Huddinge går i spetsen för Stockholms utveckling till en riktig storstad. Per Wirtén ser sin gamla förort ta språnget in i framtiden.

Jag följer strömmen upp från perrongen. Pendeltåget fortsätter mot Södertälje och X2000 sveper in från Malmö. Studenterna går vidare till nästa rulltrappa upp mot Södertörns högskola, men jag stannar framför en byggskylt med 22 punkter som markeras i takt med att de klarats av. Stationen har bytt namn från Stockholm Syd till Flemingsberg. Det är avbockat med röd färg. Men andra strukturella åtgärder kvarstår. Som att ”Brevlådan i vänthallen placeras mer centralt” eller ”Cykelställ installeras”.
Det är här den nya staden byggs. Det nya Storstockholm.
Tio tjusiga lyxlägenheter på ett tak i innerstan utlöser febril journalistisk aktivitet på de stora redaktionerna. Samtidigt som de avgörande besluten för stadens framtid fattas här, långt utanför tullarna, och i djup medieskugga.
Längst ner på listan noteras arbetet på snabbtåg mellan Flemingsberg och Arlanda. Jag vänder mig om och ser ut över den buskiga och sanka dalgången. Snart förvandlad av tät bebyggelse. På berget ligger Flempans gamla miljonprogramsområde med landets fräckaste husfasader.
Jag följer strömmen av människor upp till högskoleområdet. Huddinges kommunalråd, som heter Ann-Marie Högberg och bor i Visättra som också är ett miljonprogramsområde men på andra sidan dalgången, påpekar noga att förorten inte längre är en sovstad. Varje dag pendlar 26 000 ut från Huddinge och 20 000 in.
Gamla mönster där City var magneten håller på att brytas. I grunden handlar det om att en urgammal rumslig maktordning eroderar och rör sig mot nya former.
– Huddinge är landets 17:e största kommun med 85 000 invånare, bara Stockholm är större i länet. Vi är en förort, men ingen satellit, säger hon.
Stockholm håller äntligen på att förvandlas från en stad som tror att den är stor till en riktig storstad. Därmed också polycentrisk, den får fler centrum än ett. City kommer att spränga tullarna. Gullmarsplan blir kanske nästa hippa krogkvarter. Och områden långt ute i förorten blir nya, starkt förtätade kärnor och miljöer som varken är den borgerliga staden eller den flacka villamattan.
I Regionplanen är Flemingsberg utpekat som en sådan kärna. Inne i högskoleområdet förstår man potentialen: Södertörns högskola med sin coola husbåge, Karolinska institutet, KTH, det biotekniska forskningskomplexet Novum och det gigantiska bunkerliknande universitetssjukhuset. Överallt rör sig de gula byggkranarna med målmedveten långsamhet.
Tanken är att bygga mer komplett. Inte monokulturellt. Det ska finnas bostäder, arbetsplatser, shopping, krogar, bowling, bio och you name it. Man ska inte behöva åka till innerstan för att jobba eller ha kul, utan lika gärna på tvären till området bredvid. Alla vägar och tåg ska inte längre gå till centrum. Det är ABC-förortens återkomst, men nu som möjlig realitet när olika förorter växer samman.
Jag promenerar över till bostadsområdet, det gamla Flemingsberg med sina skarpa färger, som är ett av Storstockholms fattigaste.
I det lilla butikscentrumet blir det påtagligt att det här är den norra utposten i en axel som sträcker sig mot metropoler som Istanbul, Bagdad och Teheran. Jag kollar in kaffet från Bosnien och Libanon, väljer mellan baklava och semla. På högskolan är det lika tydligt att axeln går mot Florens, Paris och London School of Economics. På café Mondo dricker studenterna samma trendiga kaffedrinkar som på Harvard. Båda axlarna har samma potentiella power, men bara den ena tas på allvar.
Två gigantiska huskomplex – lägenhetsstaden och kunskapsstaden – med den fyrfiliga Hälsovägen som en brandgata eller Berlinmur däremellan. Hur får man ihop det här? Kan man med stadsplanering binda samman det segregerade?
Samhällsplaneringen måste ha ett rättviseperspektiv, menar Högberg som är socialdemokrat. Så här säger hon:
– Jag vill att tonåringarna i Flemingsberg ska kunna se högskolan genom fönstret och tänka ”att där ska jag gå”.
Tanken är att den nya expansionen ska lyfta hyreshusen från stigmatisering och fattigdom. Men är det så enkelt?
Jag passerar Terapivägen där jag bodde för 20 år sedan, försöker korsa Hälsovägen i snömodden och blir nästan överkörd. Jag vill in på högskolan och rycker i dörrarna. Alla är låsta. Till sist hittar jag en undangömd trappa upp till kunskapsstadens gångbroar. Det känns som att jag inte ska hitta in när jag kommer från höghussidan. Men väl inne i skolans husbåge, som demonstrativt öppnar sig mot skogen och inte mot miljonprogrammet, upptäcker jag att alla dörrar däremot är öppna. När jag står på den här sidan är jag inkluderad i framtiden. Härifrån ser jag X2000, men inte de neonfärgade hyreshusen. De är borttrollade, osynliggjorda.
Stadsplaneringens detaljer förstärker i praktiken en både symbolisk och faktisk åtskillnad mellan det så kallade invandrarområdet och den så kallade framtidsstaden. Och det är så demonstrativt gjort att det måste vara medvetet. En stadsplanering för rättvisa känns avlägsen.
Vem är det som bestämmer över den nya staden och hur den ska se ut, om dörrarna ska vara öppna eller låsta?
Från de högsta husen i Flemingsberg kan man se bort mot Kungens kurva, ett shoppingområde med stormarknader som växt upp med explosiv kraft runt Ikea och med nöjespalatset Heron city som en strandad Ålandsbåt. Det ser ut som Sibirien och avslöjar ingen annan samhällsplanering än att det får bli som det blir – den nyliberala staden där den osynliga handen drar gator och ritar fasader.
Kungens kurva och Skärholmen är i likhet med Flemingsberg utpekat som blivande regionalt centrum. Där med shopping och nöje som själva kärnan, här med forskning och bioteknik. Så småningom ska de båda platserna bindas samman med en snabbspårbana, kanske växa ihop till ett sammanhängande powerhouse.
Utvecklingen i Kungens kurva är en framgångshistoria, en boom med lite smak av guldgrävaranda. Men är det verkligen så den nya staden ska se ut?
Flemingsbergsområdet ligger några år efter i utveckling och de jag pratar med i kommunledningen verkar ense om slutsatserna. Det nya kräver mer omsorg. I Kungens kurva gjordes ingen detaljplanering för hushöjder och fasader, man hann inte ens tänka på cykelbanor och tillfarter. Nils-Erik Sedin är planeringschef i kommunen:
– För Huddinge handlade det om att sälja marken snabbt och få in intressenter. Och när man ställer få krav p
å köparna och inte styr så mycket över utformningen får man bättre betalt. Så nu försöker vi gå in i efterhand och snygga upp området.
Gapande hål i kommunens ekonomi och den allmänna låt-gå-anda som präglade det mesta under 1990-talet var ingen bra kombination. Men jag får en känsla av att ordet samhällsplanering återfått en bättre klang, inte som när starka kommunalråd drog skarpa linjalstreck över förortskartorna och myndigt pekade att så och så, men på ett mjukare och mer demokratiskt sätt.
Olof Öhman var bas för Huddinges ungmoderater när jag gick på gymnasiet. Nu är han tjänsteman och kommundirektör.
– Det är viktigt att jobba med de instrument vi har som Översiktsplanen. Men planeringen måste kunna anpassa sig och vara öppen. Det går mer och mer mot ett samarbete mellan kommun, forskningsintressen och företagen där kommunens roll blir mäklarens: koppla samman parter och ange riktningen. Men för att det ska fungera måste man veta vad man vill. Städer växer ju inte naturligt eller av sig självt.
Men kan man planera för rättvisa? Hur gör man med den fyrfiliga Berlinmur som klyver det nya Flemingsberg? I kommunhuset är svaren svävande: Ja, det finns ju idéer om det där, det är en utmaning och ungefär så.
Mellan åren 1960 och 1975 tog Huddinge ett omvälvande språng då befolkningen mer än fördubblades. Under de åren växte jag upp. Skogarna jag lekte i förvandlades till radhusområden, de smala vägarna blev motorleder och sommarstugorna med de alkade farbröderna brann ner.
Nu är det dags för ett nytt språng. För att bli en forskningsintensiv universitetsort och ett av de fyra-fem centrum eller kärnor som Storstockholm kommer att ha om kanske 20 år. Det kan verka avlägset, men det är nu de viktiga besluten fattas om hur det ska bli möjligt och hur det ska se ut, om det ska bli en stad som bara ersätter gamla geografiska maktmönster med nya eller vågar sikta mot en mer jämlik stad, kanske genom att återkoppla till ABC-stadens bortglömda rättviseperspektiv.
När jag nyfiket plockar bland matvarorna i Flempans centrum och funderar över varför man döper ett hamburgerhak till Babylon grill så slår det mig att det här handlar om förortens revansch. Därmed även min. För känslan sitter djupt. Och jag minns hur jag hajade till när Olof Öhman tyst och lite för sig själv sade att Stockholm City minsann inte får slå sig till ro utan måste se upp med vad som händer ”här ute”.
En urgammal centraliserad maktstruktur gestaltad i stadsrummet ifrågasätts och undermineras. Men då den offentliga debatten fortfarande lever i villfarelsen att det är torget i stadens mitt som är alltings centrum, så har den inte märkt vad som pågår i den gamla maktordningens ytterområden.