(Expressen, 11 juni 2024). Andrzej Stasiuk är en säregen författare. Skimrande, svårmodig. Hans litterära landskap är det lite avsides sydöstra Polen. I bok efter bok kor han rastlöst längs blöta landsvägar, genom avfolkade byar och upp mot ensliga bergspass. I bilradion mal upphetsade katolska högerpropagandister om hoten mot nationen och familjen. Det är ofta duggregn. Kanske dimma.
I böckerna – romaner, essäer, reseskildringar – omsluts det vackra landskapet av en gåtfull aura av nedsläckt romantik och mörk materia. Det bär på gömda sagor och glömd historia. Han låter som en svårmodig gammal countrysångare. Tiden. Förlusterna. Alkoholen.
                I mästerverket ”Taksim” (2013) flackade huvudpersonen omkring i en bucklig skåpbil mellan fattiga klädmarknader i östra Europas östligaste gränstrakter. Den tillhör de mest minnesvärda romaner om samtidens Europa jag läst.
                I sin nya roman ”Över floden” har han bromsat in vid några förfallna hus och gamla kyrkor nära gränsfloden Bug. Här bodde hans farmor. Under ytan stryker minnena från kriget omkring som mörka spöken. Det är dem han vill fånga in i sin roman.
I juni 1941 marscherar de tyska trupperna, som en orm av stål. över floden och in i Sovjetunionen. Men det är inte om soldaterna och slagfälten Stasiuk vill berätta, utan om de vilsna och hemlösa som gömmer sig i dikena och sover i skogarna, präglade av krigets brutalitet: nakna, övergivna och hänsynslösa. En del kallar sig polska partisaner, men saknar mål och mening, avvisade av lokalbefolkningen. Andra är judar på flykt, men utan egentliga utvägar eftersom alla i alla väderstreck hatar dem. Vid floden väntar färjkarlen som nattetid tar dem över floden. Det är flyktingsmugglaren som representerar krigets sköra rest av inte särskilt heroisk humanism.
                ”Över floden” ältar sig långsamt fram i ett oklart tillstånd av nattljus, underjord och förrädisk stillhet. Alla är rädda. Några är farliga. Som om de kastats tillbaka till ett skyddslöst naturtillstånd. Det dyiga flodvattnet, nattskärrornas ödesmättade sång, leran, popplarna och människornas svettiga otvättade kroppar smälter samman i en dunkel biologisk symbios. Alla gränser är upplösta. En fet gris slaktas och sprättas upp på samma vis som en ung pojke. Kriget har gjort allt oskiljaktigt och sliter samtidigt isär alltsammans.  Det är förfärligt och förtrollande.
                Romanen utvecklas till en uppgörelse med 2000-talets polska nationalism. Dess förfalskade historieskrivning om kriget. Dess rop på heder och åra. Polen är i själva verket en ”likvulkan” av förträngd historia, skriver Stasiuk. I brist på annat har människorna klamrat sig fast vid kringdrivande sönderslagna rester av historia. Men marken där Stasiuk nu kör omkring för att kunna skriva sin roman viskar om andra minnen från kriget: lögner, övergrepp och antisemitism. Det samhälle som förstördes var rörligt och mångkulturellt. Det enhetliga Polen är en lögn. Stasiuk lyckas ge de grymma slumpmässiga händelserna runt floden under några sommarnätter 1941 ett eftertryck som ekar in i vår tid.
                Det enda jag önskar är att han först tagit en kurs i genusvetenskap. Romanens alla manliga blickar på kvinnliga kroppar – aldrig tvärtom – är tålamodsprövande. Jag protesterar varje gång. Men fortsätter ändå läsa.
                ”Över floden” tvingar mig att långsamt, långsamt sjunka ner i det sinnliga språket: i de överväldigande dofterna av gamla löv, nya lik och döda fiskar. Man vädrar efter lukten av sig själv: som europé, som människa oavsett var man bor eller är på väg. Det slutar illa. ”De kör lik, sade den äldre. Vart då, frågade den yngre. De ska gräva ner dem när ingen ser.”
 
Andrzej Stasiuk: Över floden.
Översättning: Tomas Håkanson.
Ersatz.