Här spärras vi in i dåtiden

Krigsmotståndarna avkrävs avbön. Irakierna är ju befriade. Men imperialismen erbjuder inte frihet. I stället kallas vi tillbaka till en historia vi förträngt.

Den 15 april kom Gertrude till staden Kut, några tiotal mil söder om Bagdad, där striderna varit hårda. Under resan från Basra hade hon blivit imponerad av arméns försörjningsmaskineri, som fungerade trots långa avstånd och den tärande värmen.
I ett brev hem till sina föräldrar beskrev hon Kut som ”en tragisk och sorglig plats” där palmerna knäckts av granatelden och husens murar skjutits sönder och nu stod där med gapande hål. ”Staden är fortfarande rätt ödslig, men vi ska städa och bygga upp den igen så fort som möjligt”.
Araberna är lyckliga över att äntligen vara fria, skriver hon. ”Det har aldrig hänt något liknande, vi måste förstå det – det är helt enkelt häpnadsväckande. It’s the making of a new world”. I Bagdad stiger värmen för varje dag. Hon sover med blöta lakan för att hålla nere kroppstemperaturen. Andra britter avlider av värmeslag. Men hon älskar landet, öknen, städerna. Hon brinner för ”de nya araberna”, de som kolonialtjänstemän – som hon själv – nu skulle befria.
Gertrude Bell kom till Bagdad våren 1917. Hennes brev hem tillhör den koloniala litteraturens klassiker. Man känner stark sympati för henne. Hon är en god människa med uppdraget att samla kunskap, bygga upp bibliotek, starta dagstidning (”Den heter Araben och är den första tidning som publiceras under den nya samhällsordning där araberna är fria”) och lägga öknen under civilisationens svalkande skugga.
Hennes brev påminner om att kolonialismen och imperialismen alltid sett sitt uppdrag som ett slags befrielsegärning. Och att enskilda människors brinnande idealism hänger samman med maktutövningens brutala logik, som siamesiska tvillingar eller som imperiepolitikens tudelade ansikte.
När arabiska nationalister några år senare tröttnade på britternas trixande, gjorde uppror och krävde frihet på egna villkor såg Bell schizofrenin i sin egen roll som kolonialtjänsteman: den mellan den personliga övertygelsen och systemets våld. I ett brev hem beskrev hon svårigheten i att lidelsefullt försäkra Bagdads samhällselit att makten successivt skulle föras över till dem, att friheten var nära, samtidigt som den brittiska armén brände ner byar i andra delar av landet.
Det är svårt att förstå varför föreställningen att historien går framåt och rör sig i en bestämd riktning har en så stark makt över oss. Gertrude Bells brev kunde ju lika gärna vara skrivna den här våren, från samma städer och samma floder med samma språk och samma schizofreni. Från samma läge men ett annat krig.
Ett dygn efter att brittiska och amerikanska styrkor börjat rulla in i Irak arrangerade American Enterprise Institute, en stark högerpolitisk tankesmedja i Washington, ett frukostseminarium om kriget. Där satt bland andra Richard Perle, en av de mest inflytelserika opinionsbildarna i Irakfrågan med direktlinje till Donald Rumsfeld och Dick Cheney. Imperiepolitisk hök sedan 1960-talet, alltid pådrivande i debattens framkant och en enastående listig medie- och maktmanipulatör. Samtalet är intressant. Perle argumenterar starkt och lidelsefullt för folkens befrielse från bojor. Irak ska rekons1ras. Korthuset rasar snart. Skräcken och mörkret ska ersättas av en ny ordning där araberna träder ut i frihet.
Gertrude Bell skrev brev med sirlig handstil. Richard Perle spekulerar och improviserar på ett seminarium som dokumenteras och läggs ut på nätet. Båda har som uppdrag att formulera en världsordning. Bell genom att producera kunskap, ett slags kartritande, om Iraks folk och historia för att på så vis placera landet i en större kolonial ordning. Perle genom att ställa samman kunskap och ideologi för en tuff och optimistisk imperiepolitik.
De förenas av sin idealism. Sin uppriktiga tro på friheten och att imperiets uppdrag är att sprida denna frihet. De tror verkligen att de förtryckta folken ska välkomna deras respektive arméer. Det återkommer gång på gång i Bells brev från Bagdad. Och Perle är efter krigets första dag starkt övertygad om att de irakiska soldaterna helt enkelt kommer att lägga ner sina vapen, inte av rädsla utan av längtan efter en amerikansk befrielse.
Vi är medvetna om imperialismens fasor: bilderna från Vietnam och vittnesmålen från kung Leopolds Kongo. Men inte om ansiktets andra sida: om idealismen och övertygelsen att erövringen är liktydig med befrielse. Det är som att vi varje gång bländas av den goda viljan. Blair och Bush vill ju sprida demokratins domäner – kan vi vara mot det? Eller också ser vi bara ekonomiska egenintressen – oljan – och misstolkar idealismen som cynism, därmed negligerar de komplicerade drivkrafterna bakom den större världsbild som formuleras av administrationen i Washington. På så vis lyckas vi även blunda för de koloniala samband som löper genom historien och förbinder Bells brev med Perles självgoda frukosttankar. Kort sagt: USA vill inte åt oljan för att säkra låga bensinpriser. Det är Mellanösterns hjärta de vill erövra. Precis som britterna efter första världskriget.
Någon månad före 11 september publicerade den initierade tidskriften Middle East Report en lång analys om hur USA:s kontroll över Mellanöstern långsamt höll på att undergrävas: Maktbasen i Iran föll med revolutionen, Saudi-Arabien försöker hitta en mer oberoende ställning, Israel är mer belastning än hjälp och Egypten ett politiskt träsklandskap. De stora oljebolagen är europeiska, de arabiska eliterna är inte längre särskilt imponerade av amerikansk muskelpolitik och handelsvägarna börjar kantra mot Sydostasien istället för Nordamerika. USA såg ut att tappa greppet till förmån för EU, var författarnas överraskande slutsats.
Med kriget mot terrorismen, som det definierats av Bushadministrationen, blev kontroll över Mellanöstern en absolut nödvändighet. Att skaka om och rekons1ra hela regionen gavs högsta prioritet. Inte olikt den uppgift Gertrude Bell och hennes brittiska kollegor i Bagdad och Jerusalem formulerade under och efter första världskriget: ”It’s the making of a new world”.
Vid frukostsamtalet i Washington spekulerade Richard Perle inte bara om Irakkriget som hävstång för en regional nyordning i Mellanöstern utan till och med för en ny global ordning. Internationella samarbetsorgan som FN, Nato och EU kommer att degraderas och istället kan det amerikanska imperiet styra genom tillfälliga koalitioner med ”viljestarka” nationer. I en debattartikel som publicerades samma morgon i bland annat kanadensiska National Post utvecklade han tankegången: ”Saddam Husseins terrorvälde är snart slut. Han kommer att försvinna snabbt, men inte ensam: i en slutlig ironi kommer han att dra med sig FN i fall
et. Ja, inte hela FN. Organisationens ”goda arbete” överlever, de fredsbevarande byråkratierna kommer att finnas kvar och ankhuset vid Hudsonfloden fortsätta snattra. Vad som dör i Irak är fantasin om FN som grundstommen i en ny världsordning.”
Richard Perle är en av de som tydligast formulerat USA:s nya imperialistiska ambitioner, de som förvandlats till praktisk politik efter 11 september och kallas för Kriget mot terrorismen – ett krig som handlar allt mindre om terrorister och allt mer om att ”rena världen från ondska” som George W Bush formulerade uppdraget redan i sitt första stora tal efter terrordåden mot New York och Washington. En mission som inte stannar vid att vara idealistisk utan försvinner ut i ren metafysik – ett änglarnas krig. Precis som Perle konstaterar gäller det en världsordning där USA dikterar villkoren, eller som Bush sade i sitt tal inför Irakkriget: ”Freden kräver att alla nationer erkänner nya och oförnekbara realiteter”.
Den nya imperialismen insisterar inte bara på att de stora globala besluten ska fattas i Washington, som följdenligt är världens centrum, utan också rätten att ensidigt peka ut imperiets fiender. Washington definierar med andra ord inte bara sig själv utan också sitt motstånd. Det är en totalitär världsordning. En imperialistisk mardröm.
Under hela den systemkris som föregick Irakkriget saknades en analys som utgick från imperialismbegreppet. Det är som att ordet bränns. Och att vi snabbt drar undan fingrarna.
Det andra tomrummet i debatten är Vietnam. Angreppet mot Irak har jämförts med nästan alla stora krig under 1900-talet utom just Vietnamkriget. Tystnaden är anmärkningsvärd. Särskilt som likheterna med Hanoi på 1960-talet gör det enklare att förstå Bagdads betydelse för USA på 2000-talet.
Då motiverades kriget med att först Frankrike och sedan USA måste hindra dominobrickorna att falla för kommunismens vinddrag. Hanoi var avgörandet. Om Vietnam föll för Ho Chi-Minh hotades hela spelplanen. Nu är det tvärtom så att USA med start i Bagdad ska förmå dominobrickorna att ramla imperiets väg. Saddam Husseins fall ska dra med sig tyranner i andra huvudstäder, ja i bästa fall även idén om en annan världsordning där FN är navet. ”FN är inte en bra idé som är illa genomförd, det är en dålig idé”, som kolumnisten George Will skrev i Washington Post dagarna före krigsutbrottet.
Kanske är det därför som frukostsamtalet i Washington påminner om de kommunistiska befrielserörelsernas diskussioner på 1960-talet. Samma optimism och tro att folken nu reser sig så att dominobrickorna faller och tyrannerna tvingas fly. Möjligen lider de också av likartade synfel.
Michael Ledeen, en annan konservativ opinionsbildare, driver under hela samtalet ståndpunkten att kriget egentligen inte handlar om Irak, utan om hela regionen. Bagdad är bara början sedan följer Damaskus och Teheran. I själva verket är det ett storkrig som ”alla demokratins vänner bör välkomna”. Han får helhjärtat stöd från Richard Perle och perspektivet bekräftas under krigsveckorna av både Colin Powell och Donald Rumsfeld.
Samtidigt som de första bombplanen flög in över Bagdads förstäder såg jag Den stillsamme amerikanen, filmatiseringen av Graham Greenes Vietnamroman från 1955. Ett bra val just den kvällen. Den skildrar med kylig blick ett läge där Frankrike försöker hålla greppet om sin koloni samtidigt som USA smyger in bakvägen. Pyle – den stillsamme amerikanen – är länken mellan Gertrude Bell och Richard Perle. Han ser sitt uppdrag som att sprida demokratin, att finna ”en tredje kraft” för att hindra dominobrickorna att falla och han håller York Hardings bok Västerlandets roll i ett fast grepp över bröstet. Lite blek i djungeln. Starkt övertygad och laddad av goda avsikter. Knappast naiv men förblindad fullföljer han uppdraget mot den obevekliga katastrofen och sin egen död. ”Han får fatt på en idé och sedan ändrar han alla situationer så att de skall passa till idén,” är den äldre brittiske journalisten och vännen Thomas Fowlers beska omdöme.
Pyle kom till Saigon för att befria vietnameserna. Förenta Staterna ägnade så småningom ett decennium för att terrorisera och bomba landet in i den frihet som Pyle drömde åt vietnameserna. I Washington förstod man aldrig varför vietnameserna inte ville bli ”befriade”.
Vid frukostseminariet i Washington pratar de återigen med samma starka övertygelse som Pyle gjorde för snart 50 år sedan. Nu är det araberna som längtar efter att befrias av amerikanska bomber. I skämtsam ton raljerar de också över ”det gamla Europa” och att USA snart måste befria Tyskland från franskt inflytande.
Nu liksom då saknar deras demokratiska patos trovärdighet. De koloniala och imperialistiska projekten har aldrig blivit demokratiska. Varken ”där” eller ”här”. Nej, det är antiimperialismen som nu kan bli en sammanlänkande kraft för olika demokratirörelser: fredsaktivismen, antinationalismen, den europeiska antirasismen och de olika rörelserna för en rättvis globalisering – från No Logo till World Social Forum. Men kanske kommer även oväntat motstånd mot ett imperieprojekt som så uppenbart utgår från en nations egenintressen från det globala nätverkssamhälle som Manuel Castells beskrivit i sina böcker, där motorerna är ny kommunikationsteknik och starka ekonomiska intressen.
Kriget mot terrorismen inskränker i demokratins namn de demokratiska friheterna och rättssäkerheten i USA och Europa. Till skillnad från Bells och Pyles epoker finns de som ska befrias inte bara ”där borta” utan även mitt i imperiernas hjärtan där de nu övervakas och misstänkliggörs. Genom The Patriotic Act skapas i USA nya möjligheter för kränkningar av den personliga integriteten och även frihetsberövanden. Istället för demokrati växer ett globalt amerikanskt system av fångläger och förhörscentra fram med minst 2500 misstänkta inspärrade på okänd tid och bortom all rättssäkerhet. Kriget i Irak har säkert medfört att ytterligare några tusen slussats in i detta amerikanska minigulag där förhörsmetoder på gränsen till tortyr verkar vara vardagliga realiteter.
Det är en ny världsordning som försöker breda ut sig i både våra medvetanden och på marken. Den framkallas med brinnande patos av tjänstemän, analytiker och debattörer, och den framtvingas med bomber i Mellanöstern. I Sverige företräds den ivrigast av folkpartister som Mauricio Rojas, Peter Wolodarski och Per Ahlmark. Om de lyckas, vilket är långt ifrån avgjort, kommer åren mellan 1989 och 2001 sannolikt att betraktas som en glänta i den moderna historien och globaliseringens tid blir i sådant fall en kort parentes mellan Det kalla kriget och Kriget mot terrorismen.
På försättsbladet till sin roman om den stillsamme amerikanen citerade Graham Greene 1800-talspoeten Lord Byron:
This is the patent age
of new inventions
For killing bodies, and for saving souls,
All propagated with the best intentions.
Plötsligt känns det som att vi spänns fast i en historia vi för bara ett par år sedan trodde att vi för evigt lämnat bakom oss. Remmarna dras åt med en obeveklighet som fyller oss med fasa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.