stället väckte de liv i den insomnade radikalkonservatismen, i arvet från det tidiga 1900-talets hårda högeraktivism. De var inte ensamma. Över hela Europa sökte sig samtidigt andra nationalister tillbaka till detta giftiga idékomplex, som under mellankrigsåren kilade in sig mellan vanliga högerpartier och nya fascister för att sabotera demokratin i land efter land. Men när SD fick sitt genombrott hade deras förebilder i den radikalt konservativa svenska Unghögern varit utsuddade ur den politiska historien ända sedan 1945. Fortfarande verkar många inte förstå partiets historiska klangrum.    
I ”Den svenska radikalhögern” lyfter nu Mike Enocksson fram radikalkonservatismens historia. Det är på tiden. Den som vill förstå Sverigedemokraternas ideologiska förankring behöver läsa.
Radikalkonservatismens första svenska guldålder, som inleddes efter unionsupplösningen 1905, hade intellektuell lyskraft. I första hand genom statsvetaren och politikern Rudolf Kjellén som skrev framåtsyftande om den då moderna nationalismen, utvecklade högerns folkhemstanke, avvisade fortsatt demokratisering och myntade begreppet geopolitik som fått bestående internationell betydelse. Radikalkonservatismen hade inte samma essentiella svärmeri för våldet, diktaturen, teknikutvecklingen och maskinfuturismen som mellankrigsårens populära fascister. De föredrog traditionen, arvet och orörligheten. Sedan maldes rörelsen sönder av nazismen och kriget. Efteråt återstod bara spridda kretsar av tillbakablickande excentriker.
Enocksson skriver med lätt hand om den här tidiga radikalkonservatismen. Man hör Rudolf Kjelléns texter i Jimmie Åkessons röst. Men mest som ett trögt eko. Helt utan föregångarens lyster. Det märks att Enocksson har ett gammalt intresse för drömmarna om en nationell folkgemenskap utan sprickor. Han var under några år aktiv sverigedemokrat.
Men sedan glider bokn in i en tilltrasslad härva av omständliga kategoriseringar, definitioner och onödiga utvikningar hit och dit med ofta tunna kunskaper – samtidigt stelt och rörigt. Han gör allting krångligare än det är. Jag fattar inte varför.
Mina nerkluddade frågetecken förökar sig. Var efterkrigstidens hätska antisocialism regelmässigt högerradikal? Inte alls. Var KDS – nu Kristdemokraterna – inledningsvis radikalkonservativa? Hm. Har Tidöpartierna anslutit sig till radikalhögerns samhällssyn? Inte än, i varje fall. Och det känns ohållbart motsägelsefullt att en författare som skrivit 450 sidor om ytterhögern samtidigt hävder att man borde sluta tala om politikens höger och vänster.     
Jag är nära att ge upp när boken, mot slutet, rätar upp sig igen. Nu i en undersökning av de nationalistiska och rasfilosofiska idéer som präglar radikalkonservatismens andra guldålder – där vi befinner oss just nu. Han drar trådarna från Sverigedemokraterna ända tillbaka till 1800-talsfilosofenJohann Gottfried Herders och de andra tyska romantikernas syn på språk, jord och nation. De här djupa historiska sambanden återfinns i Mattias Karlssons oklara tankar om hur ”svenskheten som en nedärvd essens” – som infogats i våra kroppar och sinnen – kan avgränsa vilka som kan få inkluderas i den specifikt svenska demokratin. Jag älskar Enockssons intresse för sådana exempel på nationalismens metafysiska mystik. Den har ju alltid varit en frälsningsrörelse som erbjuder väckelse, tro och gemenskap. Men till skillnad från den kristna väckelserörelsen är det bara män som talar i tungor hos de radikalkonservativa – då som nu.
 
Mike Enocksson: Den svenska radikalhögern. Från borggårdskrisen till Tidöavtalet.
Ordfront.