(Expressen 24/5 2025). Att tiotusentals människor dödas räcker inte för att ett krig ska kallas folkmord. Jag tillhör de som, i likhet med de globala människorättsorganisationerna, anser att begreppet bör användas med försiktighet. Folkmord är ett i grunden juridiskt begrepp. Det utgör den internationella rättens mörkaste mittpunkt. Om det urholkas juridiskt förlorar det snabbt sin moraliska och politiska verkningsgrad.
                Israels krig mot Gazas palestinier är kriminellt. Det är ett brott mot mänskligheten. Har varit det länge. Men jag har ändå undvikit att beskriva det som ett folkmord. Det går inte längre. Efter att Israel bröt vapenvilan i mars råder inte längre någon tvekan. Återhållsamheten är passerad.
                Det avsiktliga dödandet av civila.
                Den avsiktligt framkallade svälten, som drabbar civila och i första hand barn och äldre.
                Den avsiktliga blockaden av sjukvårdsmaterial och läkemedel, samtidigt som man bömbar, skjuter och dödar.
                Den avsiktliga massförstörelsen av byggnader och infrastruktur, som antagligen saknar motsvarighet sedan andra världskriget. Gaza har utplånats som stadsmetropol.
                De senaste veckornas avsiktsförklaringar från den israeliska regeringen att fördriva den palestinska befolkningen ut ur Gaza, bort från deras sista remsa av det historiska hemlandet.
                Tillsammans utgör detta den vedertagna definitionen av folkmord. Internationella domstolen kommer med växande sannolikhet dra samma slutsats i sitt pågående arbete med fallet. Gazakriget är ett folkrättsbrott av historiska dimensioner. Det kan inte göras ogjort. Det kommer inte glömmas. Det sker dessutom i ett större sammanhang: en olaglig ockupationspolitik präglad av stölder, våld och övergrepp. Just nu genomförs tvångsförflyttningar – i både masskala och i mindre omfattande – av palestinier på Västbanken. Den israeliska regeringen har, i likhet med Hamas, valt terrorns och människofientlighetens väg.
                I den lilla boken ”Här var vårt hus” berättar palestinska barn i egna texter om läget i Gaza. Elvaåriga Malak, som på porträttbilden har anmärkningsvärt sorgsna ögon, skriver: ”Min katt grät när hon hörde att jag var lika hungrig som hon., och hon grät ånnu mer när hon fick veta att jag och mina syskon plockade gräs och bar det till min mamma för att hon skulle kunna laga mat åt oss. Jag omfamnade min katt och vi grät mycket.” I en annan text berättar en tonåring hur hon letade efter sin systerson i ett sönderbombat hem, men bara hittade huvudet. Och Qatr, som är tretton år och har håret i en vacker fläta, undrar: ”Gud varför följer döden mig överallt? Varför kom vi hit om vi ändå ska dö här?”
                Så småningom kommer de överlevandes vittnesmål samlas in. De kommer arkiveras, katalogiseras och tillgängliggöras. Deras ord kommer bli andras skuldbörda. I NY Review of Books (24/4) skriver den kända Förintelseforskaren och folkmordsexperten Omer Bartov efter ett besök hos sina barn och barnbarn i Israel om hur kriget förändrat allt, även i deras hemland. Israel har länge hävdat en moralisk exceptionalitet genom Förintelsen. Nu kommer israelerna i årtionden i stället behöva undersöka och bearbeta det egna brottet; hur de historiska vägvalen ledde fram till folkmordet i Gaza.
                Det massiva israeliska våldet håller dessutom på att, i det allmänna globala medvetandet, utplåna minnet av Hamas massakrer i södra Israel 7 oktober. De kidnappade har nästan försvunnit ur medias nyhetskommentarer. Netanyahus regering förbryter sig inte bara mot palestinierna, utan även mot sitt eget folk och mot minnet av de dödade och våldtagna.
                Kriget i Gaza är asymmetriskt. Israel har allt. Palestinierna har inget. Men om det är något vi lärt från de senaste decenniernas väpnade konflikter så är det att de maktlösa så småningom hittar egna vägar att slå tillbaka – tänk Tjetjenien, Afghanistan, 11 september, Irak. De två israeliska diplomaterna som mördades i Washington är nog bara en förfärlig försmak. Med tiden kommer antagligen även Tel Aviv och Haifa drabbas av våldet. En ömsesidig oförsonlighet leder till ömsesidig tragedi.
                Just nu är journalisterna helt upptagna av nödhjälpsändningarna. Men huvudfrågan är en annan, nämligen hur kriget och dödandet kan få ett omedelbart slut. Det enda sättet är att Israels armé villkorslöst lämnar Gaza, samtidigt som Hamas också gör det. Den radikala högerns maximalistiska etnonationalism måste få ett slut, på båda sidor.
                Men detta kan inte ske utan ett internationellt ingripande. FN:s regel om en skyldighet att ingripa för att skydda civila ropar på handling. Men ingen klarar att utmana den israeliska armén, ens om viljan skulle finnas, genom en väpnad skyddsintervention, liknande de i Libyen eller mot Serbien. Det som återstår är de motåtgärder som används mot Ryssland: sanktioner, bojkotter, isolering.
                EU har i veckan äntligen beslutat att ”se över” associationsavtalets handelsregler med Israel. Enligt EU Observer (21/5) finns nu en majoritet bland medlemsländerna för sanktioner. Men det är för sent och för lite. Sveriges regering klarar inte av att ens protestera mot dödandet. Ulf Kristersson talar vagt om ”att det sker avskyvärda saker”. Saknar han moralisk ryggrad eller ett eget språk? Det enda verkningsfulla regeringen gjort är att sabotera FN:s humanitära arbete i Gaza genom att (som enda EU-land) stoppa biståndet till UNRWA. Det är motbjudande. Jag måste erkänna att jag känner förakt.
                Titeln på Pankaj Mishras bok ”Världen efter Gaza” är egentligen en fråga. Den har blivit omöjlig att ducka. Världen kommer antagligen än en gång vakna upp med samma fråga som vid tidigare folkmord: varför ingrep ingen? Men den här gången är frågan invävd i en längre, välkänd och mer omfattande konflikt än andra folkmord under efterkrigstiden: den om Palestina/Israel. Den har engagerat européer, araber, amerikaner, afrikaner intensivt i årtionden. Därför får omvärldens passivitet en annan och mer ödesdiger betydelse. Kriget i Gaza har förmodligen skadat den internationella rättsordning djupare och allvarligare än vad Donald Trump gjort, än vad Rysslands angreppskrig mot Ukraina gjort, än vad ”kriget mot terrorismen” gjorde under 00-talet.
                Gaza är en mardröm utan väckarklocka. Den är en gillrad fälla utan utgångar. Filosofen Judith Butler skrev redan i krigets inledningsskede att det inte räcker att ropa ut sin vrede och förtvivlan. Det intellktuella uppdraget är i stället att identifiera möjliga vägar ut ur en sekellång labyrint av dödande.
                Ingen fred, rättvisa eller försoningsprocess är möjlig i Israel/Palestina utan ett rättsligt efterspel. Utan ett sådant faller dessutom hela den internationella rättens trovärdighet samman – precis som den radikala högern hoppas. De beslutsfattare som Internationella brottsmålsdomstolen ICC efterlyst för brott mot mänskligheten måste anhållas och ställas inför rätta. I första hand Benjamin Netanyahu. De Hamasledare som också efterlysts har dödats av israelerna. Det kan säkert finnas fler misstänkta från båda sidor som domstolen listat men inte offentliggjort. Men det räcker inte. Även enskilda soldater och milismän som begått brott på slagfältet som tortyr, våldtäkter och avrättningar behöver identifieras och ställas inför rätta. Vilka soldater mördade till exempel den palestinska ambulanspersonalen 23 mars? De massgravar som man tror sig ha identifierat behöver undersökas av specialister. Det finns mängder av envisa jurister, rättsläkare och människorättsexperter som är beredda att göra jobbet. Det kommer ta många år. Men ingen som varit inblandad ska känna sig säker.
                Det finns ingen säkerhet, för varken israeler eller palestinier, utan en fungerande rättsordning. Det är därför man behöver vara återhållsam med folkmordsbegreppet. Men också våga använda det när det är motiverat, när tillräckligt många kriterier är uppfyllda. Vi är där.