(Expressen 5/3 2026). Fler barn. Sverige behöver fler barn. Städer över hela landet kommer snart ha krympande befolkningar. Tomma lägenheter. Nedlagda skolor. Alla talar om den demografiska krisen. Fram för större familjer, ropar man.

                Men det gäller uppenbarligen inte alla.

                Nyligen presenterade finansministern förändringar för att avskräcka invandrade att skaffa barn. Inga barnbidrag. Ingen föräldrapenning. Det följer ett framväxande mönster. Bara vissa sorts barn är välkomna. Andra är inte önskvärda. Det är inte svårt att lista ut vart gränsen går. Sverige vill ha massor av vita bebisar. Men inga andra.

                Nu upprättas långa listor över 18-åringar som ska deporteras, på grund av att den smidigt geniala möjligheten till spårbyte avskaffats. Det spelar ingen roll om de har högsta betyg, redan arbete eller kan allt om svensk historia. De ska ut. Det har börjat fattas utvisningsbeslut om små barn. Naturligtvis med förhoppningen att hela familjen lämnar landet. Både regeringen och Socialdemokraterna vill för säkerhets skull också avskaffa barnbidragens flerbarnstillägg, med baktanken att det bara är familjer med mörk hudfärg som vill ha så många barn. Och det måste förhindras. Sverige vill inte ha deras barn.

                Alltsammans är ett demografiskt självskadebeteende. Men det är knappast nytt. Vi har sett det förut.

                För nittio år sedan gällde också ”kris i befolkningsfrågan”. Samhället gjordes mer barnvänligt. Barnbidrag, egnahemslån och barnanpassad stadsplanering. Utvecklingen vände. Men alla barn var inte välkomna. Man sorterade bort de olämpliga föräldrarna. De spm ansågs försvaga svenskheten, eller med dåtidens språkbruk: den svenska folkstammen.

                1935 började man därför sterilisera de olämpliga. Först psykiskt sjuka, epileptiker och andra. Några år senare inkluderades de som ansågs ”asociala” och ”oförbätterliga lösdrivare”. Romer och ”resandefolk” blev därmed måltavlor. I sin bok ”Föräldrarnas födelse” citerar Maja Larsson Socialstyrelsens ståndpunkt, att just dessa människor aldrig kan anpassa sig till ”gängse moralbildning och uppförandenormer”. Larsson visar att ”Det inte är föräldrarnas agerande som är fel, utan deras genuppsättning”.

                Det känns igen. Eller hur? Det är bara språket och metoderna som förändrats. Nu talar man om ”dålig vandel” och ”invandrad kriminalitet”. Nu deprterar man barn och ungdomar i ställer för att sterilisera dem. Men avsikten är densamma.

                De senaste åren har staten utrett och bett om ursäkt för gamla övergrepp. Tvångssteriliseringarna. Hatet mot romerna. Rasbiologin. Samtidigt har nya övergrepp, med inledande försiktighet, börjat prövas ut. Staten har satt ett gammalt och beprövar utsorteringsmaskineri i rörelse Återigen i nationens namn. Svenskheten är en våldsideologi.

(Någon dag efter att artikeln publicerades pausade regeringen tonårsutvisningarna i väntan på ny lagstiftning, renoverade spårbytesmodellen och började utreda att frånta människor deras permanenta uppehållstillstånd).