Efterord till Eqbal Ahmads bok ”Terrorism” (Atlas) som kom ut i originalpocket våren 2003.

Redan i sitt första tal efter 11 september 2001 förklarade George W Bush att de som inte är med USA är mot. En tredje ståndpunkt eller neutralitet var otänkbar, och det var USA som bestämde villkoren för det krig mot terrorismen som enligt Bush nu skulle prägla världen. Inte lika uppmärksammad var hans formulering att uppgiften för detta krig var att ”besvara attackerna och rensa världen från ondska”. Han sade inte ”denna ondska” med syftning på de som låg bakom terrordåden mot Washington och New York, utan ondska i allmän och metafysisk betydelse.
Hur stor betydelse 11 september kommer att ha för de globala politiska villkoren är ännu inte avgjort. Men i värsta fall kommer perioden mellan 1989 och 2001 att betraktas som en parentes i historien, en glänta mellan två tydligt polariserade världsordningar: mellan det kalla kriget och kriget mot terrorismen. Den tidsperiod som kallats för globaliseringens skulle då vara över och en ny grundläggande logik träda fram som bestämmande för de internationella relationerna mellan både länder, regioner, företag och människor. Globaliseringens strävan att riva gränser skulle i sådant fall sannolikt övergå till befästandet av delvis nya gränser och murar, eftersom det börjar bli uppenbart att kriget mot terrorismen handlar om att stärka ett enskilt lands globala dominans. Den kamp mot ondskan som George W Bush deklarerade handlar i praktiken inte om några universella värden, eller ens kristen metafysik. Istället utgår den från ett lands egenintresse.
I januari 2003 uppgav USA att de hade 3000 fångar i sitt krig mot terrorismen. 625 av dem satt på militärbasen i Guantanamo Bay. Var de andra 2375 fanns var det ingen utanför Pentagon, CIA och Vita huset som visste, kanske var de inlåsta på den amerikanska flygbasen Bagram i Afghanistan eller i fånglägret på ön Diego Garcia i Indiska oceanen. Men klart är att dessa fångar befinner sig helt utanför alla rättsliga system och helt enkelt är fängslade på obestämd tid, överlämnade till Washingtons nycker. Många förhörs med brutala medel. I en artikel i Washington Post förklarade en anställd på CIA att brott mot mänskliga rättigheter numera ingick i hans jobb. Några fångar har skickats till säkerhetstjänster i exempelvis Jordanien och Marocko där tortyr används för att få fram de uppgifter CIA vill ha.
Vilket öde de krigsfångar som togs under Irakkriget går till mötes är fortfarande oklart, om de ska slussas in i samma system av fångläger eller ställas inför rätta i USA, i Irak eller möjligen – men mot USA:s vilja – prövas inför någon internationell domstol.
Tre amerikanska medborgare har tagits till fånga under kriget mot terrorismen. En av dem, John Walker Lindh, har fått en ordentlig rättegång i USA. De andra två – Jose Padilla och Yasser Hamdi, med latinamerikansk respektive arabisk bakgrund – har däremot försvunnit in i det här mörklagda landskapet av fångläger och förhörscentra som växt fram. Lindh räddades in i det demokratiska rättssystemet tack vare sin vita hudfärg och genom att han, till skillnad från de andra två, uppenbarligen ansågs vara en ”riktig” amerikan.
I USA har möjligheterna att övervaka medborgare och besökare utökats genom The Patriotic Act och sedan förstärkts med en rad andra beslut, bland annat har ett Home Security Office skapats i Washington. I februari 2003 läckte uppgifter om att nya inskränkningar av rättssäkerhet och medborgerlig integritet förbereds av justitiedepartementet. Det krig som förs i demokratins namn urholkar och hotar i själva verket bådde rättssäkerhet och demokrati, internationellt såväl som i USA.
I sitt årliga stora tal till nationen – State of the Union – formulerade president Bush i januari 2002 en både bredare och mer preciserad fiendebeskrivning för kriget mot terrorismen. Den riktade sig inte bara mot de som låg bakom 11 september, utan även mot ”Ondskans axelmakter”: Nordkorea, Iran och Irak. Sex månader senare presenterade Bush ytterligare en hörnsten: att USA inte uteslöt förebyggande krig. Dokument från försvarsdepartementet som läcktes till medierna visade att små kärnvapen kunde bli aktuella. Samtidigt flyttades administrationens intresse och uppmärksamhet successivt från Usama bin Laden och al-Qaida till Saddam Hussein och Irak. När George W Bush höll sitt State of the Union-tal i januari 2003 var förändringen fullbordad: Afghanistan nämndes bara i förbigående, Usama bin Laden inte alls.
Man kan säga att kriget mot terrorismen därmed hade fått sin slutliga innebörd som ett permanent konflikttillstånd mellan imperiet och dess politiska fiender. Detta krig formaterar USA:s inre – livet i the heartlands – likaväl som villkoren i Mellanöstern och Europa. Det utkämpas på flera fronter: som intellektuell verksamhet på tidningssidor och i teveprogram, med bomber i Irak och Afghanistan och med utomrättsliga mord som de i Jemen 3 november 2002. På så vis påminner det om det kalla kriget, men med den viktiga skillnaden att USA nu både formulerar sitt uppdrag och ensidigt pekar ut sina fiender.
Detta krig mot terrorismen, som egentligen är ett strategiskt tänkande eller till och med ett tillstånd med kriget som samlande begrepp, är utformat av en i historiskt perspektiv extremt konservativ administration och präglat av en även för amerikanska förhållanden stark stormvind från höger. Ja, det är kanske mer republikanernas än amerikanernas krig.
Grunden har lagts omsorgsfullt och tålmodigt, med början under George Bush den äldre, med syfte att finna en ny utrikes- och säkerhetspolitik efter kommunismens fall. Samma grupp som började 1989 är fortfarande ansvariga för arbetet: Colin Powell, Dick Cheney, Paul Wolfowitz, Richard Perle med flera. Utgångspunkterna är att USA ska förbli den enda supermakten. Redan 1992 sade Powell till kongressen att landet måste ha styrkan att ”avskräcka varje nation från att ens drömma om att utmana oss på den världspolitiska scenen”. USA:s nationella intressen ska därför alltid stå i centrum och landet agera på egen hand – samarbeten med andra länder är tänkbara, men då på USA:s villkor. I en artikel i Arena (6/02) beskrev säkerhetsexperten David Armstrong strategin som helt koncentrerad på global maktdominans.
Kriget mot Irak och den internationella systemkris som det utlöste blev en tydlig illustration hur USA tänker sig en ny världsordning. I sin krigsförklaring sade president Bush bland annat ”Freden [efter Bagdads fall] kräver att alla fria nationer erkänner nya och oförnekbara realiteter.” Omvärlden förväntas underordna sig den amerikanska politiken, de amerikanska nationella intressena och en amerikansk – inte internationell – rättsordning. Fram växer bilden av ett imperialistiskt krig.
Men betydelsen av 11 september är fortfarande inte avgjord. Oppositionen är stark. Den kommer från regeringschefer, parlament och en allt mer oroad omvärld, men även från amerikaner. Efter att USA intagit Bagdad skrev till exempel den liberala tidningen American Prospects chefredaktör Robert Kuttner att det större strategiska tänkande som låg bakom kriget ”påkallar motstånd”. Och i samma nummer utnämnde redaktionssekreteraren Harold Meyerson i en lång artikel George W Bush som USA:s genom tiderna farligaste president. Men oppositionen kan även komma från mer oväntat håll. Det nätverkssamhälle som Manuel Castells beskrivit i sina böcker vilar inte bara på ny kommunikationsteknologi utan också en värld där gränser öppnas och kapital, idéer och människor kan röra sig fritt mellan kontinenter. Ett krig mot terrorismen som så uppenbart utgår från en nations egenintressen och får som följd att gränser stängs och tillväxten stryps är på direkt kollisionskurs med de nya maktstrukt
urer Castells identifierat. Därför kan man exempelvis fråga om republikanernas världsordning verkligen tilltalar den globala ekonomins mäktiga aktörer.
Ett paradoxalt sätt att spräcka den världsbild som bär upp Bush krig är att återvända till startrutan, till frågan om terrorismen. Precis som Eqbal Ahmad gjorde innan den nya spelplanen ens fanns på plats.
Ahmad identifierar fem olika former av terrorism i sin föreläsning. Han påpekar att all uppmärksamhet riktas mot den form som skapar minst lidande i form av död och skräck – den politiska terrorismen. Hans analys av terrorismens orsaker domineras av psykologiserande förklaringar om svek och bitterhet. De kompletteras av en annan välrenommerad Mellanösternexpert, Fred Halliday, som i sin bok Två timmar som förändrade världen ger mer strukturella förklaringar till den revolutionära islamistiska terrorn.
Halliday menar att de förhållanden som framkallar terroristiskt våld alltid är lokala och kontextuella. Terrorn uppstår på grund av konflikter inom en region eller i ett land. Man kan alltså inte förstå al-Qaida utifrån ett perspektiv där man ställer Nord mot Syd eller den rika mot den fattiga världen. Inte heller som en konflikt mellan olika kultursfärer med tydliga geografiska gränser – Europa mot arabvärlden – som till exempel Samuel Huntington gör i sin inflytelserika pamflett The Clash of Civilizations. Följaktligen inte heller som en mellan olika religioner som islam och kristendom. Halliday påpekar istället att terrorismen är en integrerad del av våldsamma konflikter inom islam och i Mellanöstern. Konflikter mellan exempelvis olika tolkningar av islam, mellan män och kvinnor, generaler och civilsamhällen, tyranner och demokrater eller andra sociala strider. 11 september måste därför betraktas som ett internationellt uttryck för dessa inomregionala konflikter.
Vad är det för förhållanden som skapar politisk terrorism? Halliday menar att den viktigaste förklaringen är att statsmakterna i Mellanöstern antingen förlorat sin legitimitet på grund av korruption och maktmissbruk eller helt kollapsat. Det är med andra ord ingen tillfällighet att Afghanistan och Pakistan blivit al-Qaidas hjärtland eller att Algeriet blev platsen som avslöjade den revolutionära islamismens apokalyptiska hänsynslöshet. När staten rasar tar våldet vid.
Att våldet och terrorn fått en sådan kraft menar han beror på att olika lokala konflikter i Mellanöstern länkats samman, även om de nödvändigtvis inte ursprungligen haft så mycket gemensamt. Detta har kunnat ske bland annat på grund av att den revolutionära islamismen samtidigt vuxit fram som en samlande transnationell rörelse och ideologi. Den har burit våldet över nationsgränserna och skickligt utnyttjat det tomrum som staten och politiken lämnat efter sig.
Fred Halliday försöker helt enkelt visa att den islamistiska terrorn i första hand inte syftar till att krossa USA eller Europa, utan att erövra den politiska makten i Mellanöstern. Hela det ”vi” som mödosamt framkallats genom kriget mot terrorismen ifrågasätts på så vis. Den typ av ”vi” mot ”dom” som president Bush tänkt sig finns inte.
Att bekämpa rörelser som al-Qaida blir därför en fråga om solidaritet med de sekularister, feminister, socialister, liberaler, antiimperialister, fackföreningsaktivister och andra demokrater i Mellanöstern som bokstavligen hotas till livet.
Med hjälp av den typ av konkreta analyser som Halliday gör kan en alternativ strategi mot terrorismen börja ta form. Ett annat krig mot terrorismen än som det definierats av den republikanska administrationen i Washington. För en sådan är nödvändig. Eller snarare en politik mot terrorismen. På den punkten är också Eqbal Ahmad tydlig. Hans föreläsning utmynnar i en uppmaning att formulera just en sådan politik. Två år före 11 september säger han: ”Se till att bin Laden blir gripen och ställd inför domstol”. Det är bara allt för lätt att i efterhand säga att vi borde lyssnat på honom.
Hos delar av Europas vänstern finns dess värre en naiv och eurocentrisk arrogans i förhållande till den terrorism som spridit skräck i Mellanöstern under de senaste decennierna – i Algeriet, Egypten, Israel/Palestina, Iran, Pakistan och Afghanistan. De som tillhör den här delen av vänstern kan inte ens erkänna att kriget i Afghanistan faktiskt innebar en lättnad eftersom de revolutionära islamisternas nätverk åtminstone tillfälligt trasades sönder.
Man kan säga att vänstern i USA och Europa har varit bra på att protestera mot Bush politik men dåliga på att presentera en alternativ strategi. Ahmad och Halliday är överens att en sådan måste bygga på att undanröja de konkreta orsakerna till det allmänna sammanbrottet i Mellanöstern – korruptionen, tyrannväldet och den ekonomiska kräftgången. Men även att fortsätta det långsiktiga arbetet för en global rättsordning som utgår från demokrati och mänskliga rättigheter. Det innebär att det amerikanska imperiets egenintressen måste underordnas världssamfundets. Men även en absolut kompromisslös hållning mot den revolutionära islamismen – en ideologi som i likhet med kommunismen växer ur en längtan efter befrielse men leder till fångenskap.
1969 skrev filosofen Hannah Arendt den lilla boken Om våld. Skriven i skuggan av Vietnamkriget, Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien och studentvänsterns gerillaromantik har den fått ny aktualitet genom kriget mot terrorismen. Arendt ger viktiga argument varför detta krig måste omformuleras från ett krig till en politik mot terrorismen.
Arendts huvudpoäng är en distinktion mellan makt och våld. Makt är att handla i samförstånd och därför sammanbundet med politik och demokrati. Makten får sin legitimitet i lagen och demokratin, och är i likhet med freden ett mål med egenvärde. Våld är däremot förbundet med den starke individen, med tyrannen, och kan därför aldrig bli legitimt. Däremot kan våldet vara berättigat som ett medel, men på villkor att det kontrolleras av makten, att målet är klart definierat och möjligt att uppnå inom en begränsad tidsrymd.
Sovjets invasion i Tjeckoslovakien 1968 var enligt Arendt ett tydligt exempel på hur makt ställdes mot våld, där den tjeckiska reformrörelsen representerade makten.
Utifrån Hannah Arendts bok kan man argumentera för att kriget i Afghanistan var berättigat, samtidigt som det mer övergripande kriget mot terrorismen inte kan vara det eftersom det saknar tydligt mål och i praktiken inte har något slut. Kriget mot terrorismen är ett tillstånd, inte ett medel.
Arendt konstaterade också att våld förvisso kan slå ner och besegra makten. Men att det aldrig kan komma makt ur en gevärspipa.
Utifrån ett liknande resonemang som Arendts spekulerar den franske filosofen Etienne Balibar, i en text från 1995, att det enda sättet för staten att ändå lyckas legitimera våldet är att presentera det som ett förebyggande motvåld, det vill säga precis som USA gör i sitt krig mot terrorismen. Men konsekvensen av detta, skriver Balibar, blir att det hotande våldets karaktär bestäms av statens förväntade motvåld. Fram växer en ömsesidig dynamik.
Det finns alltså ett egenintresse att sprida makt och maktens former: politiken och demokratin. Detta måste ske med politik, bara undantagsvis med våld.
Terrorismen är det som återstår när våldet förintat all makt. Det är samhällets svarta hål, där allt sugs in och upphör. ”När våldet inte längre stöds och kontrolleras av makten har den välkända omkastningen i balansen mellan medel och mål ägt rum. Medlen, destruktionens medel, kommer nu själva att bestämma målet – med resultat att den slutliga utgången blir maktens totala sönderfall.” Arendt beskriver en ond cirkel. När man förlorar i makt kommer frestelsen att tillgripa våld som i sin tur ytterligare undergräver makten.
Med hjälp
av Ahmad, Halliday och Arendt är det inte svårt att avvisa den amerikanska administrationens definition av kriget mot terrorismen. De ger också en möjlig grund till en annan strategi – en politik mot terrorismen, där terrorn och inte USA:s strävan efter global dominans ställs i centrum.
Deras analyser visar även på en obehaglig släktskap mellan de amerikanska republikanernas krig mot terrorismen och al-Qaidas krig mot en sekulär och demokratisk ordning i Mellanöstern. Det innebär inte att man kan likställa dem. USA är en demokrati och al-Qaida en terrororganisation. Men det går att se hur de speglar sig i varandra.
Det sista stycket i Hannah Arendt bok klingar fortfarande lika ödesdigert över Washington som under Vietnamkrigets dagar: ”Än en gång kan vi bara säga att vi inte vet vart detta skeende skall föra oss, men vi vet, eller borde åtminstone veta, att varje försvagande av makten är en öppen invit till våldet – om inte annat av den anledningen att de makthavare som känner makten slinta sig ur händerna, vare sig de sitter i regeringsställning eller inte, alltid haft svårt att motstå frestelsen att sätta våld i maktens ställe.”