(Expressen, 6/7 2025). IN MEMORIAM. Per Svenssons kärnämne var alltid friheten. Dess former, villkor och gränser. De inneboende självmotsägelserna. Den eviga striden för frigörelse. Frihetens fiender fick aldrig lämnas i fred. Han var liberal. Och påpekade ofta att det innebar att han tillhörde en historisk vänsterrörelse – den som var frihetlig.

                Utan Per Svensson försvagas nu frihetens svenska försvarslinjer. Hans död är en på många vis svår förlust. Jag vet inte vad jag kommer sakna mest. Hans texter. Hans röst i telefonen. Hans beundransvärda anspråkslöshet. Vi var inte nära vänner. Men han var en kollega under tre decennier som ofta fanns i närheten. En redaktör och skribent alla kunde lita på. Alltid i rörelse. På väg. Ibland en aning disträ.

                Han skrev med så lätt hand att den intellektuella tyngden inte märktes. Att skriva tidlöst verkade sällan intressera honom. Han var i stället de framströmmande ordens mästare. Texterna var som ett sammanhängande, pågående och prövande flöde. Att läsa honom var alltid uppfriskande. Han var kanske den bästa i sin generation av intellektuella kulturskribenter. Han blev en liberal ledstjärna.

                Han anlände till Expressens kulturredaktion som en stormvind, just när Berlinmuren fallit och liberalismen segrat. Andra kunde senare berätta om den kreativa röran på den unga mannens skrivbord. Där låg halvätna lunchmackor kvarglömda mellan obesvarade brev och inskickade artiklar (då fortfarande på papper). Expressen formade honom. Där hittade han sin infallsrika stil och framfusiga attityd. Och där fanns ju förebilden Anders Ehnmark och favoritförfattaren P-O Enquist.

                Rastlöst flackade han från uppdrag till uppdrag. Lämnade kulturen för att bli reporter, skrev för Moderna Tider, Månadsjournalen och under pseudonym i Arena. Återkom till Expressen kultur som chef 2002. Knöts sedan till Sydsvenskans kulturredaktion. Var chef för Dagens Nyheters ledarredaktion 2018–19. Samtidigt hann han skriva en massa böcker, till exempel om Anders Zorn, Martin Luther, Per Olof Sundman och ett angrepp på Stockholms förorter i ”Storstugan” (1996). Under några år kändes det som om han fanns överallt. Hela tiden med det stilistiska arvet från Expressen.

                Från början läste man honom för hans eleganta stil: fyndig, ironisk, beläst. Men med åren blev klangen djupare och allvaret större. Det skedde parallellt med den liberala världsordningens successiva bakslag.

                Boken ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel” (2014) blev Per Svenssons intellektuella credo, och den bästa svenska bok om liberalismen jag läst. Där framställer han liberalismen som ett böljande och motsägelsefullt idéhistoriskt landskap där de olika stigarna leder mot individens frihet och självbestämmande. Ja, han var doktrinär. Han kunde sina klassiker: Mill, Smith, Hobhouse. Och han använde dem för att tolka samtiden, för att hitta rätt rörelseriktning. Men han var aldrig fastlåst, utan alltid märkvärdigt rörlig och fri i tanken: doktrinär men inte ideolog. Jag tror att just detta var hans intellektuella kännemärke. Självmotsägelserna är ofrånkomliga. Människan är inte förutbestämd av någon essens eller natur. Han avskydde den tyska romantikens grävande efter mytologiska rötter och gemenskaper. I stället valde han en liberal existensfilosofi.

                När jag började leta efter hans bok om liberalismen kunde jag inte hitta den i bokhyllan. Och på Stockholms alla biblioteksfilialer fanns bara två (!) exemplar. Märkligt. Detta är ju en bok alla borde läsa. I synnerhet avsnittet där han gör upp med författaren Knut Hamsun, nationalismen och den radikala konservatismen. Men det är på något sätt typiskt. Som intellektuell var han alltid underskattad, inte fullt ut erkänd.

                Under ett telefonsamtal för flera år sedan konstaterade han syrligt att Stockholms kulturella borgerlighet, med ärvda pengar och inflytande, aldrig tagit honom till sig. Jag svarade att det var respektingivande. Han var självständig, identifierade sig med medelklassen och bodde i Malmö. Allt var lite ”fel”. Han befann sig samtidigt mitt i och i utkanten.

                Kriget i Bosnien och den serbiska belägringen av Sarajevo blev en väckarklocka för hela vår generation. Per Svensson åkte naturligtvis dit. ”Hem till kriget” (1992) och ”Europeisk höst” (1996) är fortfarande lysande reportagekonst. Vi insåg plötsligt att nationalismen inte försvunnit från Europa. Den var lika människofientlig som förr. Han drog slutsatsen att ”vi” tillhör politikens farliga ord. I synnerhet när det fylls med fantasier om nationell äkthet och kulturell likhet.

                Successivt mejslade han fram 2000-talets frihetsfientliga idékomplex: nationalismen, konservatismen, motståndet mot all slags pluralism, längtan efter ett förlorat paradis.

                Han tillhörde därför de första som varnade för en dansk utveckling. Han ändrade sig aldrig. Liberalernas förräderi mot liberalismens idéarv var oförlåtligt. Som chef för Dagens Nyheters ledarredaktion blev linjen klar: inget samarbete med Sverigedemokraterna, inga kompromisser med den radikala högern. Hans efterträdare Amanda Sokolnicki har fullföljt arbetet. Att DN:s ledarsida blivit ett intellektuellt motståndscentrum mot den högerpolitiska vindkantringen är ett arv från Per Svensson.

                Jag minns ett samtal vi hade på Bokmässan för ett par år sedan. Hela hans kroppshållning, hans blick, hans röst uttryckte förtvivlan. ”För första gången i mitt liv har jag blivit politiskt hemlös. Ja, rådvill”. Det liberala partiet hade då motståndslöst accepterat Tidöavtalet. Det är möjligt att han redan då, dessutom, fått besked om sin sjukdom. Jag vet inte. Men de frihetliga ljusen hade börjat slockna i Sverige och världen.

                Per Svensson levde, läste och skrev till största delen under en optimistisk och hoppfull tid. Demokratin segrade. Krigen blev färre. Den globala fattigdomen minskade. Mörkret drog sig tillbaka. Sedan en tid har förhållandena förändrats. Hans liberalism har blivit konträr: ”Statsmakten så liten som möjligt. Men yttrandefriheten så stor som möjligt. Egentligen behöver inte så mycket mer sägas.”