(Sydsvewnkan 9/2 2026). Kriget i Gaza kommer förändra Israel för alltid. Kombinationen av massakrerna 7 oktober och folkmordskriget har utplånat de sista resterna av landets ursprungliga självbild. Samtidigt som Gaza bombats sönder har Israel förvandlats till ett moraliskt ruinlandskap.
             Just nu ser landet ut att välja ett evigt krig och en fullt utvecklad apartheid: ett aggressivt härläger som humanister i resten av världen betraktat med misstänksamhet och fientlighet. Men vem vet?
De judiska röster som vill något annat är visserligen politiskt svaga och kommer i de flesta fall från diasporan utanför Israel. Men de tränger sig ändå på med hjälp av trovärdig angelägenhet.. De efterlyser en genomgripande kritisk undersökning av varför det gått så illa. Det räcker inte att skylla folkmordskriget på Benjamin Netanyahus högerregering. Orsakerna ligger djupare. Hela det sionistiska idéarvet behöver granskas, omtolkas och kanske ersättas med något annat.
             Frågorna berör även den judiska identiteten så som den utvecklats i både Israel och diasporan. Den judisk-amerikanska författaren och publicisten Peter Beinart ställer redan i titeln till sin omdiskuterade bok den övergripande frågan om vad det innebär ”Att vara jude efter förstörelsen av Gaza”. Ett av hans svar är att judarna behöver lämna den självuppfattning om ”kollektivt offerskap och moralisk ofelbarhet” som hängt samman med israelisk politik.
Den snart 80-åriga Talmudexperten Daniel Boyarin återvänder i samma anda, i ”The No-State Solution”, till frågan som judiska nationalister ställde i slutet av 1800-talet: vad är judarna? Boken kom ut några månader före krigsutbrottet men dödandet har bara gjort frågan ännu mer aktuell.
             Med en artikel i Dagens Nyheter (28/7) anslöt sig Anders Carlberg, som tidigare var ordförande för judiska församlingen i Göteborg, till diskussionerna. Han skriver att judarna nu står inför valet att antingen hålla kvar vid det etiska arv och kritiska lärande som utgjort deras sammanhållande kitt eller att acceptera de israeliska våldsbrotten i Gaza och därmed, underförstått, välja ett annat slags judendom. ”Frågan om judendomens framtid i diasporaförsamlingarna kan bara besvaras av judarna själva.”
             Några månader senare kom boken ”Sionismens vägskäl” där han undersöker den tidiga sionismens idévärldar. Trots att den är ett försvar riktat mot dem som under krigsprotesterna lagt skulden på just sionismens idéer, så innebär den ändå en försiktig men märkbar omtolkning. Med sympati beskriver han till exempel den ”alternativa sionismen”, den som inte strävade efter en rent judisk stat, utan ett kulturellt uppsving genom nya skolor, universitet och experimentella sätt att leva; i en tänkt samklang med den palestinska befolkningen.
Med ett sådant idéperspektiv blir etablerandet av den israeliska staten 1948 inte ett entydigt förverkligande av de sionistiska ambitionerna, utan rörelsens avgörande vägskäl. Staten blev judisk, de binationella förhoppningarna grusades, den ”alternativa sionismen” försvann ut i kulisserna och palestinierna tvingades på flykt. De israeliska fredsrörelserna har däremot länge sett junikriget 1967 med ockupationen av Gaza och Västbanken som den stora scenförändringen. Carlbergs tolkning återför den till 1948. Det öppnar inte bara för spaningar efter sionismens förlorade vägval utan också för visst samförstånd med den palestinska historieskrivningen.  
             Sionismens förhållande till kolonialismen har länge varit en infekterad fråga. Anders Carlberg avvisar kategoriskt sådana samband. Jag förstår inte varför. De sionistiska pionjärerna han citerar talade ju återkommande om koloniseringsarbetet. Rörelsens försök att rädda judarna från antisemitiskt förtryck var mättat av dåtidens motsägelsefulla strömningar: nationalism, socialism, upplyst emancipation – och naturligtvis även olika koloniala föreställningar. Vem kan förneka att koloniseringsarbetet var framgångsrikt? Nya städer byggdes upp. Ett nytt land materialiserades. Ursprungsbefolkningen trängdes målmedvetet undan. Sedan flera år kan man följa den fortsatta processen på Västbanken.
Men en avkolonisering av Israel kan inte få innebära att judarna tvingas bort, utan i stället att de nationalistiska synsätt som formats av kolonialismens värderingar rannsakas och förkastas.
             Det är spännande att se hur en av den tidiga sionismens viktigaste gestalter, Ahad Ha’am, framhävs i de olika försöken att omarbeta sionismen. Som bosatt i Palestina på 1920-talet protesterade han mot den judiska arrogansen – och kolonialt präglade rasismen – gentemot palestinierna. Daniel Boyarin beskriver hur han motsatte sig en exklusivt judisk stat och i stället förordade en nationell renässans för judar över hela världen med Palestina som ett kulturellt epicentrum. Judiskt och palestinskt självbestämmande var ömsesidigt beroende. Med hjälp av Ha’am försöker Boyarin och andra förankra tanken på ett binationellt eller federalt Israel/Palestina i den egna historien.
             Boyarin är radikal och motsägelsefull. Han försvarar passionerat tanken på en samlad judisk nation. Men förkastar i antinationalistisk anda varje form av judisk stat. Den judiska nationen är diasporisk. Judarna ska inte retirera. Inte alls. De ska i stället ta ett språng in i framtiden, med hjälp av sitt historiska arv, sina kulturella praktiker och en kommunikativ etik. Han tar, lite överraskande, hjälp av den antikoloniala teoretikern Frantz Fanon för att hitta rätt. Boyarin identifierar sig som judisk antisionist och ansluter sig till den tradition som hans yngre kollega vid Berkeleyuniversitetet, filosofen Judith Butler, undersökte i sin betydelsefulla bok ”Parting Ways – Jewishness and the Critique of Zionism” (2014).
             Instämmer Boyarin i det ofta kategoriska påståendet att ”sionism är rasism” och den tillhörande övertygelsen att om bara sionismen nedkämpas kommer Palestinakonflikten lösa sig? Kanske. I någon mening. Men jag antar att han skulle göra det viktiga tillägget att all nationalism, oavsett om den är israelisk-judisk, palestinsk eller svensk, vilar på rasfilosofisk grund. Sambandet mellan etnonationalism och rasism är universellt.
              Samtidigt visar hans bok att sionismen rymmer många olika synsätt. Övertygade sionister kan vara genomtänkta antirasister. Till exempel de judiska israeler i Ta’ayush som står bredvid palestinierna när beväpnade bosättare slår till. Eller de som arbetar tillsammans med israeliska palestinier i socialistiska Standing Together. Ensidiga paroller om sionismens ondska blockerar olika nödvändiga försök att ömsesidigt övervinna och dekonstruera konfliktens båda nationalismer.
             De här böckernas kritiska undersökningar av sionismen är viktiga. Och svåra. Alla tre författarna – Carlberg, Beinart och Boyarin – vittnar om personliga brottningar och uppbrott. Förhållandet till sionismen och Israel handlar om deras liv, om vilka de vill vara tillsammans med andra judar och med resten av världen.
En av poängerna med Carlbergs bok är påpekandet hur identitetspolitiskt framgångsrik sionismen var redan vid förra sekelskiftet. Trots att den länge hade väldigt få judiska sympatisörer så ingav den judar en ny självrespekt. På så vis blev både sionismen och Israel till sist viktiga beståndsdelar i de judiska identiteterna, oavsett var de bodde, om de var religiösa eller sekulära, skarpt kritiska till Israel eller hundraprocentigt lojala. Det innebär att om Palestinakonflikten ska kunna röra sig mot ett skört men ändå ömsesidigt samförstånd i ett Israel/Palestina måste de inblandade arbeta sig igenom arvet från sionismen – och omformulera eller lämna det inifrån. Peter Beinart riktar sig till världens judar när han enkelt konstaterar: ”Vi behöver en ny historia”. Det är ett laddat och mödosamt arbete. Det har redan pågått en tid. Men Gaza har gjort det ofrånkomligt.

Peter Beinart: Att vara jude efter Gazas förstörelse. En vidräkning.
Översättning: Daniel Pedersen. (Faethon) 191 sidor.

Daniel Boyarin: The No-State Solution. A Jewish Manifesto.
(Yale University Press). 169 sidor.

Anders Carlberg: Sionismens vägskäl.
(Korpen). 201 sidor.