(Expressen, 5/11 2025). Nyligen läste en bekant upp något Donald Trump sagt. Det lät absurt. En rad signalord inbäddade i osammanhängande pladder. Som en nonsensdikt från gamla Fluxushappenings. Alla i sällskapet skrattade. Att recitera Trump har blivit ett partytrick som alltid går hem. Hur kan en president vara så korkad?
                Men jag vet inte längre. Tänk om det är tvärtom. Att Trump är fullständigt integrerad och införstådd med en viktig kulturell förändring.  Medan våra hånfulla skratt avslöjar ett famlande främlingskap.
                Det är nu ett år sedan Trump sopade hem presidentvalet. Det har varit ett bra år för honom. Förtroendesiffrorna är stabila. Återställarpolitiken framstår som kraftfull. Landets ekonomi är lika stark som under Joe Biden. Världen anpassar sig till hans nyckfulla maktspråk. Han kan spegla sig i Vita husets nya guldgardiner.
                Mest häpnadsväckande är hur han lyckats dominera nyhetsflödet. Dag efter dag. Alltid Trump. Vi blir upprörda. Vi skräms. Vi skrattar. Han lämnar oss inte i fred. Han pickar ständigt på vår uppmärksamhet. Han är som pushnotiserna i mobilen. Som en spelautomat i Las Vegas. Han är beroendeframkallande. Han äger vår uppmärksamhet. 24–sju. Det är som om han har ett intuitivt försprång i förståelsen av hur samtidens högteknologiska men antimoderna kommunikationskultur kan användas.
För elva år sedan publicerade en grupp amerikanska forskare märkliga resultat från ett experiment. De utgick från vetskapen att människor längtar efter att få tid att försjunka i sig själva och tänka på egen hand. Vad händer om de får chansen, undrade forskarna. Man gav försökspersonerna mellan sex och femton minuter i ensamhet, utan mobiler, böcker eller annat som kunde distrahera dem. 60 procent tyckte att de (få) sysslolösa minuterna var en svår upplevelse. En klar majoritet av männen och en rätt stor minoritet av kvinnorna föredrog till och med att få en mild men obehaglig elstöt för att på så vis bryta stillheten. De ville bli distraherade.
I sin nya bok ”The Sirens’ Call – How Attention Became the World’s Most Endangered Resource” undersöker journalisten Chris Hayes hur exploateringen av vår uppmärksamhet intensifierats till en strid på sekundnivå. Digitaliseringen och de smarta mobilerna har ändrat alla villkor. Vi har gått från att sugas in i meningsskapande berättelser till att bli distraherade av impulser i oöverskådligt fragmenterade bild-, ljud- och textflöden. Sedan experimentet gjordes, bara sju år efter att I-phone lanserades, har vi blivit ännu mer tillvanda ned distraktionstrycket. Varje stund av sysslolöshet avvärjs med skrollande. Pushnotiserna har blivit de nya elstötarna.
Vi har förflyttats från en berättelsekultur som vilade på en övergripande textbaserad, till och med litterär, samhällskultur till en distraktionskultur som kapat banden till skrivet språk. Att läsa utskrifter av Trumps tal blir samtidigt belysande och meningslöst.
En mild höstdag knackade jag dörr i Barack Obamas återvalskampanj 2012. På morgonen hade stadens kampanjledare gett oss instruktioner. Hon började med att berätta om sin uppväxt med olika erfarenheter av orättvisor. Det fick ta sin tid. Det var viktigt. Alla jag mötte i kampanjen gjorde samma sak. De berättade för att skapa trovärdighet. Jag förväntades kunna berätta min historia vid varje lite längre samtal med väljare den där dagen. Och jag gjorde så gott jag kunde.
Ja, det var en tid när alla politiker, företag och organisationer letade efter sina ”berättelser”. Det var försök att skapa liv där det inte alltid fanns. Att skapa ett slags intimitet i stora och ogripbara sammanhang. Barack Obama var de många olikartade berättelsernas president.
För Donald Trump betyder trovärdighetsskapande berättelser ingenting. Deras kraft har försvagats. Han har i stället en exceptionell fingertoppskänsla för distraktionskulturens sätt att fungera. Förmågan att hela tiden skicka ut nya snabba utspel och impulser för att under några timmar ockupera vår uppmärksamhet. Det spelar ingen roll om de är skandalösa, osanna eller tanklösa. Distraktionsflödena är lättflyktiga. Impulserna följer varandra i högt tempo. Sammanhang och logik har svag betydelse. Distraktionskulturen kräver däremot oupphörligt upptrissade insatser för att vinna kampen om vår uppmärksamhet. Själva orden förlorar succesivt sin tyngd. De strömmar förbi, tänds och släcks, utan att tillmätas konsekvenser. Inget behöver längre tas på allvar. Hur många gånger har jag inte hört att Trump nog inte menar det han säger. Ibland stämmer det. Ibland inte. Och vi har förtvivlat svårt att förstå vilket som gäller i ögonblicket. Vi blir ju omedelbart distraherade av ett nytt utspel.
Donald Trump är möjligen lite småkorkad. Men han är framför allt kontextgenial. Han är så naturligt infogad i distraktionskulturen att man inte ens ser sömmarna. Hans omvittnade brist på impulskontroll och förmåga att fullfölja långa resonemang är en tillgång i sammanhanget. Han är ett med den flödande algoritmstyrda offentligheten. Han försätter oss i trans. Han är de vi håller på att bli.
Hayes beskriver tillståndet som ”den alienerande upplevelsen att vara sig själv men ändå tudelad och distraherad, att vara här men inte närvarande”. Distraktionerna döljer de sammanhang som trots allt bestämmer våra villkor. Vi blir så förhäxade av själva spelautomaten att vi inte längre ser casinot.
Många, som till exempel NY Times skarpa analytiska poddare Ezra Klein, säger sig ännu inte kunna se någon riktig politisk linje, en ”Trumpdoktrin”, på grund av det obeständiga hattandet i fråga efter fråga. Det kan verka som om Trump öppnat den radikala högerns gamla vindsförråd och resväskor på nyckfull jakt efter fungerande impulser att sätta snurr på – härvor av konspirationer och fördomar.  Han sprider osäkerhet om vad han faktiskt vill. Det fungerar perfekt i kampen om vår uppmärksamhet, är inskrivet i arbetsmanualen.
Men egentligen är det väl inte så svårt att identifiera linjen? Hans första år har ju utmärkts av en auktoritär, oppositionsfientlig och narcissistisk strävan efter maktkoncentration: till sig själv och sin familj genom att öka på den egna förmögenheten, till presidentmakten genom konstitutionella förskjutningar och till det vita USA genom en rasfixerad nationalism. Linjens riktning utmärks av precision och målmedvetenhet. Risken är stor att han i efterhand kommer räknas som en av landets mest betydelsefulla presidenter: Roosevelt, Johnson, Reagan, Trump.
Det räcker inte med att han framgångsrikt agerar i symbios med distraktionskulturen. Han lyckas dessutom att framstå som en riktig människa mitt i de artificiella maskinerierna. Han är rolig, excentrisk, obalanserad, ilsken, svinaktig, skrytsam, oartig. Han är som ingen annan politiker. Han bryter mot alla hindrande regelverk. Också det förefaller komma helt naturligt. Han lyckas helt enkelt med tricket att vara både fejk och äkta. Det är som om hans narcissism talar till hans fördel, gör honom mänsklig. På så vis uppfyller han ännu en av samtidskulturens starkaste begär: det efter autenticitet.
Det verkar motsägelsefullt – autenticitet är ju till synes distraktionskulturens motsats – men Trump får det att fungera. Det mest skrämmande med honom är inte hans jönsighet, utan hans möjliga genialitet.