(Expressen 12/2 2026). Man kan inte bo kvar hemma hela livet. Det blir trångt och stillastående. Författaren Édouard Louis flydde visserligen ut från sitt förfärliga föräldrahem i norra Frankrike och in till universitetslivet i Paris så fort han kunde.
För att befria sig från minnena – våldet, fattigdomen, förnedringen – började han sedan skriva. Roman efter roman. Korta. Precisa. Om den egna frigörelsen, om mamman som också lyckades resa sig och om pappan som blev kvar, fattig och utsliten. I den nya romanen ”Kollapsen” är det den våldsamma äldre halvbroderns misär som bearbetas. Allt känns igen; hopplösheten och den sjaskiga ondskan.
                Det är som om Louis ändå blivit kvar i barndomshemmet där han ältar sina helvetesminnen. Varv efter varv. Ett skrivande som började som en befrielsehandling har börjat likna ett självskadebeteende.
                Man blir lite orolig för honom, för hans fortsatta skrivande. Han har ju betytt så mycket. Han har lyst upp sin egen familjs historia så att den blivit en levande omtalad anklagelse mot hela klassamhället. Romanerna har avslöjat samtidens skam: fattiga arbetarfamiljers vanmakt och prekära villkor.
                Hans bror blev bara 38 år. Sedan kollapsade kroppen av ett överskott på alkohol och ett underskott av kärlek hemifrån.
                Louis avskydde honom: slagen, supandet, det tilltagande förfallet. Han hade inte träffat honom på minst tio år när dödsbeskedet kom. Han vill inte ens gå på begravningen. Men han måste skriva, trots att han egentligen inte vet så mycket. Han tvingas göra en undersökning, söka upp andra och ställa frågor. De egna minnena träder fram som långsamma hypnotiska filmklipp. Bakom våldet gömde sig en förkrossad drömmare. Allt är sorgligt. Skitsorgligt.
De inskjutna essäavsnitten där han radar upp malplacerade citat från kreddiga författare som Joan Didion och Julia Kristeva är däremot meningslösa. De kastar en oväntat kall skugga över Édouard Louis själv. Överlägsen. Kanske arrogant. Med ett behov att markera fortsatt avstånd till sin bror och hans oförmåga att bryta det sociala arvet.
                Det är dags att flytta hemifrån nu, Édouard. Dra in andan. Våga språnget.
 
Édouard Louis: Kollapsen.
Översättning: Marianne Tyfvesson.
Albert Bonniers förlag. 192 sidor.