(Expressen 11/3 2026). Det var i juni förra året som tvångsblandning gjorde plötslig entré i det högerpolitiska språket. Det flammade upp med oväntad lyskraft. Alla drogs med.

I en intervju med TT var Johan Forsell (M) tidigt ute med anklagelser om att Socialdemokraterna nu vill ”tvångsblanda befolkningen”. I Almedalen skruvade Elisabeth Svantesson (M) upp tonläget med frågan ”vill du ha tvångsförflyttningar från villa till betongförort?”. Och senare under hösten påstod Ebba Busch (KD) på X att sossarnas tvångsblandningspolitik var ett experiment med ”vanliga människors vardag och trygghet som insats”.

Det var egentligen märkliga angrepp. Redan 1984 slog den Invandrarpolitiska kommittén fast att det behövdes politiska åtgärder för att blanda befolkningen och på så vis hindra den framväxande segregeringen. Det har alla partier – utom Sverigedemokraterna – sedan dess varit överens om. Men i somras kom den stora omsvängningen. Det självklara idealet med blandade och integrerade städer blev hastigt en elektrifierad konfliktzon. Ordet tvångsblandning väckte ett oväntat partipolitiskt stöd för bibehållen segregation.

Allt började med att Socialdemokraterna på sin partikongress beslutat om åtgärder för att försöka bryta upp det segregerade samhället. Där fanns försiktiga förslag på hur staten och kommunerna kan återta en del förlorad makt över bostadsbyggandet. Satsningar på fattiga bostadsområden. En ambition att bygga fler radhus och egnahem i miljonprogrammets stadsdelar. Inget var särskilt omskakande eller ens nytt. Men det som utlöste attackerna var förslaget om ekonomiska incitament till nya hyresrätter i anslutning till villaområden. Plötsligt skulle integrationspolitiken och blandstadens gamla idéer om olika näraliggande upplåtelseformer beröra även den (mestadels) vita medelklassen. Det var som att trycka på en röd knapp. När sedan Jonas Attenius, kommunalråd (S) i Göteborg, upprepade vad borgerliga och rödgröna kommunpolitiker sagt i årtionden – att ”befolkningen behöver blandas, på lång sikt” – var den nya parollen klar: stoppa tvångsblandningen.

                Innebörden var uppenbar. Husen i de utsatta stadsdelarna kan få nya fasader. Lägenheterna nya kök. Och innetorgen återfå sina sedan länge nedlagda vårdcentraler. Men de som bor där ska bo kvar. De är inte välkomna på ”våra gator”. Människor med olika hudfärger, värderingar och inkomster ska inte blandas.

I en artikel i Kvartal (23/6) konstaterade Payam Moussa – som är chefredaktör för socialdemokratiska Tiden och deltagit i att ta fram förslagen – med uppenbar förvåning att Ulf Kristerssons regering plötsligt börjat försvara status quo i segregeringsfrågan. Det är ohållbart, menade han. Och han förutspådde att Moderaterna under valrörelsen skulle ansluta sig till Socialdemokraternas måttfulla förslag och att talet om tvångsblandning skulle upphöra.

Jag är rädd att han har fel.

Talet om tvångsblandning har fått fäste i det pågående paradigmatiska värderingsskiftet. Det rimmar med hårt konservativa och nationalistiska sätt att tolka och tala om samhället. Nio månader efter kongressen publiceras det fortfarande nyhetsartiklar, tv-inslag och ledarkommentarer om tvångsblandningen. Ordet lever. Det har normaliserats.

Att segregeringens gränsdragningar fått övertygade försvarare är omtumlande. Man måste nästan upprepa detta tyst för sig själv några gånger för att förstå omsvängningens betydelser och följdverkningar.

Men målet är helt säkert större än så: att avskaffa integrationspolitiken som sådan, som vägledande samhällsprojekt, som ömsesidiga prövande processer där människor och värderingar blandas och utvecklas. De vill ersätta integrationspolitikens inbyggda osäkerhet – och frihet – med en på förhand fixerad valsituation. Antingen väljer man att assimileras efter politiskt fastställda svenskhetsnormer. Eller också får man finna sig i att bli separerad, utpekad, segregerad och i värsta fall vandeldeporterad.

I Jimmie Åkessons tal vid Sverigedemokraternas partidagar i slutet av november utgjorde tvångsblandningen den sakpolitiska höjdpunkten. Han verkade peka ut den som partiets primära valfråga. Samtidigt formulerade han också alternativet till integrationspolitiken med svartvit enkelhet. Den som vill vara svensk står framför två dörrar. Den ena leder in. Den andra ut. För olika minoriteter innebär detta att nationalismens eviga tvångsfråga ställs på sin spets: antingen gör man våld på den man vill vara och ”anpassar sig” efter majoritetens normer och livsstilar eller också blir man en existentiell dissident.

Men anklagelserna om tvångsblandning spinner inte bara loss för att de ligger i linje med en större ideologisk vindkantring. Segregeringen har ju länge haft ett tyst stöd, eller åtminstone acceptans, bland befolkningen. Många trivs i uppdelade städer. Och vill behålla dem så. De inger dem trygghet. Det är ett fenomen som verkar begränsat till vita människor, som en diffus omkringflytande vit rädsla. Det är inte begränsat till Sverige, utan märks i alla storstäder i Europa och Nordamerika.

Järvaveckans attutydundersökning ”Sverigerapport” från förra året visar att en rätt stot andel av befolkningen inte vill bo granne med någon som har annan kulturell eller religiös bakgrund. Andelen har legat runt 20 procent under flera år. Med tanke på den höga tröskeln att medge en sådan åsikt är de antagligen ännu fler – i synnerhet om man bara frågat vita män. Samma undersökning visar också att 45 procent inte vill träffa fler människor med annan bakgrund i sin vardag.  Det är därför tvångsblandning kan bli ett mobiliserande högerpolitiskt inslag i valrörelsen. Alla fattar hur det kommer låta. ”Vill du bo granne med en muslimsk arab – inte? Sossarna tänker tvinga dig.”

White flight eller vit flykt – att vita börjar flytta när de med mörkare hudfärger närmar sig en viss andel i en stadsdel – är visserligen ett komplicerat men ändå välkänt fenomen inom urbanforskningen. Redan för 26 år sedan, i en bilaga till den statliga utredningen ”Välfärdens förutsättningar” (SOU 2000:37), diskuterade områdets ledande forskare Roger Andersson begreppet white flight och beskrev de processer som ledde till att städerna under de två föregående årtiondena blivit etniskt uppdelade och vissa områden ”svenskglesa”, som man sade på den tiden..

I takt med att invånare med så kallad invandrarbakgrund spridits ut i alla tänkbara inkomstlägen och samhällsklasser har flyktens socioekonomiska orsaker förstärkts: man vill bort från stadsdelar med låga inkomster, dåliga skolor och hög arbetslöshet. Men den specifika vita flykten är ändå kvar som en viktig mekanism. Den fungerar som ett slags beslöjat system av viskningar och kodord, fint skildrat i ett reportage av Björn Barr i SvD för att par år sedan med rubriken: ”Får rådet av kvinna på tåget: Gör en vit flykt” (7/4 2o24).

Tvångsblandning är ett klibbigt ord. Det drar med sig en hel världsåskådning, med ett lockande enkelt svar på den stora frågan om hur vi ska leva tillsammans med alla våra olikheter – nämligen etniskt, socioekonomiskt och kulturellt åtskilda i bestämda enklaver och gemenskaper. När man använder begreppet ansluter man sig i någon mening till den uppfattningen. Själva ordet är ett ställningstagande.

I en artikel på Göteborgs-Postens ledarsida (20/7) klargör, som i förbigående, den strävsamma högerskribenten Per Gudmundsson att det som nu hotar landet är en ”folkblandning” eller till och med en ”folkblandning på individnivå”. Jag trodde att varningar för ”folkblandning” – som i en skrotad vokabulär hette ”rasblandning” – tillhörde en förgången tid. Jag hade fel. Nu är vi där, igen.