(Expressen 16/10 2025). GRAND PALAIS, PARIS. Om Pontus Hultén sett hyllningsutställningen i Paris skulle hans ego svämmat över. Men jag tror att han också känt sig obekväm. Varken han eller hans konstnärsvänner Jean Tinguely och Niki Saint Phalle passar att konsekrerade och på museum. Deras filosofi var ju att sätta framtiden i rörelse.
                Filmklippen där han och Tinguely paraderar med en skrotskulptur genom Paris (då) slitna kvarter. Samma sak med fragmenten från hans banbrytande utställningar på Moderna Muséet och Centre Pompidou. Allt framstår som så mycket roligare och friare förr.
                Men inhägnade på museum förlorar Tingelys skrotmanicker sin mening, sin glädje. De blir som tigrar på zoo. De vill ut. De vill springa in i framtiden. Känslan förstärks av att Grand Palais är en minneskatedral i glas och gjutjärn frän den ofta romantiserat förljugna epok när konstnären var en hungrande bohem. Just den tillbakablickande konstnärsaura trion Hultén, Tinguely och Saint Phalle ville bryta upp från.
                Tillbaka i tunnelbanan slår det mig att utställningen fångar Paris dilemma. Här satsas det enormt på konst och kultur. Miljardärer bygger spektakulära konsthallar. Kulturpolitiken prioriteras, i alla lägen. Den kulturella infrastrukturen ska fungera och expandera.
                I en kommande bok beskriver Martin Gelin, numera bosatt i Paris, hur kulturen skapar mjuk makt – soft power. Den ska göra avtryck, markera franskt inflytande och påverka världen.
                Paris verkar slitas mellan att vara ett oslagbart inkomstbringande museum för den kanoniserade myten om sin egen kulturhistoria eller att öppna sig för världen, för framtiden, för kulturen som äventyr – just det Pontus Hultén personifierade. Det är oklart vilket avtryck man egentligen vill göra: museum eller laboratorium.
                I helgen såg jag en omtvistad uppsättning av ”La Bohème” på operan vid Bastiljen med en fantasifull gestaltning av dilemmat. Den utspelas på en havererad rymdfarkost. Puccinis parisiska konstnärsbohemer, som också svälter och fryser, blir  de döende astronauternas hallucinationer från en förlorad tid, stad och kanske även civilisation. Vi kan inte fortsätta livnära oss på den kanoniserade förljugenheten.