(Expressen, 26(9 2025). Att ”Amadoka” nu finns på svenska – alla tusen sidor – i översättning av Nils Håkanson är årets litterära händelse. I Ukraina kunde Sofia Andruchovytj brottning med landets förfärliga 1900-tal – avrättningsplatserna, medlöperiet, förljugenheten – ha utlöst en storm av hat, men blev i stället älskad som ett slags sönderslaget nationalepos inifrån en löst sammanfogad släkthistoria med oklara familjeband.

                I den första delen som kom på svenska i vintras stod Förintelsen i centrum. Jag läste med accelererande puls och ropade ett häftigt ”Nej, så här får det inte gå!” när det överrumplande slutet slog till.

                Det två är helt annorlunda. Man måste arbeta sig igenom den. Tyngdpunkten är en tålamodsprövande och gnisslande redogörelse för hur regimen i Moskva utplånade i stort sett hela den ukrainska intelligentian under 1930-talet: författarna, historikerna, kritikerna, dramatikerna och alla andra som läste, skrev och ställde frågor. De små biografiska essäerna adderas som gravstenar, bildar hela minneslundar. Avsnitten påminner en del om Alexander Solsjenitsyns ”Gulagarkipelagen”. Efter ett tag blir referaten av ukrainska romaner, språkvetenskapliga artiklar och pamfletter så många att jag börjar tänka på annat. Men plötsligt är jag där igen, som fastklistrad mitt i ett historiskt skeende av fasansfull osäkerhet. ”Amadoka” svänger snabbt mellan att vara långdraget skittråkig och en oförglömligt genomträngande undersökning av totalitär ockupation.

                Fascinerad läser jag om striderna I Kyivs litterära kretsar på 1920-talet mellan den nyklassiska riktningen och de bolsjevikiska socialrealisterna. De var på liv och död. Men tio år senare hade ändå alla avrättats, oavsett politisk ståndpunkt. De var ju ukrainare. Sedan utplånades även minnet av dem. Ingen kunde prata om vad som hänt med just Ukraina förrän Sovjetunionen kollapsade.

I romanen blir den torrlagda sjön Amadoka, en gång Europas största, en symbol för landets mänskliga förluster: de tyska och ryska försöken att utplåna Ukrainas alla röster och minnen. Det är ingen tillfällighet att ramberättelsen, själva släkthistorian, kretsar kring en man som berövats både minne och personlighet i det nu pågående kriget. Skrivandet är på så vis en minnesrekonstruktion. Ett försök att hitta ut u labyrinterna av lögner och förfalskningar. Men sanningen visar sig vara lika undflyende som dikten är förrädisk.

”Amadoka” vecklar ut sig som en typisk postkolonial roman, skriven för att förstå den förstörelse som svept förbi. Den bekräftar Frantz Fanons berömda ord om våldet som kolonialismens kärna. De koloniserade blir vanställda. De börjar förakta sig själva. Deras mångskiftande historia och kultur amputeras till förfalskade stereotyper. Det är inte konstigt att intellektuella ukrainare efter Sovjetunionens fall började läsa Edward Saids ”Orientalism” för att bättre förstå sin belägenhet.

Den egentliga huvudpersonen i romanens andra del är författaren och arkeologen Viktor Petrov, i form av en ganska detaljerad biografisk essä. Det är lätt att förstå Andruchovytj intresse. Han gled mellan olika lojaliteter och lyckades överleva både terrorn och i viss mån även historiens dom. Han samarbetade med nazisterna, men var samtidigt agent för den sovjetiska säkerhetstjänsten. Efter kriget blev han aktiv bland ukrainska nationalister i tysk exil, där han skrev avslöjande om terrorn mot ukrainska intellektuella, men ”togs hem” till Moskva där han så småningom återupprättades. I dag betraktas han som banbrytande ukrainsk intellektuell, med en pågående utställning på Historiska museet i Kyiv. Han överlevde allt.

Petrovs vän översättaren Mykola Zerov sattes däremot i arbetsläger och avrättades hösten 1937 tillsammans med 1111 andra människor under fem dagar mellan tallarna i Sandarnokh i Karelen som ett led i firandet av oktoberrevolutionens 20-årsjubileum.

Sofia Andruchovytj dömer ingen. Motståndet hade inga hjältar, bara rädda och sköra människor. Både Petrov och Zerov behöver sörjas. Alla tvingades ljuga, agera listigt och ibland modigt för att överleva. De befann sig i en säregen zon där de moraliska gränserna var suddiga. Livsavgörande beslut kunde fattas i steget, utan tid till eftertanke, under omedelbart hot. Landsmän dog på byvägarna av den framkallad massvälten, kollegor avrättades i tusental, ett helt folk förintades av tyska nazister och ukrainska medlöpare. Ingen gick säker.  

Jag tror själva essensen i Sofia Andruchovytj väldiga roman kan sammanfattas med det moraliska imperativt: Se människan!           

Vårt gemensamma dilemma som samhällsvarelser är att vi måste minnas för att bli människor, men glömma för att kunna överleva.

Sofia Andruchovytj: Amadoka. Del 2. Sofia.

Översättning: Nils Håkanson.

Albert Bonniers förlag.

515 sidor.