(Dagens Nyheter, 26/3 2026). Efter elva år med hårt arbete i Västra Götalands region var det äntligen dags. Det nya sammanhållna journalsystemet Millennium var klart att köra igång. Först som ett pilotprojekt vid Södra Älvsborgs sjukhus och olika vårdcentraler runt Borås.

                På förmiddagen 11 november 2024 samlades projektledningen. Det verkade inte finnas några problem alls. Ingen luftade någon oro. Den lilla armén av it-ingenjörer från det amerikanska techbolaget Oracle – ett av världens största – som ägde Millennium fixade de sista småsakerna.

                Senare samma dag öppnade Borås Tidning en live-chat inför starten. Den fylldes hastigt av uppretade rapporter från läkare som börjat testa några av systemets moduler. Det var långsamt. Det hängde sig med jämna mellanrum. Vad var det här för skit? Varningsropen hade hörts hela hösten.

                Kontrasten mellan ledningens upprymda optimism och vårdpersonalens växande vanmakt var tragikomisk. Det var inte bara Millennium som var fel.

                När piloten sjösattes nästa dag blev det uppror på sjukhuset. Saker funkade inte. Internremisser och recept gick inte fram. Det var ren tur att inga patienter skadades. Två dagar senare hade flera vårdcentraler och hälften av sjukhusets avdelningar övergått till papper och penna..

                Efter 78 timmar med massiva protester avbröts piloten. Patientsäkerheten kunde inte garanteras. Ett år senare skrotades Millennium helt. Ungefär 3,8 miljarder kronor hade blåst bort. Och det kommer bli mer eftersom Oracle kräver en fet ersättning för misslyckandet.

                Hur kunde allt gå så fullständigt åt helvete?

                Dagens Nyheters journalist Simon Campanello följer i sin bok ”Millenniumskandalen” hela det långdragna projektet, från start till fiasko, och visar att frågan saknar enkelt svar. Hans bok är inte bara berättelsen om en misslyckad upphandling, utan också om väldiga samhällsförändringar: digitaliseringen, de globala techbolagens imperiebyggen, administratörernas och teknokraternas växande makt över arbetslivets villkor. Och hur vårdpersonalen sedan ska göra sina livsviktiga jobb under denna tunga överbyggnad. Förenklat uttryckt: ska utgångspunkten vara systemens logik eller människors behov?

                Invändningarna fanns redan från början. Det var inte bara ett journalsystem regionen ville ha, utan en hel ”vårdinformationsmiljö” i ett enda storskaligt monolitiskt system. Från forskarhåll föreslog man i stället ett mer flexibelt och decentraliserat. En sådan forskare berättar för Campanello hur han hoppade av när ingen lyssnade, åkte hem och började poppa popcorn i väntan på haveriet.

                Millennium utvecklades snabbt till ett monster som regionens tjänstemän förlorade kontrollen över. Och amerikanska Cerner, som under arbetet köptes upp av Oracle, framstår som bara marginellt mer innovativt än ett sovjetiskt kol- och stålkombinat på 1980-talet.

                Campanellos bok är 400 sidor. Det är långt. Och efterhand avtar den detalherade berättelsens allmänintresse. Det blir mer och mer en bok för de inblandade och för andra som arbetar med liknande storskaliga projekt. Men grejen är att jag ändå vill fortsätta läsa. Campanello skriver så lätt och fängslande. Han är en journalistisk berättarbegåvning.

                I hans bok finns en underbar skildring från ett annat sjukhus i Västra Götaland, där en programmeringskunnig läkare under 1990-talet på eget initiativ och utifrån kollegornas behov skapade digitala journalsystem till varje specialistavdelning. Till sist var hela sjukhuset digitaliserat. Sedan bestämde Regionens administratörer att stängde ner alltsammans.

                Men är det inte precis så man ska arbeta? Det är nog lätt att romantisera. Men i en serie program på SR hörde jag nyligen hur man nu implementerar AI-verktyg på sjukhusen i Toronto. Där styrs it-ingenjörernas arbete helt av vårdpersonalens önskemål.

                I Sverige verkar det fungera precis tvärtom. Läkarna och sjuksystrarna förväntas anpassa sitt specialiserade arbete till administratörernas längtan efter effektivitetsmaxad enhetlighet.

                Många läkare var visserligen indragna i arbetet med Millennium. Men deras förslag hamnade i nedersta lådan. Samtidigt som ledningen trodde att dialogen fungerade fint. När piloten sjösattes verkar ingen i ledningsgruppen känt någon enda läkare de kunde ringa för att kolla hur det gick. Det är som att se det socialt segregerade samhället inneslutet i ett vårdsystem. Min slutsats efter Campanellos undersökning är att skandalen i första hand inte var en it-krasch. Det var en felvänd samhällsordning som bröt ihop.

Simon Campanello: Millenniumskandalen. Journaösystemet som havererade.

Albert Bonniers.

399 sidor.