(Sydsvenskan, 18/10 2025). Vem kan rädda Gaza? Frågan kan verka passerad. Den nya vapenvilan verkar lite mer hållbar än den från i våras. Gisslan har frigivits. Men det är ändå svårt att vara optimist. Den amerikanska ”fredsplanen” isäger inget om en rättvis lösning av själva Palestinakonflikten. Inte på något enda sätt. Den innebär ingen verklig räddning.
Den materiella förstörelsen i Gaza saknar motstycke sedan andra världskriget. På Västbanken tvingas bybor bort från sina hem. Läget är nu så allvarligt att bara internationella fredsskapande styrkor på både Gazaremsan och Västbanken kan rädda det som återstår. Palestinierna behöver skyddas från israeliska soldater och bosättare. Hamas måste avväpnas. Krigsförbrytare på båda sidor ställas inför rätta. Uppgiften är enorm, men enligt FN:s normer också en förpliktelse.
                Att flera länder i Europa länder äntligen börjat erkänna Palestina är däremot ett potentiellt framsteg på allvar. Men ändå verkar de inte värdesätta landet. Varken människorna, kulturhistorien eller geografin. Det är svårt att förstå varför. De platser som varje dag återkommer i krigsrapporteringen, som Deir al-Balah, Rafah och Gaza, har varit livliga samhällen och städer i mer än tretusen år. Under den nu till stora delar sönderbombade Omarmoskén i Gaza finns resterna av en urkyrka från 300-talet, en korsfararkatedral och olika äldre moskéer. Från hamnen hat det sedan urminnes tider exporterats spannmål och frukt till Europa. Det som nu utplånas tillhör mänsklighetens äldsta kosmopolitiska korsvägar.
                Men vad kommer finnas kvar efter det här kriget och nästa krig? Antagligen ingenting. Israels avsikter har ju klargjorts: att Gaza aldrig ska kunna återskapas, att människorna och kulturarvet ska sopas undan för all framtid. Hamas har inte ändrat sin syn på Israels rätt finnas kvar.
                För drygt tio år sedan kom historikern Jean-Pierre Filius överväldigande bok ”Gaza. A History” om den urbana strandremsans långa politiska historia, med tonvikt på de senaste hundra åren. Nyligen gavs den ut i en ny upplaga med en epilog om Hamas massakrer 7 oktober och det efterföljande israeliska terrorkriget. Att läsa Filius bok nu, hösten 2025, är en säregen upplevelse; som en lång nekrolog, en räddningsaktion mot minnesförlusterna.
                De som försökt skapa förståelse för Hamas angrepp den 7 oktober har beskrivit det som ett utbrytningsförsök från det som brukar kallas världens största friluftsfängelse. Filius slutsats är den rakt motsatta. Massakrerna var en förstärkande konsekvens av de inlåsningar som Hamas och Benjamin Netanyahu skapat tillsammans genom en militarism utan några alternativ. Utifrån sina diametralt olika positioner har de hånat och motarbetat varje försök till erkännandepolitik och förhandlingsarbete.  Den 7 oktober slog den gemensamt gillrade fällan igen. Ingen kommer längre ur den.
               
Gazaremsan är en konsekvens av kriget 1947-49 när Israel bildades och 750 000 palestinier tvingades på flykt. Egentligen skulle hela Gazaregionen tillhört en tänkt palestinsk stat. Men israelerna erövrade det mesta av den. Det som blev kvar var den lilla kustremsan som ockuperades av Egypten, bara 360 kvadratkilometer, där de som drivits bort från sina städer och jordbruksbyar samlades. Gazaremsan blev på ett helt annat sätt än Västbanken präglad och förvandlad av Nakban, förlusten av hemlandet: psykosocialt, historiskt, politiskt.
                Där uppstod de första moderna palestinska motståndsrörelserna, de som så småningom blev al-Fatah, PFLP och PLO. Där inleddes den första och vapenlösa intifadan 1987. Där grundades Hamas av Muslimska brödraskapet. Det var dit Yassir Arafat först återvända, sommaren 1994, i samband med Osloprocessen och i ett kortvarigt ögonblick av palestinsk lycka, äntligen erkända av både Israel och omvärlden.
                Gaza har alltid varit svårt att förstå för en besökare. De oöverblickbara flyktinglägren, det täta berikande människomyllret och den nedslående fattigdomen. När jag för snart fyrtio år sedan mötte Haydar Abd al-Shafi, som då var borgmästare i Gaza stad och är en av få ledstjärnor i Filius bok, hälsade han mig med samma ord som han upprepat tiotusentals gånger: ”Välkommen till planeten Gaza”. Det var en plats som ingen annan i den palestinska kulturgeografin.
                Kanske är allt detta nu för evigt förlorat. Trots den nya vapenvilan är jag rädd att vi bara sett början på förstörelsen av Gaza.
 
Under några år, innan Nakban hunnit bli väldokumenterad samlade jag i all enkelhet på gamla reseskildringar, fotoböcker och kartor från det Palestina som utplånats under kriget 1947 – 49. Jag sökte upp byar som tömts på liv, men ännu fanns kvar som ruiner eller andra lämningar i det nu israeliska landskapet, för att kunna skriva om den långa konfliktens centrala smärtpunkt. Bernt Hermeles bok ”Nakba” (2023) är ett mycket mer ambitiöst uttryck för samma behov att dokumentera de minnen och ögonvittnesskildringar som är på väg att försvinna.
Måste vi nu börja göra samma sak med Gaza?
                Den svensk-danska fotografen Kent Klichs bok ”GZA. On land and Air” är ett fantastiskt omtumlande exempel på hur ett sådant sökande efter dokument och bilder kan fungera som en motståndshandling. Det handlar om Gazas internationella flygplats. Och om hur en kort tid av förhoppningar begravdes.
                Vem minns ens att Gaza haft en internationell flygplats med avgångar till bland annat Larnaca, Istanbul och Kairo? Nu låter det nästan osannolikt. Men den byggdes som en del av Osloprocessen och invigdes 1998 av Yassir Arafat och Bill Clinton, sida vid sida med lyckliga leenden. De gamla bilderna från avgångshallen, inifrån Palestinian Airlines första Fokkerplan och de nyetablerade resebyråerna är som vackra spöken från en ljusare tid. De påminner om något viktigt: att en annan rörelseriktning var möjlig, men att den också mötte motstånd. De avslöjar den påtvingade glömskan.
                Bara två år senare hade den palestinska högern (Hamas) och den israeliska (Sharon och Netanyahu) med målmedvetna våldsinsatser fått fredsarbetet att spåra ur. I december 2000 raserade Israel flygplatsen med bomber och bulldozers. Klichs bilder från ruinerna – den raserade porten mot omvärlden – och de infogade palestinska texterna från det pågående kriget, den militaristiska logikens slutpunkt – fångar med genial enkelhet ett monumentalt mänskligt nederlag.
 
I Jean-Pierre Filius bok märks hur det israeliska våldstrycket mot Gaza succesivt skruvats upp. Massakrerna under den korta ockupationen 1956. Det långa ockupationskriget mellan 1967 och 1971. Ja, det tog faktiskt fyra år för israelerna att få kontroll över den lilla remsan. Förstörelsen under den andra intifadan runt sekelskiftet. De återkommande och ofta massiva vedergällningsangreppen under 2000-talet. Ingen kan påstå att strategin varit framgångsrik. Filiu konstaterar att Israel nu måste förstå att hållbar säkerhet bara kan uppnås genom att skapa ömsesidigt förtroende – aldrig genom militära övergrepp eller tvång. Inte ens ett utplånat Gaza kommer lämna Israel i fred. Men motståndet mot den gamla Osloandan är orubbligt.
                2006 var en ödesdiger vändpunkt för Gaza. Då vann Hamas de sista fria valen. Ett år senare infördes diktaturen genom en våldsam statskupp och efterföljande utrensningsaktioner. De drev ut Fatah, tog kontroll över domstolsväsendet och civilsamhället, bland annat fick en tredjedel av alla imamer yrkesförbud på grund av bristande lojalitet.
                Ett av de mest upplysande spåren genom Filius bok är det om Muslimska brödraskapets motsägelsefulla historia på Gazaremsan. Länge valde de uttryckligen att inte göra motstånd mot den israeliska ockupationen. De erkändes därför av Israel och kunde arbeta öppet. Det är rätt förbryllande. Men kan förklaras av deras strategi att besegra både PLO och Israel genom en politisk och kulturell islamisering av Gaza. Från Israels sida blev de ett verktyg för att splittra den till synes orubbliga palestinska sammanhållningen. När de efter den första intifadan 1988 slutligen bildade Hamas och beväpnade sig inledde de ett tvåfrontskrig, med hjälp av en svärm självmordsbombare, mot alla slags fredsförhandlingar, PLO:s erkännande av Israel och den tänkta tvåstatslösningen. De lyckades.
                Successivt isolerades Gaza från resten av landet. Palestinierna i Gaza levde under helt andra villkor än de i diasporan, Israel, östra Jerusalem eller på Västbanken. Den palestinska myndigheten i Ramallah evakuerade sitt ansvar för dem. De skars av från omvärlden. Sattes i blockad. Låstes in. Trots att stödet för Hamas länge varit rätt svagt betraktades hela befolkningen som potentiella terrorister.
                Omvärlden vände ryggen åt palestiniernas öde. De tidigare försöken att se konflikten som en om rättslöshet, ockupation och ofrihet klingade av. Palestina förvandlades i stället till ett biståndsprojekt bland många andra. Norge var ensamt i Europa om att fortsätta föra samtal med Hamas.
                Det är dessa tre återvändsgränder – israelernas, palestiniernas och omvärldens – som har släckt alla ljus, menar Filiu, och därmed de förhoppningar som under några år bland annat lyste upp tavlorna för avgångar och ankomster på Gazas internationella flygplats. Eftersom det i huvudsak är konflikterna om Gaza, som varit konstant akuta sedan 1948, som skapat dessa våldsmättade återvändsgränder, är det också genom Gaza man måste hitta ut ur dem. Men hur?
                Varje tillstymmelse till vapenlöst motstånd slås ju ner av alla tre parter. När Gazas civilsamhälle 2018 samlades till fredliga ”återvändandemarscher” fram till gränsstaketen besköts de av israelisk militär och angreps av Hamas (som sedan tog kontroll över initiativet och förvandlade det till något annat). Den bojkottrörelse, BDS, som uppstod på Västbanken, i den första intifadans vapenlösa anda, och sedan spreds över världen har kallats antisemitisk, i praktiken till och med förbjudits i bland annat Tyskland. När judiska kritiker av kriget i Gaza samlades till en fredlig protest utanför det judiska kulturcentret Bajit i Stockholm svarade Liberalernas partiledare att de inte hör hemma i Sverige och kallades ”odjur” av moderaternas gruppledare i Riksdagen. Makthavare både där och här beskriver nu icke-våld som våldshandlingar. Det har blivit en fjärde återvändsgränd.
                Jag kan inte skaka av mig Kent Klichs fotografier från resterna efter Gazas flygplats. Några av dem påminner om arkeologiska avtryck i ett nedhyvlat landskap. Är de förelöpare till framtidens bilder från Gaza: de försvunna städerna, vardagsliven och kulturarven? Europas likgiltighet får nu oöverskådliga konsekvenser, inte bara för palestinier och israeler utan även för hela den internationella rättsordningen.
 
Jean-Pierre Filiu: Gaza. A History.
Hurst.
Kent Klich: GZA. On Land and Air.
Dogwalk Books.