(Expressen, 20/12 2025). Den nya högern skräms av mellanmänsklig omtänksamhet och tillit. För att värja sig ropar de ut anklagelser om godhetsknarkande snällism. De kyler ner oss. Försöker stålsätta oss mot lidandet. Empati ses som ett normbrytande karaktärsfel.
                Plötsligt har det blivit en politisk motståndshandling att berätta om snälla människor.
                Jag har alltid varit grinigt inställd mot sånt. Vem står ut med romaner om helgjuten godhet? Men mitt motstånd har börja ge vika. Något har förändrats. Det började med amerikanska Elizabeth Strouts nya roman ”Berätta allt”.
                Visserligen cirklar romanen runt ett grymt mord på en 86-årig kvinna: elakhet, övergrepp och livslångt hat. En lite udda ensling blir på sedvanligt vis felaktigt misstänkt för mordet. Men allt detta överskuggas fullständigt av den varmhjärtade pensionären Bob Burgess och hans bekantskapskrets. Jag tror det är själva överskuggningen som är romanens kärna. Människors vänskap, deras vilja att bättra sig, den självklara hjälpsamheten, lyssnandet pressar ut mörkret i marginalen, som sorgliga men sällsynta fenomen.
                ”Berätta allt” framstår som en visserligen lågmäld, men ändå genomtänkt kontring mot MAGA-rörelsens konspiratoriskt fmiisstänksa,mma berättelse om livet i USA. Eftersom hennes litterära värld i roman efter roman – där olika personer dessutom återkommer – är Maines kantstötta småstäder med opioidmissbruk och fabriksruiner blir effekten uppenbar. Bob Burgess blir en direkt motpol till Donald Trump. En helt annan idé om vad det är att vara amerikan. Godhet som motståndshandling.
                Visserligen blir det efter hand lite påfrestande att läsa om Bobs alla omtänksamheter. Men Strout räddar sin väv av olika berättelser runt honom från gullighetsfällan. Hon är lika tonsäker, och tillhör samma litterära tradition, som Alice Munro och Richard Ford. Men mjukare. Snällare. Empatins tydlighet får polemiskt värde, från en författare jag aldrig uppfattat som särskilt politisk.
                Samtidigt som jag läste Strouts roman pågick Zohran Mamdanis valrörelse i New York. Sambanden var uppenbara. Han lyckades summer sin tilltro till människor och värderingsolikheternas samhälle i ett vinnande leende. Den radikala högern var anmärkningsvärt svarslös.
                Ukrainaren Serhij Zjadans nya novellsamling ”Arabesker” är ett mer häpnadsväckande exempel på berättelser om godhet som motståndshandling. Jag kunde inte längre blunda för fenomenet. Hans tidigare romaner har knappast präglats av mellanmänskligt ljus. Tvärtom. De har varit rätt plågsamma vandringar med män som förlorat riktningen och förstört sig själva och alla kvinnor de mött med sin destruktiva sexistiska maskulinitet, skildrat på ett sätt som gjort det omöjligt att veta om författaren tillhör problemet eller har genomskådat det. I likhet med Strout har Zjadan också utbvecklat ett eget litterärt landskap, i Charkiv och småstäderna längre österut.
                I ”Arabesker” har stämningsläget förändrats, antagligen av kriget. Över nästan varje novell lyser en mild sol. Tillståndet är visserligen fortfarande sorgkantat och rostangripet. Men ändå lätt. Alla hjälper varandra. Visar hänsyn. Två sjaviga lads åker varje dag in i de krigshärjade städerna för att evakuera äldre och ensamma, hjälpa till med förnödenheter, gå på begravningar. En illa omtyckt lärare bosätter sig i den utrymda skolan: någon måste ju ta hand om bildningens hus, vakta skolbiblioteket. Zjadan berättar helt enkelt om goda människor nära fronten, den ena efter den andra. Hur de bemöter den ryska imperialismen med mellanmänsklig solidaritet, på sina egna enkla vis.
                Jag vet inte riktigt hur jag ska förstå det här. Strout och Zjadan är inte ensamma. Den palestinska poeten Nima Hasans dikter inifrån Gaza, ”Den sista fjärilen”, verkar ju också medvetet söka efter en mellanmänsklig värme, samtidigt som den håller på att utplånas av Israels krig.
Och hur är det egentligen med Christian Krachts omskrivna ”Air”? Även den handlar ju om självuppoffrande godhet, att hjälpa andra, helt okända människor i ett avlägset (sago)land, med att besegra tyranniet och upphäva flyktinglivet. Det är ju först efter detta fullföljts som de båda avlidna esteterna, som romanen följer, kan bli mänskliga – det vill säga hjälpsamma och empatiska – och därmed lämna mellanstationen limbo för att inträda i evigheten.
                Min osäkerhet bottnar i att jag inte vet om detta är en litteratur för att ge luddig tröst åt de politiskt deprimerade. Eller om den faktiskt blivit något mer, något verkningsfullt – och vad det i sådant fall säger om allvaret i de frihetsfientligas framstötar.
                 Poängen med Elizabeth Strouts roman är att Bob Burgess inte fattar att han är en god människa. Han har inte en susning. Och samma sak gäller de där männen med skåpbil i östra Ukraina. De bara gör sitt bästa, visar lite medmänsklighet. Inget mer med det. Men det verkar ha fått en värderingspolitisk laddning.
                                                                
Elizabeth Strout: Berätta allt
Översättning: Helena Hansson. (Brombergs)
 
Serhij Zjadan: Arabesker.
Översättning:_ Sofia Uggla. (Ersatz)