(Expressen 26/11 2025). Slutscenen i Francois Truffaults debutfilm ”De 400 slagen” från 1959 är svår att glömma. Antoine har rymt från barnfängelset. Han springer, springer, springer. Längs en landsväg, genom skogsdungar med sjungande bofinkar, över en sandstrand, ut till havet. Han är fri. Äntligen fri från familjen, skolan, fängelset. Från förljugenheten.
                Nästa sommar kommer Sverige ha fängelser för trettonåringar.
                De kommer inte se ut som häktet och anstalten i Truffauts film. Dunklet, stenväggarna och kylan är nu ersatta av upplysta vita rum. Men den som tror att inlåsningen blivit mindre plågsam och människofientlig ska läsa Fanny Klangs vittensmålsroman ”Sluten anstalt” (2024) från hennes år som anställd hos Kriminalvården. Hon visar hur medmänsklig empati i praktiken är förbjuden på svenska fängelser. Där kan inga barn bli vuxna på riktigt.
                Alla vet att inget blir bättre av att barn sätts i fängelse. Brottsligheten minskar inte ett dugg. På den punkten är vetandet entydigt. En del internationell forskning pekar till och med på att brotten ökar om barn sätts i fängelse. Men det har blivit betydelselöst.
                Kriminalpolitikens mål har länge varit att minska brottsligheten. Rätt självklart, eller hur? Men när jag i våras skrev en serie artiklar om den straffande vändningen (11/3, 13/3 och 17/3) blev det uppenbart att målet inte längre gäller. Inlåsningen har i stället fått ett egenvärde. Även enkla brott ska leda till fängelse. De som begått grova brott ska inkapaciteras, som det heter. De ska hållas inlåsta så länge som möjligt och på så vis hållas borta från andra människor. Konsekvenserna spelar ingen större roll. Om några år kommer därför Sverige ha överlägset flest fångar i EU – trots att brotten inte ökat på årtionden och ungdomsbrottsligheten sjunkit markant.
                Det är inte så konstigt att regeringen sammanbitet slår ner allt motstånd, ignorerar all kunskap. Att barn som begått mord eller mordförsök ska fängslas tillhör den nya straffdoktrinen.
                Men den här gången, med just den här dramatiska straffskärpningen, händer det också något annat som borde få mobilerna att larma. Nämligen själva sättet beslutet drivs igenom på.
                Den ursprungliga utredningen SOU 2025:11 från i februari föreslog att straffbarhetsåldern skulle sänkas till 14 år, alltså bara ett år. Och den var lite annorlunda än de flesta andra slappa utredningar i straffskärpningskarusellen. Den redovisade nämligen en rad argumenten mot barn i fängelse med en sådan klarhet att man anade att utredarna egentligen inte trodde på sitt eget förslag, utan böjt sig för övermakten.
                Men det var som att utredningens tvehågsenhet och den massiva kritiken från alla forskare, experter och jurister triggade regeringen. I september lade de fram ett ännu mer radikalt förslag, att straffrättsåldern ska sänkas ända ner till 13 år. Protesterna växte. Till och med Kriminalvården sade nu bestämt nej. Men regeringen struntar demonstrativt i alla invändningar. De bemöter dem inte ens.
                Vi vet att barn inte utvecklat tillräcklig förmåga att förstå konsekvenserna av olika handlingar. Vi vet att barn skadas för livet i en fängelsemiljö. Vi vet att den uppmuntrar utvecklingen av en yrkesidentitet som laglös. Vi vet att barn som lockats, manipulerats eller tvingats skjuta i de flesta fall inte alls är samhällsfarliga, utan offer för exploatering från vuxna gängkriminella. De som döms till fängelse blir därför dubbla offer.
                Alla vet. Men de ska ändå låsas in i fängelser.               
                Hela det samlade vetandet som redovisats i remissvar, artiklar och intervjuer har berövats sin mening. Att skriva den här artikeln är egentligen lönlöst. Inget kan rubba de på förhand utstakade besluten. Regeringens hundraprocentiga kunskapsresistens, arrogans för yrkeserfarenheter och ovilja att lyssna på andra lösningar ändrar samhällsdebattens själva funktion.
                Ulf Kristersson sätter på det här viset demokratins och det öppna samhällets inneboende rationalitet ur spel: att hitta bästa möjliga beslut genom att lyssna till så många röster som möjligt. Viljan att sätta barn i fängelse har blivit en förövning till både en auktoritär samhällsordning och styrelseform.
                 . Jag springer med Antoine. Mer än någonsin. Bort från fängelset. Bort från alla petrifierade auktoriteter. Ut mot friheten. Han hade ljugit (visat kreativ fantasi), skolkat (för att gå på bio) och stulit (en skrivmaskin). Är det verkligen dit vi ska igen?