(Expressen 29/1 2026). Masskjutningen på Risbergska i Örebro har från dag ett omgivits av nervositet. Som om morden bränns: too hot to handle. Redan på den första presskonferensen vilseledde polisen allmänheten. De sade ingenting om några dödade, trots att de visste. Tio personer hade mördats, varav åtta var invandrade. Tre dagar senare uppmanade statsministern oss att inte spekulera om motivet. Vi skulle sörja. Inte tänka.
                Journalisten Frida Sundkvist kom till Örebro några dagar senare för att skriva. Hon har erfarenhet som grävande journalist och började undra. Hade polisinsatsen verkligen varit så helgjuten som man påstod? Hon begärde ut en del offentliga handlingar. Men möttes av oväntade besked. De var sekretessbelagda. Polisens tystnadskultur var aktiverad. Morden var en ”berättelse” som staten uppenbarligen ville ha full kontroll över.
                I stället sökte hon upp anhöriga för att få svar, och fick så småningom nära kontakt med två familjer. Berättelserna är fruktansvärda. Deras nära – Aziza som var lärare och Salim som var elev och skulle gifta sig i juli – sköts av mördaren och lämnades att dö i en korridor. Salim hann både ringa 112 och facetima med sin blivande hustru Kareen innan han avled.         Tidigt började familjerna ställa frågor. De ville veta vad som hänt för att kunna bearberbeta sorgen: hur de hade skjutits, hur länge de levt, om de kunde ha räddats. Men polisen undvek att dela med sig. I stället fick de vilseledande svar, tystnader och osanningar. De bemöttes respektlöst. Var det något som polisen ville dölja?
Frida Sundkvist blev indragen i familjernas försök. Hon lyssnade. Hon noterade. Och hon började också hjälpa dem. Det uppstod ett ömsesidigt samarbete för att få fram sanningen om morden, mördaren och polisinsatsen. De blev som en alternativ undersökningskommission.  Hon skildrar arbetet kronologiskt, med en korrekt ton förstärkt av mänsklig värme. Hon är rättvis mot alla, utom de höga polischeferna. Den stilistiska enkelheten är rasande skickligt genomförd.
Jag lovar. Det är omskakande att läsa. Inte bara för skräckens och sorgens detaljer, utan även för myndigheternas – i synnerhet polisens – brist på medmänsklig omtanke. Här finns vittnesmål jag aldrig kommer glömma. Som sättet på vilket de anhöriga fick de första klumpigt maskerade dödsbeskeden i en stor sjukhusaula.
Polisinsatsen framstår som skral men tursam. Bara några få Örebropoliser vågade dra sina tjänstevapen och gå in i skolan för att få ett slut på mördandet och rädda liv. De flesta stod kvar utanför och tittade på. De var rädda. De var lamslagna. De gjorde inte som de lärt sig, som de borde gjort. Allt enligt en erfaren polis och utbildare i pågående dödligt våldspm var på plats – han var en av dem som gick in i skolan – och får stort utrymme i Sundkvists bok.
Både Aziza och Salim kunde tidigt ha dragits ut ur skolan, åtminstone Salim hade då, enligt ansvarig rättsläkare, haft goda chander att överleva. Men de poliser som trots allt vågat sig in, blivit beskjutna och genom sin närvaro fått mördaren att gå in i ett klassrum och skjuta sig själv lämnade dem kvar att dö i korridoren. De ville bara därifrån. Polisens dokumentation visar enligt Sundkvist varför de ville därifrån.  Det fanns inga andra poliser som kunde fylla på, backa upp, hjälpa till. De stod ju utanför på åskådarläktaren.
I boken säger Azizas bror: ”Jag lägger ingen skuld på de poliser som inte hjälpte min syster”. Hans kritiska poäng är i stället att polisen måste kunna berätta och medge för de anhöriga att de begått misstag. De kan inte undvika sanningen.
”Efter skotten” är en sorgkantad anklagelse mot polismyndigheten. I förlängningen ifrågasätter den också hela det svenska samhällstillståndet: invandringsfientligheten och misstänksamheten mot de som gick på Risbergska – mot de ambitiösa och strävsamma. Det är därför masskjutningen blivit too hot to handle.
 
Frida Sundkvist: Efter skotten. Sanningen om Sveriges värsta masskjutning.
Ordfront.