(Sydsvenskan, 14/1 2026). Abdellah Taïas nya roman är ett mästerverk. Jag vet. Man ska vara försiktig med starka omdömen. Men den här gången går det inte. I ”Tårarnas bastion” står alla sorgkantade minnen och all smärta i full brand, men under hundraprocentig konstnärlig kontroll. Ingen kan vara oberörd.
                Det har alltid förvånat mig att fransk-marockanen Abdellah Taïa inte fått mer uppmärksamhet, större recensioner och fler läsare. När han första gången översattes till svenska för sjutton år sedan var det visserligen många som ropade till. ”Ett arabiskt vemod” var en kort men koncentrerad självbiografisk roman om hans uppväxt som ung homosexuell i den marockanska staden Salé: begäret, familjenormerna och de dunkla lockande gränderna. Men de följande romanerna från Paris, dit Taïa flyttade, har i huvudsak gått under radarn. Rätt obegripligt om ni frågar mig.
                Hans romaner har ofta varit lite oförlösta. Men de har alltid känts livsviktiga, med en nästan desperat energi. Hans tema har varit konstant men inte entonigt: att vara ”bögen” i Marocko, ”araben” I Frankrike och alltid hemsökt av sin uppväxt i ett fattigt arbetarhem – inte olikt Édouard Louis romaner, men mer söndersprängda, expansiva. Jag har läst varje ny med pirrande förväntan. Hans litterära begåvning har varit uppenbar.
                Det var med hans förra roman, ”Leva i ditt ljus”, som hans korthuggna och upphettade stil började flyga på allvar, i en fantastisk kärleksförklaring, och uppgörelse, med hans då avlidna mamma. Hon var en obegripligt viljestark kvinna som segade sig upp från absolut fattigdom till visst välstånd, men som också agerade diktator över en familj insvept i galenskap. Taïa både flydde från och höll fast vid henne.
                Men nu är det dags för hans första riktiga mästerverk, ”Tårarnas bastion”. Romanens berättare Youssef återvänder till hemstaden Salé för att klara ut det sista i arvet efter sin mamma. De självbiografiska dragen är bara lätt maskerade.
                I de fattiga kvarteren stiger minnena fram. De går inte att hålla tillbaka. Föraktet mot hans homosexualitet. Våldtäkterna. Den påtvingade skammen. Han ser hur män fortfarande tolererar övergrepp mot små pojkar. Men påminns också om hur kärleken till andra män gjorde honom till en älskande levande människa. Såren, skammen och lusten är sammantvinnade och svårutredda.
Han vacklar mellan längtan att hämnas och viljan att förlåta. Men valet mellan dem visar sig vara omöjligt. Minnena är för starka. Verkligheten för mångfacetterad.
Trots att romanen bara är 180 sidor är den polyfonisk, med en rad olika röster. Där hörs till exempel Youssefs tonårskärlek som överlevde hatet genom att bli en stenrik maffioso. Nu ligger han på bårhuset och väntar på att bli begravd. Där hörs också hans sex systrar som en hel kör. Det känns som att alla sjunger. Ja, att romanen är uppbyggd som ett requiem över förlorade liv, aldrig glömda tårar och ett kvarlevande våld. Men tonläget är inte sakralt. Det kommer från en torch-singer som Edith Piaf, Jacques Brel eller Marc Almond. Romantiskt, febrigt, drömlikt. Allt detta förvandlat till uttrycksfull rytmisk svenska av Maria Bodner Gröön, som utvecklats till Taïas svenska röst.
”Tårarnas bastion” är en uppgörelse med hela det marockanska samhället: könsmaktsordningen, korruptionen, det religiösa hyckleriet, hbtq-hatet. Lite oväntat fogar Taïa också in en skildring av hur kristna spanjorer för hundratals år sedan anföll Salés muslimska befolkning, kidnappade hundratals och dödade ännu fler. Den blir till en underförstådd meditation över 7 oktober och kriget i Gaza. Vi är ohjälpligt infångade i ett historiskt system av övergrepp, sadism och skuld.
Youssef tar nattflyget tillbaka till Paris. ”Salé och jag, fortfarande vid liv, ett litet barn som sitter på marken och precis har slutat gråta. Han reser sig upp. Han torkar bort tårarna från kinderna. Han går framåt på bara fötter.”
 
Abdellah Taïa: Tårarnas bastion.
Översättning: Maria Bodner Gröön.
Elisabeth Grate bokförlag. 180 sidor.