(Sydsvenskan, 1/6 2025). Yttrandefriheten ska garantera en öppen och jämlik offentlighet. Utan den upphör det demokratiska självbestämmandet. Men kan en yttrandefrihet som används ansvarslöst hota den frihet den ska värna? De återkommande digitala virvelstormarna med hat, personangrepp och konspirationsteorier verkar ju tömma offentligheten på mening.

                Frågan är inte ny. Redan under tryckfrihetens pionjärår klagade Gustav III på att den ”missbrukades” – och då blev farlig. Nu är vi där igen.

                Sedan några år inskränks ”missbruket” med lagar och förordningar. Journalister som rapporterar från andra länder riskerar spioneriåtal, demonstrationsfriheten ifrågasätts, ryska propagandamedier och tevekanaler blockeras efter beslut i EU och invånare med tillfälliga uppehållstillstånd kommer kunna deporteras om de uttrycker samhällskritik på ”opassande” vis. Henrik Gundenäs bok ”Till tals” är en eftertänksam varning för utvecklingen och ett passionerat försvar av yttrandefriheten. Desinformation, historieförfalskning och oförskämdheter motverkas bäst med en ännu mer frimodig yttrandefrihet. En demokrati måste stå ut med sina fiender, med offentlighetens besvärliga buller.

                Gundenäs, känd som översättare av filosofi och samhällsdebatt, summerar inte bara yttrandefrihetens framväxt, utan även de fall som nyligen utlöst kritik av den, som Muhammedkarikatyrerna, rondellhunden, Koranbränningarna. Men han rör sig i många olika riktningar, ofta oväntade. Biblioteksdöden. Den akademiska vokabulären. Meddelandeskyddet. Vad en åsikt egentligen är. Han påminner om att yttrandefriheten behöver en offentlig infrastruktur.

                Baslinjen är enkel. Staten ska inte begränsa rätten att tala och skriva fritt. Den öppna debatten och grälen är frihetens starkaste försvar. Men det kan svida. Det är precis som Gundenäs inskärper: inte min egen rätt att tala som jag i första hand ska försvara, utan mina mest oförsonliga meningsmotståndares rätt. Jag måste inte bara acceptera sakliga motargument, utan även att bli hånad, kränkt och förlöjligad.

                Men ändå. Frågan dröjer sig kvar. Vad gör man när hatkulturen avsiktligt blockerar offentligheten? Den typ av tillåtande försvar som Gundenäs företräder framstår som otillräcklig. Jag tycker att han underskattar det personliga ansvarets betydelse. Det som ibland kallats yttrandeansvar, och som han ifrågasätter. Den öppna offentligheten vilar inte bara på fullständig frihet utan även på imperativet att tänka först och talar sedan. Yttrandefrihetens fungerande meningsutbyten behöver helt enkelt både konsekvensmedvetande och impulskontroll. Detta upprätthålls genom en svårgripbar offentlig normbildning, som tycks ha sopats undan av den radikala högerns offensiv, kvardröjande digitala frihetsillusioner och techbolagens osynliga styrmodeller.

                Yttrandefrihetens dilemma är att den aldrig kan fixeras och bestämmas på ett entydigt vis, för då segnar den ner och dör av brist på ifrågasättande, av syrebrist. Den ska vara villkorslös i juridisk mening. Men kan inte vara det i den praktiska handlingen.

                Gundenäs sätt att argumentera – hänsynsfullt och mångsidigt – avslöjar att han anammat det yttrandeansvar han ogillar. Hans bok handlar nämligen mer om hur man uppträder i yttrandefrihetens anda än om själva lagstiftningen. Den är samtidigt motsägelsefull och klargörande. Den öppnar sig därmed på ett sällsynt fint sätt till meningsutbyten, till att tänka fritt, på egen hand.

                I ett viktigt avsnitt om det han kallar yttrandeaktivism utmynnar den här konsekvensneutrala frihetstanken i aningslöshet. Han betraktar olika försök att tränga undan och sortera ut gamla nedlåtande ord och diskriminerande uttryck med hälsosam misstänksamhet. Men kan inte denna utsortering samtidigt uppfattas som en nödvändig demokratisering av offentligheten? Yttrandeaktivismen har trots allt ändrat olika språknormer till det bättre. Gjort offentligheten mer jämlik, och på så vis även större. Det är inte längre okej att kalla kvinnor för horor. Barnböcker med rasistiska och antisemitiska uttryck justeras eller trycks inte i nya upplagor. Det innebär svåra avvägningar. Ibland går det fel. Men man kan inte som Gundenäs säga om språkligt förakt att ”de fel som icke fastslås mister något av sin realitet”. Då bortser man helt från de historiska sambanden mellan språk och våld. Den totala friheten att säga vad man vill är inte oskyldig. De fria orden behöver bäddas in i frigörande normer för ömsesidigt ansvar.

                Mest överraskande är nog det omfattande angreppet på filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss kritik av politikens nya kunskapsresistens; att forskningsförankrat vetande drunknar i ideologiskt önsketänkande och allmänt tyckande. Han påpekar att hennes synsätt – som delvis avspeglas i det stora forskaruppropet i DN (25/4) – leder till en ensidig övertro på vetenskap; ett slags scientism, ett värderingstomt vetande och expertvälde. I själva verket har politiken kanske lyssnat för mycket på olika professorer, i synnerhet röststarka nationalekonomer. Opinionskrigens åsiktsbrytningar kan inte få ersätts av ett på förhand givet och fastslaget vetande.

                Åsikter, skriver Gundenäs, är inte bara ett löst tyckande utan ståndpunkter förankrade i livsåskådningar, erfarenheter och värderingar. Åsikter är på allvar. Man kan helt enkelt inte skilja mellan vetande och åsikt. De glider in i varandra. De förutsätter varandra. Offentlighetens åsiktstumult leder ofta till bättre vetande, till att man ställer nya frågor om den sociala verkligheten, att man omvärderar kunskaper.

                Han undrar om Åsa Wikforss, under trycket från desinformation och ”alternativa fakta”, tappat tron på yttrandefrihetens samlande kraft. Han har en stor poäng. Men samtidigt är politikens motstånd mot framforskad kunskap ett reellt problem som även det kan urholka offentligheten. Den straffande vändningen inom kriminalpolitiken saknar till exempel helt förankring i faktiska kunskaper. Den har flyttat in i en ideologiskt bestämd fantasivärld, blivit en sluten bubbla omöjlig att påverka. Gundenäs skulle antagligen säga att det inte räcker med verifierbar kunskap för att spräcka bubblan. Man måste också argumentera utifrån sin människosyn.

                Han påpekar att det finns ”en annan idé om sanning och sannfärdighet” än vetenskapens, nämligen att bottna i sin åsikt, sin uppfattning om verkligheten som ”en trohet mot det man söker”. Det brukar kallas politik. Och den klarar sig inte utan ett ömsesidigt yttrandeansvar.

Henrik Gundenäs: Till tals. Yttrandefrihet förr, nu och senare.

Daidalos.