(Expressen, 6/7 2025). Först förklarade många av de intervjuade svenska judarna att de inte hade några egna erfarenheter av antisemitism. Men när Hansalbin Sältenberg fortsatte ställa frågor, i sina 21 djupintervjuer, kom ändå berättelserna och minnena fram. Sverige är knappast ett antijudiskt land, men judar betraktas ändå – medvetet eller omedvetet – som ”de andra”, som rasifierade. De är utpekade.
                Så här berättar en av dem, född på 1980-talet:
                ”Jag har alltid haft en känsla av att vara en outsider. Jag växte upp i ett vitt, svenskt bostadsområde. Och vi var tydliugt rasifierade. Alla visste att vi var den judiska familjen, och ibland brukade folk säga – ja, mest barn – rasistiska saker; jag antar att de fick det hemifrån.”
                Sältenbergs bok ”Rasism mot judar” är från början en engelskspråkig avhandling som skrevs före massakrerna 7 oktober och kriget i Gaza. Det redan tilltrasslade förhållandet mellan antijudisk rasism och olika ställningstaganden i Palestinakonflikten har sedan dess förvärrets. Men Sältenberg är i första hand inte intresserad av att räkna tillmälen på gatan eller hot mot synagogor, utan av det pågående ”bakgrundsbruset”. Han letar efter den reservoar av rasism mot judar som ligger inbäddad i den svenska nationalstatens grundförutsättningar: kulturell likhet och assimilerad svenskhet.
                Intervjuerna avslöjar en finkalibrerad balansgång. Som jude kan man ”passera” som vanlig svensk. Men så småningom upptäcker man att omgivningen ändå identifierat en som ”juden i porten bredvid”. Eller också kan man ”komma ut”, men då riskerar man att framkalla irritation genom att störa olika föreställda svenskhetsnormer. Rasismens återkommande fälla: Damned if you do, damned if you don´t.
                Sältenberg undersöker genom intervjuerna tillhörighetens gränser. Någon ekonomisk diskriminering eller boendesegregering som andra rasifierade drabbas av finns inte. Judar tycks i stället befinna sig i en gränszon, samtidigt innanför och utanför, laddad av motsägelsefulla ambivalenser. En farlig plats där fientligheten kan komma från oväntat håll. Och lockelsen att bepansra sig mot andra rasifierade, som araber och afrikaner är konstant. Utan att bli så mycket klokare försöker han förstå hur dessa olika rasismer hänger samman.
                Men kan man verkligen kalla alla dessa tillhörighetsfrågor – att vara innanför eller utanför landets ”vi” – för rasism? Ja, jag tror det. Fientligheten mot kosherslakt och manlig omskärelse, fördomarna och arrogansen, sammankopplingen mellan israelisk politik och svenska judar, den eviga frågan om fläskköttet. Alltsammans knyts ihop, och laddas ibland med gamla antisemitiska reflexer, till det som brukar kallas strukturell rasism – inte nödvändigtvis avsiktlig men ändå närvarande. ”Bakgrundsbruset”.
                Gojnormativitet, kallar en av de intervjuade judarna fenomenet. Goj är jiddisch för icke-jude.
                Denna gojnormativitet kan lätt eskalera till aggressiv antisemitism. Som när man nyligen i Uddevalla, Varberg och Hörby, enligt Expo (1/2025) beslutat att  satsa på mycket mer fläskkött i skolmaten samtidigt som man drar ner på alternativen.
                Få fenomen upprör offentligheten så mycket som antisemitism. Förintelsen har blivit central för europeisk självförståelse. Men det märkliga är den samtidiga oviljan att se hur reservoaren av antijudisk rasism fortfarande återfinns mitt i själva moderniteten, i det upplysta liberala samhällslivet. I ställer pekas ”den andre” ut som antisemiten: högerextremisten, vänsterrevolutionären, konspirationsteoretikern, den invandrade araben. Det på en kontinent där samhällsmaskinerierna, inte bara i Tyskland, för drygt åttio år sedan försökte utrota alla judar – alla.
                I bokens intervjuer hörs en judisk ensamhet. Det gäller inte minst de judar som identifierar sig som antirasister. De har på många vis blivit övergivna av olika antirasistiska aktivister, akademiker och skribenter. Den brittiska komikern och författaren David Baddiel har rätt när han i sin bok ”Judar räknas inte” påpekar att judars erfarenheter av rasism inte inkluderats i dessa sammanhang.
                Sältenbergs bok är därför viktig. Genom att vara förankrad i radikala antirasistiska sammanhang kan den kanske sudda ut likgiltigheten. Han använder hela det moderna forskningsteoretiska batteriet, det som börjat kallas kritiska rasteorier. Man kan säga mycket om den teoribildningen. Från början var den otroligt klargörande. Said, Hall, Gilroy, Spivak, hooks, Rushdie och andra fick mig att förstå världen och Sverige på nya sätt. Men med åren har den börjat bli ett överteoretiskt slutet system för inbördes bekräftelsebehov. Den har delvis lättat från den sociala verkligheten. Blivit syrefattig. Det gäller även Sältenbergs bok. Han identifierar en rad olika glapp i svensk, judisk och antirasistisk förståelse av antijudisk rasism. Men även hans egen teoretiska tolkningsram uppvisar förståelseglapp. De leder i sin tur till olika invändningar, svårigheter och problem. Bland annat nar han svårt att förstå hur viktig, men på väldigt olika vis, svenska judars identifikation med Israel är.
                Men den viktigaste orsaken till att hans bok – hur intressant materialet än är – inte kommer läsas av särskilt många förutom de redan intresserade är hans omständliga och tålamodsprövande sätt att skriva. Varje avsnitt kräver en viljeansträngning. ”Rasism mot judar” är mer framgångsrik som en politisk handling, än som en politisk text.
 
Hansalbin Sältenberg: Rasism mot judar.
Atlas. 380 sidor.