(Sydsvenskan, 16/3 2026). Kanadensaren Éric Chacours hajpade debutroman ”Det jag vet om dig” har allt en vinnande berättelse behöver. Drama, passion, tragedi och längtan. Den svämmar över. Varje oväntad vändning uppenbarar nya avgrunder.

                Jag vet inte var jag ska börja för att förklara. Men Tarek är läkare i Kairo. Han har en egen mottagning med gamla stampatienter, sysslar med neurologi på ett stort sjukhus och har en liten kvällsklinik i ett av stadens slumområden, ett bokstavligt sopberg. Han är en god människa. Via trassliga och ohyggligt långa omvägar gifter han sig i mitten av 1980-talet. Men så händer det oväntade. Han träffar en prostituerad tonåring i fattigkvarteren och blir förälskad, hjälplöst passionerat. Allt rämnar. Han blir en normbrytare. Tvingas in i ett dubbelliv. Men det läcker. När islamister skruvar upp ryktesspridningen om Tarek till hot och våldsamma angrepp slits det redan tilltrasslade livet sönder helt. Den unga älskaren försvinner spårlöst – är han mördad? – och Tarek flyr till Kanada.

                 Det är bara ramen. Inuti ryms ännu fler ödesdigra hemligheter och olyckor. Inget är riktigt säkert. Romanens själva text – skriven i svårmanövrerad du-form av en länge okänd berättare – är även den inlindad i hemligheter. Tarek har i själva verket dålig koll på sitt liv, både i Kairo och Kanada.

                Det låter lockande, eller hur?

                Men det mest uppseendeväckande med Chacours roman är att en så känslomaxad berättelse blivit så litterärt likgiltig. I framställningen finns ingenting, absolut ingenting, av den potentiella smärta. lycka och ambivalens som präglar varje dag i Tareks liv. Texten är platt. Stum. Fattig. Jag måste tänka efter för att förstå hur förfärlig berättelsen faktiskt är: hur intoleranta normer och social ojämlikhet förtrycker och trasar sönder mänskligt liv.

                Éric Chacour öser på med alla möjliga dramaturgiska tricks. Men vad hjälper det när förmågan att dikta, att trolla fram en litterär värld saknas?

                Misslyckandet är sorgligt. Det gör att jag tappar humöret. För i romanen finns aspekter och spår från livet i Kairo som får mig att darra till. Tareks familj tillhör stadens kristna minoriteter. Men inte den gamla koptiska kyrkan, utan de som kom som flyktingar under 1900-talet: från folkmordet i Turkiet, antikristna upplopp i Damaskus och Beirut, samt från Palestina 1948. Chacour beskriver hur de efter många årtionden fortfarande är outsiders, främlingar, ”invandrarna”. Han antyder hur de under 1960-talet skrämdes av den arabiska nationalismens kulturella likriktningskampanjer och nu av islamismens högerpolitiska fientlighet mot värderingsolikheter. Men det blir bara ett intresseväckande men lite vagt bakgrundsbrus.

                ”Det jag vet om dig” beskrivs som en internationell bästsäljare. Att de stora förlagen förförs av de internationella agentfirmornas försök att ”snacka upp” svaga romaner är inte så konstigt. Det händer regelbundet. Men Rámus, som är ett litet sparsmakat kvalitetsförlag? Det är svårt att förstå varför de valt att satsa på en riktigt skral debutroman från en helt okänd författare. Men det är kanske så enkelt som att en berättelse om homosexuell kärlek i just en arabisk storstad sedan några år trycker på alla rätta knappar.

Éric Chacour: Det jag vet om dig.

Översättning: Emma Majberger.

Wámus