(Sydsvenskan, 7/4 2026). Payam Moula ställer det stora idépolitiska skiftet på sin spets. Hur ska en socialist förhålla sig när de liberala värderingar som dominerat i tre årtionden på punkt efter punkt nu ersätts av radikalt konservativa och nationalistiska? Hans svar är lite överraskande: bejaka vindkantringen men gör den social.

                Moula är chefredaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Han är en intellektuell röst inifrån partiapparaten, men med sin integritet i behåll. Det inger respekt.

                Han har länge argumenterat för den danska modellen. Motstånd mot invandring och mångkulturella synsätt kombinerat med en återgång till ordentlig fördelningspolitik. Men det är inte sakpolitiken som gör hans bok ”Det goda” originell.Behovet av skattepolitiska jämlikhetsreformer känns igen från andra. Och att en ”stram migrationspolitik” skulle vara en förutsättning för sådana reformer förblir ett påstående utan övertygande bevis.

                Nej, det som gör ”Det goda” viktig, nästan påträngande, är själva utgångspunkten, att politiken ska vara meningsskapande; att livsåskådning, ideologi och praktisk politik behöver hänga samman.  För några kan hans bok säkert bli en politisk ”hemkomst”. Andra kommer förkasta den som frihetsfientlig. Jag tillhör den senare gruppen. Moulas värderingar tvingar fram sådana ställningstaganden. De är polariserande på ett klargörande vis.

                Hans kombo av radikal vänstersocialism och konservativ filosofi pekar mot en socialdemokratisk helomvändning. De viktiga stråk av kulturradikalism och liberala värderingar som fanns hos bland andra Tage Erlander och Olof Palme sorteras bort i hans försök att förankra sina egna antiliberala synsätt i partiets historia.

                Han går nämligen mycket längre än att kritisera liberala privatiseringar, avregleringar och individualistiska doktriner. Han vill ersätta hela det system han kallar ”liberal demokrati” eller ibland ”borgerlig demokrati” med en mer äkta demokratisk ordning: en som är illiberal och socialistisk.

                Vad det innebär blir en aning oklart. Men det handlar uttryckligen om att bryta upp från den rättighetspolitik som betytt så mycket, både nationellt och globalt, under den liberala epoken. Han vill på så vis minska domstolarnas makt. Rättighetslagstiftning innebär ju en ofrånkomlig juridifiering av politiken. Jag tolkar hans rätt opreciserade angrepp som att han helst vill slippa Lagrådets granskning av regeringspolitiken, Europadomstolens jurisdiktion och olika bindande internationella rättighetskonventioner.

                I stället förespråkar han en återgång till majoritetsprincipen. Det är alltid folkflertalet som ska bestämma. Det låter förstås intuitivt lockande. Men innebär i praktiken en inskränkning av demokratin och även jämlikheten när de minoriteter som under 1900-talet ofta var hårt utsatta, återigen tvingas ta hänsyn till folkmajoritetens goda vilja och gömma sig för dess fördomsfulla nycker. Moulas kritik av den liberala rättsstaten påminner om den konservativa högerns, men är här inbäddad i en socialistisk samhällssyn.

                Jag tror man kan karakterisera hans ståndpunkt som en moralisk socialism på biologisk grund. Den goda och karaktärsdanande politiken ska grundas i människans förutbestämda natur, alltså i våra gener, nervsystem, hjärnfunktioner och utmärkande drag som biologisk art.

                Problemet är bara tt vi fortfarande vet så lite om denna inre natur och att Moula inte alls förhåller sig till de ofta omstridda forskningsrönen – eller ens nämner dem. Människans natur blir därför (som vanligt) mest en projektionsyta för hans egna värderingar, som med biologins hjälp kan framställas som absoluta, eviga och orubbliga.

                Att använda människans förmodade natur på det här viset utmynnar i torftig politisk filosofi. Grundläggande för det öppna samhället bör i stället vara människors gemensamma meningsbildning, deras förmåga att brottas med etiska svårigheter, deras drömmar, längtan och förhoppningar: förmågan att överskrida den egna naturen. Det politiska förnuftet uppstår inte i vårt inre, utan i kommunikationen med andra.

                Sociala reformister har därför alltid varit mer intresserade av vilka människorna vlii bli än att spekulera om vilka de är till sin natur. Med Jean–Paul Sartres berömda ord brukar man säga att existensen går före essensen. Det har varit en avgörande skiljelinje mot konservatismen – och bör fortsätta vara det.

                Payam Moulöas svar på den högerpolitiska utmaningen är helt enkelt fel. Den demokratiska vänstern har inget att hämta i vindkantringen mot en hårt nationalistisk konservatism. Politikens nya paradigm är både postliberalt och antisocialistiskt. Det är fientligt mot det öppna samhället.

Payam Moula: Det goda.

Tiden

225 sidor.